Forum Missfall - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur går man vidare efter ett sent missfall?

    Tis 21 jan 18:07 Läst 0 gånger Totalt 18 svar
    Anonym (HV)
    Visa endast
    Tis 21 jan 18:07

    Jag har precis gått igenom ett missfall (MA). Det upptäckes på rul i vecka 19 men enligt mätningarna dom gjorde slutade hjärtat att slå redan i v13 (12+5). Det kändes overkligt och fruktansvärt jobbigt eftersom man hade sett den lille när vi gjorde KUB, och då såg allt bra ut. Låg på sjukhuset från 06.00-20.00 igår där jag fick Cytotec. Känner att alla känslor kom som en våg nu efteråt och att kroppen behöver tid att läka. Ska inte börja jobba igen förrän på tisdag men börjar bli osäker på om jag kommer klara av det. Jobbar som personlig assistent och det är många tunga moment under en dag och långa dagar.

    Ni som har gått igenom samma sak, hur har ni gjort? Och hur har ni upplevt era missfall? Känner ingen i min omgivning som gått igenom samma sak.

  • Anonym (Först­år dig)
    Visa endast
    Tis 21 jan 18:32 #1

    Mitt MA upptäcktes i v 16 då jag började blöda, men den lille hade dött i v 14. Jag var så krossad. Alla drömmar som hade byggts upp smulades sönder. Jag var sjukskriven tre veckor efter det. Inte en chans att det hade gått att jobba några dagar efter, med tanke på blödningarna och den psykiska delen som var helt körd. Jag beklagar dit MA, jag vet vad du har gått igenom. Ta hand om dig och gå inte och jobba nu och kör slut på dig ännu mer. Du behöver vila fysiskt och psykiskt.

  • Anonym (HV) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 21 jan 19:09 #2
    Anonym (Förstår dig) skrev 2020-01-21 18:32:25 följande:

    Mitt MA upptäcktes i v 16 då jag började blöda, men den lille hade dött i v 14. Jag var så krossad. Alla drömmar som hade byggts upp smulades sönder. Jag var sjukskriven tre veckor efter det. Inte en chans att det hade gått att jobba några dagar efter, med tanke på blödningarna och den psykiska delen som var helt körd. Jag beklagar dit MA, jag vet vad du har gått igenom. Ta hand om dig och gå inte och jobba nu och kör slut på dig ännu mer. Du behöver vila fysiskt och psykiskt.


    Ja man har ju gått och drömt och planerat för den lille så länge. Jag har varit med om ett MA 2014 också som vi märkte i v 11 och som hade dött i v 7. Så man har ju gått runt och varit jätteorolig för att det skulle hända igen. Men så fick man se den lilla när man var på KUB och då släppte lite av oron. Men så blev det så en gång till.

    Detta är det värsta jag har gått igenom i hela mitt liv, men vi ska inte ge upp. Vi ska försöka igen när kroppen och psyket har fått läka.

    Jag beklagar det som hänt dig.

    Tack för att du vill dela med dig! ??
  • Anonym (14)
    Visa endast
    Tis 21 jan 19:16 #3

    Jag var bara i vecka 14 när mitt MA upptäcktes, men tog ändå nästan 2 veckor innan jag klarade av att jobba eftersom jag började gråta precis när som helst under dagarna och det kändes inte bra när jag var hos kunder. Det var inga problem då i alla fall att bli sjukskriven några dagar extra utöver den vecka man kan sjukskriva sig själv. 

    Fysiskt var det inga större problem, men jag gick ändå till gyn efter ett par månader bara för att kolla att allt så bra ut. Det tog också några månader innan jag kände mig redo att försöka igen.

  • Anonym (HV) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 21 jan 19:25 #4
    Anonym (14) skrev 2020-01-21 19:16:44 följande:

    Jag var bara i vecka 14 när mitt MA upptäcktes, men tog ändå nästan 2 veckor innan jag klarade av att jobba eftersom jag började gråta precis när som helst under dagarna och det kändes inte bra när jag var hos kunder. Det var inga problem då i alla fall att bli sjukskriven några dagar extra utöver den vecka man kan sjukskriva sig själv. 

    Fysiskt var det inga större problem, men jag gick ändå till gyn efter ett par månader bara för att kolla att allt så bra ut. Det tog också några månader innan jag kände mig redo att försöka igen.


    .

    Jag ska nog se om jag kan få vara hemma lite extra, känner att alla känslorna kommer nu efter att jag kommit hem från sjukhuset. Försökte komma ut en stund idag men blev kallsvettig och yr. Får nog försöka ta det lugnt och lyssna på kroppen.

    Beklagar vad du fått gå igenom.

    Tack för att du delar med dig!
  • Tis 21 jan 19:33 #5

    Hej!

    Det skulle kunna varit jag som skrev detta, har också upplevt ma två gånger. Första gången upptäcktes det i vecka 13 och andra gången på rul. Så jag vet precis vad du går igenom, det är det tuffaste jag behövt gå igenom.

    Jag vill ge dig några tips, nu har det gått nio månader sedan mitt senaste ma. Och jag mår precis som innan allt hände. Vändningen kom femte månaden för mig ungefär.

    För det första så kan du lyfta luren och ringa avdelningen du låg inne på, det är lätt att få förlängd sjukskrivning. Själv var jag hemma i tre veckor.

    För det andra, prata med din chef om hur du vill ha det när du kommer tillbaka, vill du ha frågor av kollegor eller vill du inte. Min chef meddelade mina kollegor om att jag inte ville ha någon fråga alls. Det respekterades.

    För det tredje, kontakta ditt försäkringsbolag, jag hade rätt till psykolog samtal via min vanliga försäkring och genom gravidförsäkringen som jag har använt. Väldigt, väldigt bra för mig i alla fall. Man behöver lyfta tankar med någon som inte sörjer själv.

    Fjärde, undvik sånt som du inte mår bra av. Jag sa upp kontakten mer eller mindre med andra gravida eller folk med bebisar. Berättade att jag helt enkelt måste få sörja och inte har ork med annat och ville säga som det var så att de kunde förstå om jag inte hörde av mig eller ville ses, blev väldigt bra och det var skönt att själv få styra kontakten. (idag är allt som vanligt)

    Femte grejen, åk iväg någonstans, bryt vardagen, unna er något utöver det vanliga. Det ger mycket energi att bara få vara och ha det bra.

    Sjätte grejen, krama varandra mycket, lita på att det blir bättre även om livet just nu känns så jävla orättvist.

  • Anonym (Anony­m1)
    Visa endast
    Tis 21 jan 19:51 #6

    Hej!

    Först och främst får jag beklaga det du har gått igenom. Det är hemskt och det borde ingen behöva vara med om.

    Tyvärr har jag precis gått igenom liknande som du. Vi har ett barn sedan tidigare och hade nu äntligen bestämt oss för att försöka igen. Sagt och gjort, gick på första försöket, allt såg bra ut på kub: vi fick de bästa siffrorna, eller sannolikheten var den lägsta för de kromosomavvikelser som mäts där och allt var frid och fröjd tills rul. Där upptäcktes någon form av tumör som hade vuxit sig lika stor som huvudet på bara några veckor. Det var även så att den hade klumpfot och eventuellt andra avvikelser som de inte kunde se ännu vilket resulterade i att fostret inte var livsdugligt.

    Det kom som en käftsmäll rent utsagt och vi blev helt tagna på sängen, vi skulle ju få veta vilket kön det var på den som låg där inne, inte behöva ta beslut om att avsluta?? Men, tyvärr fanns inte mycket att göra utan vi fick söka hos Socialstyrelsen för sen abort (var i v.19) och sedan genomgå en förlossning. Fruktansvärt, gjorde så ont både kroppsligt och själsligt.

    Jag ska börja jobba igen imorgon, detta hände i december. Jag har inte orkat jobba innan dess, så jag råder dig att vara hemma så länge som du vill. Stressa inte in i något innan alla känslor och sånt har fått ta sin plats. Det kommer för alltid att finnas med en, men man lär sig att hantera det.

    Önskar dig lycka till och hoppas du mår bättre snart!

  • Tis 21 jan 20:07 #7

    Beklagar. Mitt MA upptäcktes i v 16, hade dött i v 15. Vi hade också gjort fint KUB innan. Jag jobbade som vanligt, tyckte det var skönt att tvingas fokusera på annat. Pratade mycket om det med familj och vänner, vilket hjälpte.

    Kan inte säga att jag mådde helt bra förrän jag blev gravid igen. Det gick relativt snabbt och nu är jag i v 27. MA:t var tungt, men jag har nu distans och mår inte längre dåligt av att tänka på det. Önskar dig samma sak!

  • Anonym (HV) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 22 jan 07:02 #8
    Kallamakka skrev 2020-01-21 19:33:11 följande:

    Hej!

    Det skulle kunna varit jag som skrev detta, har också upplevt ma två gånger. Första gången upptäcktes det i vecka 13 och andra gången på rul. Så jag vet precis vad du går igenom, det är det tuffaste jag behövt gå igenom.

    Jag vill ge dig några tips, nu har det gått nio månader sedan mitt senaste ma. Och jag mår precis som innan allt hände. Vändningen kom femte månaden för mig ungefär.

    För det första så kan du lyfta luren och ringa avdelningen du låg inne på, det är lätt att få förlängd sjukskrivning. Själv var jag hemma i tre veckor.

    För det andra, prata med din chef om hur du vill ha det när du kommer tillbaka, vill du ha frågor av kollegor eller vill du inte. Min chef meddelade mina kollegor om att jag inte ville ha någon fråga alls. Det respekterades.

    För det tredje, kontakta ditt försäkringsbolag, jag hade rätt till psykolog samtal via min vanliga försäkring och genom gravidförsäkringen som jag har använt. Väldigt, väldigt bra för mig i alla fall. Man behöver lyfta tankar med någon som inte sörjer själv.

    Fjärde, undvik sånt som du inte mår bra av. Jag sa upp kontakten mer eller mindre med andra gravida eller folk med bebisar. Berättade att jag helt enkelt måste få sörja och inte har ork med annat och ville säga som det var så att de kunde förstå om jag inte hörde av mig eller ville ses, blev väldigt bra och det var skönt att själv få styra kontakten. (idag är allt som vanligt)

    Femte grejen, åk iväg någonstans, bryt vardagen, unna er något utöver det vanliga. Det ger mycket energi att bara få vara och ha det bra.

    Sjätte grejen, krama varandra mycket, lita på att det blir bättre även om livet just nu känns så jävla orättvist.


    Tack för alla tips och för att du vill dela med dig.

    Beklagar vad du gått igenom.
  • Anonym (HV) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 22 jan 07:10 #9
    Anonym (Anonym1) skrev 2020-01-21 19:51:24 följande:

    Hej!

    Först och främst får jag beklaga det du har gått igenom. Det är hemskt och det borde ingen behöva vara med om.

    Tyvärr har jag precis gått igenom liknande som du. Vi har ett barn sedan tidigare och hade nu äntligen bestämt oss för att försöka igen. Sagt och gjort, gick på första försöket, allt såg bra ut på kub: vi fick de bästa siffrorna, eller sannolikheten var den lägsta för de kromosomavvikelser som mäts där och allt var frid och fröjd tills rul. Där upptäcktes någon form av tumör som hade vuxit sig lika stor som huvudet på bara några veckor. Det var även så att den hade klumpfot och eventuellt andra avvikelser som de inte kunde se ännu vilket resulterade i att fostret inte var livsdugligt.

    Det kom som en käftsmäll rent utsagt och vi blev helt tagna på sängen, vi skulle ju få veta vilket kön det var på den som låg där inne, inte behöva ta beslut om att avsluta?? Men, tyvärr fanns inte mycket att göra utan vi fick söka hos Socialstyrelsen för sen abort (var i v.19) och sedan genomgå en förlossning. Fruktansvärt, gjorde så ont både kroppsligt och själsligt.

    Jag ska börja jobba igen imorgon, detta hände i december. Jag har inte orkat jobba innan dess, så jag råder dig att vara hemma så länge som du vill. Stressa inte in i något innan alla känslor och sånt har fått ta sin plats. Det kommer för alltid att finnas med en, men man lär sig att hantera det.

    Önskar dig lycka till och hoppas du mår bättre snart!


    Usch vad jobbigt, beklagar verkligen det ni behövt gå igenom. Och tack för att du vill dela med dig.

    Jag kommer att ringa till avdelningen idag och fråga om jag kan få förlängd sjukskrivning, och även kolla hur mycket smärta som är normalt efteråt. Har fortfarande ont, mer idag än igår. Men jag kanske fortfarande hade morfin och stesolid kvar i kroppen igår. Hur har det känts för er andra efteråt rent fysiskt?
  • Anonym (HV) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 22 jan 07:15 #10
    Daphodil skrev 2020-01-21 20:07:26 följande:

    Beklagar. Mitt MA upptäcktes i v 16, hade dött i v 15. Vi hade också gjort fint KUB innan. Jag jobbade som vanligt, tyckte det var skönt att tvingas fokusera på annat. Pratade mycket om det med familj och vänner, vilket hjälpte.

    Kan inte säga att jag mådde helt bra förrän jag blev gravid igen. Det gick relativt snabbt och nu är jag i v 27. MA:t var tungt, men jag har nu distans och mår inte längre dåligt av att tänka på det. Önskar dig samma sak!


    Beklagar vad du fått gå igenom. Jag kan förstå att det kan hjälpa att komma tillbaka till jobbet och få något annat att tänka på. Vi alla fungerar så olika och man får göra det som känns bäst för en själv. Jag känner att jag inte vågar komma tillbaka förrän kroppen har fått läka pga att jag har ganska fysiskt tungt jobb. Och långa dagar är jag inte heller redo för, vi jobbar 12 eller 21 timmar per pass.
  • Anonym (Anony­m1)
    Visa endast
    Ons 22 jan 13:59 #11
    Anonym (HV) skrev 2020-01-22 07:10:06 följande:

    Usch vad jobbigt, beklagar verkligen det ni behövt gå igenom. Och tack för att du vill dela med dig.

    Jag kommer att ringa till avdelningen idag och fråga om jag kan få förlängd sjukskrivning, och även kolla hur mycket smärta som är normalt efteråt. Har fortfarande ont, mer idag än igår. Men jag kanske fortfarande hade morfin och stesolid kvar i kroppen igår. Hur har det känts för er andra efteråt rent fysiskt?


    Ja, ring och hör med dem, det brukar inte vara några problem med förlängd sjukskrivning vid sådana här saker, det har inte jag upplevt i alla fall. ????

    Jag hade ont till och från i typ 1,5-2 veckor och blödde ungefär 2,5 veckor efter. Men det är så individuellt, så det är svårt att säga vad som är "normalt" eller inte. Jag var orolig runt ca 2 veckor efteråt då jag tyckte att jag hade alldeles för ont, och ringde då 1177, men de bad mig avvakta och eftersom jag inte hade feber så trodde de inte att det var någon fara. Och smärtan gick över till slut, nu kan jag bara känna lite hugg ibland i magen/livmodern om jag anstränger mig för mycket.

    Nu blir det att ta nya tag och börja försöka på nytt, vår längtan efter syskon har inte förändrats. ????
  • Anonym (Mig med)
    Visa endast
    Ons 22 jan 14:05 #12

    Varit med om 6 missfall på rad ( otroligt jobbigt) men man kommer över det. Men man måste ge det tid å få lov att vara ledsen

  • Ons 22 jan 14:12 #13
    Anonym (HV) skrev 2020-01-21 18:07:10 följande:

    Jag har precis gått igenom ett missfall (MA). Det upptäckes på rul i vecka 19 men enligt mätningarna dom gjorde slutade hjärtat att slå redan i v13 (12+5). Det kändes overkligt och fruktansvärt jobbigt eftersom man hade sett den lille när vi gjorde KUB, och då såg allt bra ut. Låg på sjukhuset från 06.00-20.00 igår där jag fick Cytotec. Känner att alla känslor kom som en våg nu efteråt och att kroppen behöver tid att läka. Ska inte börja jobba igen förrän på tisdag men börjar bli osäker på om jag kommer klara av det. Jobbar som personlig assistent och det är många tunga moment under en dag och långa dagar.

    Ni som har gått igenom samma sak, hur har ni gjort? Och hur har ni upplevt era missfall? Känner ingen i min omgivning som gått igenom samma sak.


    Beklagar! Nu fick jag inte sent missfall utan ett MA i V.6 med tvillingar (första tvillingen dog tidigare än andra) i november.

    cytotec misslyckades delvis så blev skrapad till slut.

    Sorgen åt upp mig! Hade även ett utomkveds 6 månader innan MA:t så att mista ännu en efterlängtad grav. trodde jag skulle knäcka mig totalt! Tappade livslusten, ville inte lämma sängen, bara grät och grät och beskyllde mig själv för det som hänt TVÅ gånger dessutom...

    träffat kurator och bara låtit mig själv sörja är det enda som hjälpt mig. Även att fokusera på annat. I mitt fall min typ 1 diabetes, att få ännu bättre värden och skapa så bra liv som möjligt för mig och nästa foster!

    Nu har jag äntligen fått tillbaka ägglossning nu i dagarna och vi vågar försöka igen.

    Var ledsen, va arg alla känslor ÄR okej! Det blir lättare med sorgen tids nog fast man inte tror det. Prata med någon du har förtroende för och sök stöd. Ta hand om dig, finns här om du vill prata mer!

    STOR KRAM <3
  • Anonym (HV) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 22 jan 16:03 #14
    Anonym (Anonym1) skrev 2020-01-22 13:59:16 följande:
    Ja, ring och hör med dem, det brukar inte vara några problem med förlängd sjukskrivning vid sådana här saker, det har inte jag upplevt i alla fall. ????

    Jag hade ont till och från i typ 1,5-2 veckor och blödde ungefär 2,5 veckor efter. Men det är så individuellt, så det är svårt att säga vad som är "normalt" eller inte. Jag var orolig runt ca 2 veckor efteråt då jag tyckte att jag hade alldeles för ont, och ringde då 1177, men de bad mig avvakta och eftersom jag inte hade feber så trodde de inte att det var någon fara. Och smärtan gick över till slut, nu kan jag bara känna lite hugg ibland i magen/livmodern om jag anstränger mig för mycket.

    Nu blir det att ta nya tag och börja försöka på nytt, vår längtan efter syskon har inte förändrats. ????
    Jag ringde idag och fick förlängt en vecka till, sen ska läkaren ringa nästa vecka för att se hur jag mår. Frågade även om värken och hon sa att det var normalt men att det bara var att ringa om det blev värre. Fick ett samtal från en kurator förut vilket också var otroligt skönt, hon ska ringa mig om två dagar igen.

    Jag önskar er all lycka till och håller tummarna för att det ska gå bra för er!
  • Anonym (HV) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 22 jan 16:45 #15
    Anonym (Mig med) skrev 2020-01-22 14:05:57 följande:

    Varit med om 6 missfall på rad ( otroligt jobbigt) men man kommer över det. Men man måste ge det tid å få lov att vara ledsen


    Beklagar verkligen! Har ni fått gå på någon utredning?
  • Anonym (HV) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 22 jan 16:52 #16
    Undrandee skrev 2020-01-22 14:12:43 följande:
    Beklagar! Nu fick jag inte sent missfall utan ett MA i V.6 med tvillingar (första tvillingen dog tidigare än andra) i november.

    cytotec misslyckades delvis så blev skrapad till slut.

    Sorgen åt upp mig! Hade även ett utomkveds 6 månader innan MA:t så att mista ännu en efterlängtad grav. trodde jag skulle knäcka mig totalt! Tappade livslusten, ville inte lämma sängen, bara grät och grät och beskyllde mig själv för det som hänt TVÅ gånger dessutom...

    träffat kurator och bara låtit mig själv sörja är det enda som hjälpt mig. Även att fokusera på annat. I mitt fall min typ 1 diabetes, att få ännu bättre värden och skapa så bra liv som möjligt för mig och nästa foster!

    Nu har jag äntligen fått tillbaka ägglossning nu i dagarna och vi vågar försöka igen.

    Var ledsen, va arg alla känslor ÄR okej! Det blir lättare med sorgen tids nog fast man inte tror det. Prata med någon du har förtroende för och sök stöd. Ta hand om dig, finns här om du vill prata mer!

    STOR KRAM <3
    Beklagar! Mitt förra MA fick jag också cytotec men det fanns rester kvar så jag var också tvungen att göra en skrapning tillslut.

    Jag pratade med kurator i telefonen idag och det kändes skönt att få prata med någon utomstående.

    Hoppas att din diabetes blir bättre och vad skönt att ägglossningen har kommit tillbaka. Jag önskar er all lycka till och håller mina tummar för att det ska gå bra för er!

    Ta hand om dig! STOR KRAM <3
  • Tor 23 jan 18:50 #17
    Anonym (HV) skrev 2020-01-22 16:45:47 följande:

    Beklagar verkligen! Har ni fått gå på någon utredning?


    Ja, men de har inte hittat nånting
  • Anonym (HV) Trådstartaren
    Visa endast
    Fre 24 jan 09:09 #18
    Humlan88 skrev 2020-01-23 18:50:16 följande:

    Ja, men de har inte hittat nånting


    Jobbigt att inte få några svar eller anledningar.

    Ta hand om dig! Stor KRAM <3
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll