Orolig inför IVF

Hej!

Är det något särskild del ivf:en du oroar dig över?

Jag var väldigt orolig för hur jag skulle må psykisk under ivf-processen, eftersom jag har lätt för att få ångest och bli nedstämd. Själva ingreppen tänkte jag inte så mycket på men jag kan förstå att man kan bli orolig över alla sprutor, äggplock och risk för överstimulering.

Har du någon förutom din man att prata med? Känner du någon som gått igenom ivf? Jag tror att de flesta som gått igenom ivf gärna ställer upp med stöd då man vet hur ensamt och utelämnad man är under processen. Annars kanske de har en kurator eller något på kliniken som du kan prata med.

Trots allt obehag under processen får man försöka ha målet i sikte, när du väl får ditt barn i dina armar kommer det vara värt det. Det är den bilden jag tar med mig i varje situation som känns jobbig eller skrämmande.

Jag tycker inte det är konstigt att du är orolig. Jag tror att vårdpersonalen också har förståelse för din oro, särskilt med tanke på det du skriver om dina infektioner.

Hur gick det för dig under fertilitetsutredningen? Hur reagerade din kropp på vul och spolningen av äggledarna?

Den utrustning de använder är ju steril, och läkarna använder handskar. Äggplocket kan göra jätteont men du får så mycket smärtstillande som du ber om. Efter äggplocket får du antibiotika. Sen kommer du ta progesteron, lutinus(tablett) eller crinone(kräm), som du ska placera i vagina. Insättningen är ett mindre ingrepp och jag tror inte jag fick antibiotika då, men det kan du kanske be om.

Jag vet ju inte hur du är som person, men vissa (inkl mig) har ju lätt för att tänka för mycket på allt som kan gå fel. Och tankarna är värre än verkligheten. Och ofta helt orealistiska. Ungefär som vid fobi. Om du känner att oron hindrar dig från att göra något du verkligen vill och drömmer om så kanske det kan vara bra att prata med en psykolog eller terapeut. Låt inte din oro styra ditt liv.

Jag gör ivf via rmc Malmö och där väljer man själv vilka månader man ska anmäla sig för behandling. Dock kan de neka en att starta vid 3 tillfällen. Det kan därför ta ganska lång tid från informationsmötet tills man påbörjar första behandlingen. Vi väntade i 3 mån på informationsmötet och därefter 3 mån på behandlingsstart.

Vad är det som du tänker kan bli bättre om du väntar? Jag tror det är bra om du har en plan för vad du vill göra innan du börjar och sätta en tidsgräns för när du ska vara redo. Jag vet inte hur gammal du är men särskilt för oss kvinnor är det ju viktigt att komma igång så fort som möjligt. För varje år sjunker ju fertiliteten och äggen blir sämre. Det är som att hoppa i vattnet, man bestämmer sig sen gör man det. Tvekar man finns det risk att det aldrig blir av.

Jag har vetat sedan 2011 att jag skulle ha svårt att bli gravid, men ändå har jag skjutit på det i flera år. Mycket på grund av oro och att jag tänkte att allt behövde vara perfekt när det blev dags. Problemet för mig var att jag aldrig kände mig redo. För ca 1 år sedan tog jag tag i det och anmälde oss till ivf och det borde jag ha gjort tidigare. Jag fyller 36 i år och det känns tråkigt att vi fortfarande har långt kvar innan målet och att chanserna att lyckas har minskat.

Det blev ett långt svar men jag hoppas att det hjälper dig lite i dina funderingar. Du är inte ensam. Jag tror att det finns ett tabu kring att känna sig orolig inför ivf, man ska vara glad, tacksam och längtansfull. Du är väldigt modig som vågar erkänna att du är orolig. Ta den styrkan med dig in i processen.