Anonym (The stuck one) skrev 2020-01-19 12:33:12 följande:
Tack för all välmenande råd. Kanske jag inte var helt rättvis mot min fru, nämnde bara dom negativa sidor. Hon är samtidigt gullig och omtänksam mot dom flesta och fantastisk till att laga mat men är samtidigt lat och saknar helt ambitioner för hennes liv och inte speciellt intelligent, tufft att säga det, men sant. Jag vill påstå att jag ligger lite över genomsnittet, så jag behöver stimuleras. Där är dock inget ont i henne och hon har alltid varit trogen, så jag tycker om henne. Tanken om kanske aldrig att skulle ses igen är jobbig.
När vi är till parterapeut mår jag dåligt, förra gången gråt hon över hur "hemsk och krävande" jag är mot henne. Har försökt att motivera henne till utbildning och bättre jobb, så hon kan sluta klaga, men det landar alltid fel och hon menar jag pressar henne. Han verkar vara på hennes sida och säger jag ska lyssna mera till hennes behov och känslor. Det är ju det ända jag gör! Det är därför jag är ett tomt skal nu och död inuti! Jag kan ju inte säga till parterapi att min fru är mindre begåvat än jag och helt saknar ambitioner och initiativ, då skulle jag framstå som ett riktigt arsle eller hur?
Jag tror att jag kommer känna som du, oslagbar frihetskänsla. Samtidigt kan jag inte sluta tänka på att det är egoistisk att tänka så, allt har trots allt inte varit negativt mellan henne och jag.
Kan det vara så att jag helt enkelt är för krävande och inte kan leva ihop med nån? Verkar vara många som lever ett tillbakadraget liv utan mycket action.
Jag förstår att hon såklart har fina sidor med, och de sidor hos henne du har svårt för, behöver i sig inte vara något negativt heller. Skulle hon vara tillsammans med någon som också trivdes med soffhäng och Netflix skulle det ju inte vara något problem.
Det låter bara som är ni två är alldeles för olika. Jag känner ju varken dig eller din fru, men baserat på vad du berättat ser jag inte att du skulle vara mer krävande än någon annan. Och visst kan man vara tillsammans med någon som är olik än själv, men det gäller ju att båda är villiga att kompromissa då. Här låter det som att bara du gör det, och det är ju ohållbart i längden.
Att säga att hon är obegåvad behöver du kanske inte ventilera när hon är med eftersom det bara är sårande tänker jag. Det här med att hon saknar ambitioner kan ju också vara känsligt... Om hon trivs med sitt jobb förstår jag om hon kan ta illa upp, om hon däremot klagar på sitt jobb kan jag förstå din frustration över att hon inte gör något åt det.
Men samtidigt är det ju så du känner. Kanske kan du vädra de tankarna med en psykolog i enrum (med någon annan än parterapeuten om du känner att han är partisk) och se vad denne säger.
Upplever hon själv att hon möter dig halvvägs eller kan hon på något sätt förstå din frustration?
Och för övrigt tycker jag inte att det egoistiskt att känna den friheten. Om det är det så tycker jag att man måste få vara egoistisk ibland, man kan inte alltid sätta andra före sig själv och du tycks ha gjort det i flera år. Det kanske är dags att du tänker lite på dig själv också. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag hade själv väldigt dåligt samvete, men ångrade aldrig mitt beslut. Den relationen åt upp mig inifrån och jag tänkte att det hade ju varit själviskt mot honom att stanna kvar också då jag inte älskade honom längre. Idag är han gift med barn, livet går vidare även om det är en tuff tid i början. :)
