Forum Rädsla/skräck - Kropp & själ
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Klarar inte livet - hjälp, snälla...

    Tis 14 jan 11:16 Läst 0 gånger Totalt 71 svar
    Tis 14 jan 11:16

    Jag börjar med att be om ursäkt, för det här kommer nog att bli ett långt och spretigt inlägg... Jag hoppas ändå av hela mitt hjärta att det finns nån här inne som kan hjälpa mig.  

    Saken är den att jag klarar inte av ett normalt liv. Med "normalt liv" menar jag ett liv där man fungerar i samhället, med allt vad det innebär av rättigheter så väl som skyldigheter. I perioder går jag in i djupa depressioner, och då funkar jag inte öht, men även däremellan är jag mestadels bara rädd för livet. Jag klarar inte av allt ansvar, alla beslut som måste tas, alla saker som man förväntas klara som en självklar del av vardagen. Det är inte det att jag inte GÖR allt det där man förväntas göra; när jag inte är i en depression ser det utåt sett ut som om jag fixar allt - jobb, familj, hem, vänner... - men jag lever med en ständig, överväldigande oro, och en ständig trötthet. Jag känner mig aldrig lugn och harmonisk; bara... rädd. Rädd för vad? Jag vet inte riktigt... men för typ allt. Det suger musten ur mig, och jag tänker allt oftare (även när jag inte är i en depression) att det hade varit så skönt om jag bara kunde få somna och aldrig vakna igen. 

    Jag har gått i typ tusen olika behandlingar och provat tusen olika mediciner, men ingenting funkar. Utom en sak: att vara inlagd. De perioder jag är inlagd släpper äntligen ångesten och rädslan, och jag kan äntligen känna mig lycklig och lugn. Att inte behöva tänka, inte behöva fatta några egna beslut, att alltid ha nån som talar om för en vad man ska göra, att ha strikta regler som måste följas, att ha fasta rutiner som ser exakt likadana ut dag efter dag efter dag... och, framför allt: att inte ha något ansvar för någonting öht, utan bara behöva göra som man blir tillsagd - det verkar vara det enda som funkar för mig. Nu är ju problemet bara det att man inte kan vara inlagd resten av livet... så fort man visar tecken på att man mår bättre igen så åker man ju ut.

    Nu undrar jag om det finns nån annan här inne som känner igen sig i detta, och/eller som har några tankar om hur man kan hantera det?  

    Stort, stort tack på förhand <3

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2020-01-14 14:28
    Tilläggskommentar efter att ha läst inlägg #7:

    Om det finns någon som har idéer om alternativa levnadssätt för dem av oss som inte orkar med det ansvar och den stress som ett "vanligt" liv innebär så please: kom med allt ni har!

  • Tis 14 jan 11:30 #1

    Har du gått i terapi? Det låter som att när du är inlagd, så tillåter du dig att gå tillbaka till spädbarnsstadiet, där du inte längre är vuxen och inte behöver ta ansvar för något i ditt liv. 
    Alla svar finns i vad det är för mönster som du tagit med dig från din uppväxt, till att börja med från din mamma. På vilket sätt var det farligt för dig att separera från henne när du var 2-4 år gammal? Du uppfattar världen som en farlig plats och vill stänga in dig på psyket etc för att slippa ha kontakt med den.
    På vilket sätt var världen farlig/ kall/ hemsk redan i dina första minnen? Eller hade något hänt?

  • Tis 14 jan 11:38 #2
    AnnaSthlm skrev 2020-01-14 11:30:59 följande:

    Har du gått i terapi? Det låter som att när du är inlagd, så tillåter du dig att gå tillbaka till spädbarnsstadiet, där du inte längre är vuxen och inte behöver ta ansvar för något i ditt liv. 
    Alla svar finns i vad det är för mönster som du tagit med dig från din uppväxt, till att börja med från din mamma. På vilket sätt var det farligt för dig att separera från henne när du var 2-4 år gammal? Du uppfattar världen som en farlig plats och vill stänga in dig på psyket etc för att slippa ha kontakt med den.
    På vilket sätt var världen farlig/ kall/ hemsk redan i dina första minnen? Eller hade något hänt?


    Tusen tack för ditt svar!! Jag uppskattar verkligen otroligt mycket att du tog dig tid <3 <3

    Du har uppfattat mig helt rätt - exakt (EXAKT) så är det. Det som är så konstigt är att jag hade en väldigt varm och trygg och fin uppväxt, och jag har (och har alltid haft) en väldigt bra relation till mina föräldrar. Jag har gått i terapi hos flera olika psykologer; vi har vänt ut och in på hela min barndom, och vridit och vänt på varenda händelse, men ingen hittar någon förklaring till varför jag känner som jag gör... 
  • Tis 14 jan 12:20 #3

    Jag ser att det finns två möjligheter.
    Den ena är att det du skriver faktiskt stämmer, och att det var så skönt att vara barn att du levde i symbios med dina föräldrar, mest mamma, och hade ingen bra anledning att bli vuxen. Ditt originalinlägg säger "jag vill inte bli vuxen". Då är det en fråga om din pappa- har han visat dig med sitt exempel hur det är att leva ett liv som han valt, något som han brinner för, passion för något? Eller levde han genom att spegla andra, aldrig lysa själv?
    Den andra möjligheten är att ditt psyke skyddar dig från något som är väldigt obehagligt, exempelvis lögner, där du kände att det uttalade och outtalade inte stämmer. Titta på dina föräldrars föräldrar- vilka roller har det funnits i familjen, vad är den röda tråden?

  • Tis 14 jan 12:39 #4
    AnnaSthlm skrev 2020-01-14 12:20:13 följande:

    Jag ser att det finns två möjligheter.
    Den ena är att det du skriver faktiskt stämmer, och att det var så skönt att vara barn att du levde i symbios med dina föräldrar, mest mamma, och hade ingen bra anledning att bli vuxen.  


    Jag tänker att detta stämmer väldigt väl. När jag var barn och tonåring ville jag dessutom helst bara vara hemma med mamma och pappa, och alla såna där saker som alla andra i min ålder tyckte var jättekul - som att åka på läger och liknande - upplevde jag bara som en fruktansvärd plåga; det slutade i 99 % av fallen med att jag ringde hem och grät så mycket att mina föräldrar fick komma och hämta mig... 
    AnnaSthlm skrev 2020-01-14 12:20:13 följande:

    Då är det en fråga om din pappa- har han visat dig med sitt exempel hur det är att leva ett liv som han valt, något som han brinner för, passion för något? Eller levde han genom att spegla andra, aldrig lysa själv?



    Jag är inte helt säker på hur du menar här, eller vad innebörden skulle vara av om han (till skillnad från mamma) var på det ena eller det andra sättet - du får jättegärna förklara det. Hursomhelst så jobbade han med något han verkligen brann för, och ja, han levde (och lever) definitivt ett liv som han själv valt. Däremot har han alltid varit ganska nedtonad, så det där med att lysa... alltså, han har alltid mer varit en som funnits i bakgrunden, men varit nöjd med det.
  • Anonym (D)
    Visa endast
    Tis 14 jan 12:55 #5

    TS: Det kan inte vara så att du hade en FÖR trygg uppväxt? Att du inte fick ta så mycket egna beslut och inte behövde ta ansvar så mycket? Så att det liksom blir en chock med vuxenlivet där du helt plötsligt är helt ansvarig och allt hänger på dina axlar?

  • Tis 14 jan 13:12 #6
    Anonym (D) skrev 2020-01-14 12:55:29 följande:

    TS: Det kan inte vara så att du hade en FÖR trygg uppväxt? Att du inte fick ta så mycket egna beslut och inte behövde ta ansvar så mycket? Så att det liksom blir en chock med vuxenlivet där du helt plötsligt är helt ansvarig och allt hänger på dina axlar?


    Jo, det är nog snarare så än på nåt annat sätt i så fall. Samtidigt tycker jag att jag borde ha lärt mig vid det här laget..? Att det blir en chock när man flyttar hemifrån och ska vara vuxen om man har haft en uppväxt där man alltid skyddats och tagits om hand mer än många andra är ju kanske inte så konstigt, men man borde väl i så fall komma över det efter ett tag, när man märker att man faktiskt klarar av saker och ting? För det är ju som sagt inte det att jag inte klarar av livet rent praktiskt (annat än när jag är i en depression); jag klarar bara inte den här jävla rädslan och känslan av att ha ansvar för saker och ting hela tiden. Precis som AnnaSthlm skrev: jag vill inte - eller rättare sagt: ORKAR inte - vara vuxen...
  • Anonym (Wow..­.)
    Visa endast
    Tis 14 jan 14:14 #7

    Alltså, herregud... det här kunde ju ha varit jag som skrivit det här inlägget! Inte så mycket vad gäller din bakgrundshistoria, men vad gäller din nuvarande situation. Jag känner exakt likadant! Och jag har också varit inlagd ett antal vändor, och det är de enda gångerna i livet som jag faktiskt mått bra - men, precis som du säger: när man väl börjar må bra, då åker man ju ut... Men allvarligt: för dem av oss som faktiskt inte lyckas må bra på något annat sätt - finns det verkligen ingen plats för oss? Nåt "specialhem" för dem av oss som inte klarar av det ansvar och den stress som det innebär att vara en vuxen människa? Jag har för länge sen gett upp hoppet om att kunna bli av med denna ständiga ångest och oro så länge jag lever ett vanligt, "normalt" liv, jag bara letar nu efter ett alternativ (som inte är att ta livet av mig). Jag har till och med funderat på att gå i kloster, problemet är bara att jag inte är troende... (sen spelar det ju iofs ingen roll även om jag hade varit troende, jag antar att ovanstående inte är rätt skäl att gå i kloster oavsett (tänk en emoji för galghumor här)). Finns det nån som har några idéer på nåt sånt här alternativ så får ni vääääldigt gärna dela med er. Ja, förlåt ts, det här blev ju svamligt och snarare en kapning av din tråd, än konstruktiva svar på din trådstart... men det kanske är skönt att veta att du inte är ensam iaf kanske..? Styrkekram.

  • Tis 14 jan 14:23 #8
    Anonym (Wow...) skrev 2020-01-14 14:14:15 följande:

    Alltså, herregud... det här kunde ju ha varit jag som skrivit det här inlägget! Inte så mycket vad gäller din bakgrundshistoria, men vad gäller din nuvarande situation. Jag känner exakt likadant! Och jag har också varit inlagd ett antal vändor, och det är de enda gångerna i livet som jag faktiskt mått bra - men, precis som du säger: när man väl börjar må bra, då åker man ju ut... Men allvarligt: för dem av oss som faktiskt inte lyckas må bra på något annat sätt - finns det verkligen ingen plats för oss? Nåt "specialhem" för dem av oss som inte klarar av det ansvar och den stress som det innebär att vara en vuxen människa? Jag har för länge sen gett upp hoppet om att kunna bli av med denna ständiga ångest och oro så länge jag lever ett vanligt, "normalt" liv, jag bara letar nu efter ett alternativ (som inte är att ta livet av mig). Jag har till och med funderat på att gå i kloster, problemet är bara att jag inte är troende... (sen spelar det ju iofs ingen roll även om jag hade varit troende, jag antar att ovanstående inte är rätt skäl att gå i kloster oavsett (tänk en emoji för galghumor här)). Finns det nån som har några idéer på nåt sånt här alternativ så får ni vääääldigt gärna dela med er. Ja, förlåt ts, det här blev ju svamligt och snarare en kapning av din tråd, än konstruktiva svar på din trådstart... men det kanske är skönt att veta att du inte är ensam iaf kanske..? Styrkekram.


    Oj... vi verkar ju tänka och känna exakt likadant. Och det gör absolut inget att du "kapar" min tråd - jag vill jätte-jättegärna också veta om det finns nåt som liknar att vara inlagd, men där man inte blir utslängd så fort man börjar må bättre. Jag betvivlar väl att det finns, men å andra sidan hade jag ju aldrig kommit att tänka på klosterliv om inte du hade sagt det, så vem vet, det kanske finns andra, liknande alternativ som man inte tänkt på :)
  • Anonym (P)
    Visa endast
    Tis 14 jan 14:46 #9

    Fängelse kanske vore nåt?

  • Anonym (livet är en plåga)
    Visa endast
    Tis 14 jan 14:56 #10

    Känner igen mig i ditt mående. Men till skillnad från dig har jag inte kunnat ha  varken fungerande jobb eller relationer väldigt länge. Allt stressar mig som har med vardagsexistensen att göra, och jag har precis som du testat många olika terapier, behandlingar, sjukgymnaster osv utan bestående resultat. Det som funkar bäst för mig är meditation, mindfulness och fysisk närhet med någon jag har starka känslor för, och att ha en så kravlös vardag som möjligt med mycket tid för återhämtning. Jag hamnar i krampliknande tillstånd när jag umgåtts med andra människor några timmar. Får otrolig värk i alla muskler, blir helt dränerad även om jag kan känna mig positiv och glad invärtes av sällskapet.
    Har inte haft en trygg barndom som du själv, tvärtom, så inte konstigt att jag blivit så här känslig och alltid på min vakt.

    Jag har läst en hel del om nervsystemet och det verkar ju vara vissa människor som helt enkelt föds med mer hyperkänsliga nervssystem än andra, som därför utvecklar mer ångest, psykiska sjukdomar och psykosomatiska besvär. Det är betydligt vanligare hos kvinnor och förr i tiden kallades de nervsvaga. Man kan också få en rubbning i smärtsignalsystemet över tid, som kan utvecklas av t ex stress och kronisk ohälsa som gör att kroppen indikerar smärta och obehag trots att den inte är särskilt belastad. Ingen kan egentligen förklara och ingen vet säkert. Att utsätta sig kan vara bra under kontrollerade och trygga former, tyvärr har inte vården kapacitet eller ekonomi för att ge långvarig hjälp till sådana besvär. Nu mer än nånsin har de ju dragit ner på psykisk vård, terapiformer och annat.

    Det bästa man kan göra är nog att med alla medel försöka skapa sig en vardag och ett jobb med så lite krav som möjligt, där man kan ha flexibilitet och kan se utvägar, något endast människor i de högre yrkeskategorierna och tjänstemän vanligen kan unna sig. De längre ner på skalan har sällan möjlighet att påverka sina arbetsstider, vardag, scheman osv.

    Att själv försöka stärka sitt nervssystem genom att minska stresshormonerna, är det mest belönande och bevisat mest fungerande.  Även hypnos och fysisk motion har visat sig fungera, såväl massage, en bra samtalskontakt, förstående omgivning osv. Att lära sig säga nej är viktigt och sätta sig själv och sin hälsa främst, något jag dagligen försöker bli bättre på.

    Vad gör du för att minska din ångest och vad tycker du funkar bäst för dig? När du mår du bäst i vardagen t ex?

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll