Klarar inte livet - hjälp, snälla...

Alltså, herregud... det här kunde ju ha varit jag som skrivit det här inlägget! Inte så mycket vad gäller din bakgrundshistoria, men vad gäller din nuvarande situation. Jag känner exakt likadant! Och jag har också varit inlagd ett antal vändor, och det är de enda gångerna i livet som jag faktiskt mått bra - men, precis som du säger: när man väl börjar må bra, då åker man ju ut... Men allvarligt: för dem av oss som faktiskt inte lyckas må bra på något annat sätt - finns det verkligen ingen plats för oss? Nåt "specialhem" för dem av oss som inte klarar av det ansvar och den stress som det innebär att vara en vuxen människa? Jag har för länge sen gett upp hoppet om att kunna bli av med denna ständiga ångest och oro så länge jag lever ett vanligt, "normalt" liv, jag bara letar nu efter ett alternativ (som inte är att ta livet av mig). Jag har till och med funderat på att gå i kloster, problemet är bara att jag inte är troende... (sen spelar det ju iofs ingen roll även om jag hade varit troende, jag antar att ovanstående inte är rätt skäl att gå i kloster oavsett (tänk en emoji för galghumor här)). Finns det nån som har några idéer på nåt sånt här alternativ så får ni vääääldigt gärna dela med er. Ja, förlåt ts, det här blev ju svamligt och snarare en kapning av din tråd, än konstruktiva svar på din trådstart... men det kanske är skönt att veta att du inte är ensam iaf kanske..? Styrkekram.

Jag fattar ju att du inte menar allvar med detta, utan bara föreslår det för att göra dig lustig. Jag kan bara vara glad för din skull att du tycker att tanken är så befängd att du tycker att det är på sin plats att driva med den. Personligen kan jag säga att jag gärna hade suttit i fängelse resten av livet, om det inte hade varit den lilla detaljen att man måste skada nån annan för att hamna där... plus, så klart, att fängelserna i Sverige ju ofta kickar ut sina invånare så fort det går.