Bonus som ABSOLUT INTE vill ha syskon

Det är nog rätt vanligt att frågar man ett ensambarn som är i tonåren om den vill ha syskon så säger nog de flesta ett rungande nej, både i bonus- och kärnfamilj.  
Menar inte att ni har frågat, men jag tror du förstår hur jag menar.

Kan vara svårt att tänka sig att det ska finnas ett lite syskon plötsligt. Jag tror också att är man tonåring tänker man bara på skrikande, bajsande bebisar, inte på att det kan vara roligt med ett syskon. 

Ett syskon ställer upp och ner på tillvaron, livet blir annorlunda osv. Är nog bra om ni kan prata mer om detta med honom utan att för den skull göra det till en allt för stor fråga heller. Tänker att det dagen du är gravid, om ni säger det DÅ, kanske han inte alls är förberedd.

Känner ni några som är i liknande sits så kanske en sådan familj skulle kunna stötta, eller helst att en annan tonåring som gillar sitt syskon, kan berätta om det. 

Nu tror jag inte att det är så många tonåringar som fullkomligt skulle älska att få ett litet syskon oavsett om det är bonusbarn eller ej. Däremot så kan jag tycka att en frisk kille eller tjej i övre tonåren borde fokusera mer på sig själv, sin framtid och sina egna intressen än på vad pappa och hans brud gör och inte gör.

Jag skulle inte sätta mig ner och prata ut med hans barn om era barnplaner, det skulle jag ta den gången du väl är på tjocken isåfall. För denna tonåring kommer själv växa upp och bli vuxen och förhoppningsvis slipper denne då sitta och ansöka om tillstånd till att få föröka sig så släpp det där.

Sedan får väl han eller hon bli sur och flytta ut om det skulle bli så då. Det är bara att vinka och säga hej då! Ni får sluta upp med att trippa på tå och vara skrajsna inför en söndercurlad brallis.

Jag är gravid nu, men det är för tidigt att berätta det än.

Jag tror att bonusen tänker sig att hen inte vill behöva konkurrera om förälderns uppmärksamhet med någon. Hen vet att hen är bortskämd och nöjd med det.

Hen har inte fått frågan utan sagt det utan att bli tillfrågad. Typ ?jag vill verkligen inte ha syskon?, ?Hatar barn? och liknande.

Vet inte hur man skulle ta upp det utan att ställa saken på sin spets. Hen har ju frågat sin pappa (och mig) rakt ut om vi ska/vill skaffa barn, men eftersom det kanske är svårt för en tonåring att förstå dels att det kan vara känsligt att prata om, dels att det ju inte är något som med säkerhet händer bara för att man vill det, så har vi nog gett väldigt vaga besked. Kanske vore det bättre att säga rakt ut att ?ja, vi vill gärna ha barn?? Så hen vore mer beredd? Men riktigt så öppen har iallafall jag ingen större lust att vara...

På något sätt tänker jag att hen får inse att med typ 18 års åldersskillnad kommer det aldrig handla om syskonkonkurrens på vanligt sätt. OCH att det liksom hör till det normala i livet att ha syskon. Hens kompisar, de flesta, har ju syskon. Dessutom är det bara några år tills hen tar studenten och förhoppningsvis flyttar hemifrån.

Haha, tack. Ska försöka anamma din inställning

?Söndercurlad brallis? <3

Du är gravid alltså? Ja men grattis får man väl säga. Ja då måste ni väl berätta sinom tid, trodde mest att ni lite ängsligt tänkte sätta er och böna och be tonåringen om lov till att få skaffa barn och var det jag opponerade emot.

Sedan låter jag kanske lite dryg igen men se till att själv fokusera över din graviditet och kommande bebis och lägg bekymret över tonåringens reaktion på din partner istället. Han har uppfostrat och skapat det där lilla monstret till att tro att hela världen cirkulerar kring denne så då får han också vara den som parerar eventuella utspel som kan komma där. Tycker dock att du kan skita fullkomligt i det!

Men är det ett problem om tonåringen vill flytta ut då eller går det att lösa?

Det är väl ändå inte så lång tid det handlar om innan hen börjar studera på annan ort eller jobba?

Bortskämt och omoget, men verkar inte helt ovanligt. Själv har jag ett barn i övre tonåren som hade gett sin högra arm för ett sladdis-halvsyskon, så det är en sorg och en längtan på andra hållet... Så har inga jättebra tips mer än en förhoppning att det kan ändras och att minsta intresse och försök till delaktighet bör uppmuntras :)

Självklart ska inte tonåringen bestämma detta. Samtidigt är ju målsättningen att hon ska acceptera barnet och att syskonen ska få en bra relation. Utifrån det tänker jag att tiden är er bästa vän. Att hon får veta så snart som möjligt. Till att börja med väcka tanken eftersom hon nu är övertygad om att ett syskon inte finns på kartan.

Kanske vid tillfälle uttrycka hur lycklig du var när hon föddes. Uttrycka nån slags ånger över att hon inte fått ett syskon som kommer att finnas där för henne när hon är vuxen och ni föräldrar borta. Fokus omkring att det vore fint för henne. Man kan fortsätta smörja tonåringens ego genom att påtala vilken FANTSTISK storasyster hon skulle bli. Lägga grunden där.

Hon kommer med all säkerhet ändå reagera negativt, men ju mer tid hon får på sig att smälta saken innan barnet kommer desstå bättre.

Med mycket tid kvar hinner hon kanske både flytta till pappa i protest OCH komma tillbaks när hon inser att hon egentligen inte alls ville flytta.

Så mitt tips är att ta tjuren vid hornen och berätta så fort som möjligt och att lägga tonvikten omkring henne inte omkring att ni så gärna vill ha ett barn.

Flytta till mamma skulle det stå och givetvis är det pappa som ska säga och göra det jag skrev om strategin...

Jag hade väntat länge med att berätta, så att det inte kan bli en massa hemska diskussioner om abort för att det fortfarande är en möjlighet. Det är ändå lång tid tills babyn kommer, så om bonussykonet får veta v. 8 eller 18 spelar inte så stor roll.

Försök att bolla tillbaka negativa diskussioner på bonusbarnet, men då är det väldigt viktigt att era repliker är ärligt intresserade och absolut inte sarkastiska typ:
* Åh, varför skaffar ni en unge! Jag vill ju inte ha syskon!
* Vad har du för planer i ditt liv som hindras av ett syskon? Vad tänker du göra om 5 år?

För om du/ni frågar av geniunt intresse, så märks det. Vad har det stora barnet för framtidsplaner? Vilket stöd i livet tänker hen att hen missar pga syskon? Kanske kan ni stötta ändå? Försöker ni bara vara sarkastiska eller raljera så kommer tonåringen explodera! Men frågar ni av omtanke och intresse så kan ni få fina stunder!

Fler exempel:
* Åhh jag blir galen, varför måste ni ha en skrikande unge just nu???
* Jag förstår att du är orolig för att det kommer bli förändringar. Vilka problem för dej tror du är störst? Om  vi kan prata om Topp 3-listan på saker du är rädd för att de kommer ändras, så kan vi försöka förebygga och se till att det är så normalt som vanligt.

Då får ni en diskussion om verklig oro och kan göra en handlingplan. Tex:
oro1: Inte kunna sova - kan ni ljudisolera mer? Skaffa öronproppar som funkar?
Oro2: inte få tid med sin pappa - kan ni bestämma en viss tid när de faktiskt får umgås tex tonåringen behöver hjälp med att göra läxorna kl 19-21, funkar det? Eller kan det vara varannan dag? Kan de boka in en minisemester bara de 2 när babyn är äldre (6mån?) tex en långhelg med tält i skogen eller annat som båda uppskattar?
Oro3: Mindre pengar - kan ni stötta tonåringen till att skaffa ett litet jobb?

Om ni inte vet vilka rädslor som ligger bakom det trotsiga "vill inte ha syskon" så är det svårt att göra något åt det.
Om ni inte tar rädslorna på allvar och skaffar en handligsplan så kommer tonåringen få rätt i sin känsla av att det här är inte bra, det blev kass att få syskon.

Lycka till!