Separera eller inte?

Tar inte hennes sida. Du skriver ju vad du känner och jag ger dig råd utifrån det. Även om du inte säger det så känner hon kanske det..därför hon är grinig osv. Jag tycker inte att hon gör rätt och därför skriver jag också lämna. Men i det stora hela så skriver du att du egentligen inte älskar henne. Varför funderar du på att stanna i något DU inte mår bra av

För att vi en gång i tiden älskade varandra och vi har en familj... hon har påpekat att det kan vara värt ett sista försök och att folk kan förändras. Hon upppvisar dessutom en markant förändring dessutom.

Därav blir jag kluven. Tänker att det kanske går att reparera på något sätt. Hon verksr ju helt 100% säker på det.

Du stannar ju med någon di inte älskar?!

Skulle det ha varit omvänt hade jag sagt samma sak..lämna. Du skrev inte att hon var utåtagerande från start. Jag säger inte att det är ditt fel att hon är sån skriver däremot att ni verkar ta fram det värsta i varandra.

Men ni älskar inte varandra nu. Hon skulle inte bli så elak om hon.älskade dig. Känslor kan hon nog ha med älskar, nej.

Ja där tycker jag faktiskt synd om henne, vem vill ha en kille i sitt liv som inte älskar en. Ska du låtsas älska henne?

Eller har du någon förhoppning om att du ska få tillbaka känslorna? Har du ens sagt att du inte älskar henne mer? Det förhållande blir annars byggt på lögner.

Jag är hård mot dig för jag inte tycker du ska slösa din och hennes tid.

Får jag fråga vad det är för svar du vill ha.

Du skriver att du är ihop med en elak tjej i princip och du har valt att avsluta.

Du älskar henne inte mer.

Du vill ha en kärnfamilj.

Visst kan jag skriva, fy vilken hemsk tjej ( stackars dig) även om hon har blivit bättre på sistoende så är hon nog inte bra iaf. Du borde gå vidare.

Jag kan inte bara se att hon är elak osv. Om hon skrivit så hade texten nog sett helt annorlunda ut och jag hade skrivit exakt lika. Lämna för du älskar inte honom mer..

Hur skulle du själv svarat på ditt inlägg om det var någon annan som sökte råd? Det blir inte bättre, ni har provat allt redan. Gå vidare

ok, känns som att man kanske ska förtydliga.

1. Ja, vi har pratat om våra känslor och båda har sagt vi inte inte älskar varandra längre. Hon tror dock det kan komma tillbaka och vill fortsätta jobba på det.

2. Hon har inte "blivit" elak. Hon har under hela vår relation varit utåtagerande, barnslig och elak när hon t ex känt sig sårad, svartsjuk och osäker. Men det har ökat senaste 2 åren. Till viss del pga. smårbarns stress och till viss del för att jag har slutat stå ut med det och "ger igen".

3. Jag har valt att avsluta och har varit säker på det i flera veckor. Men då hon har pratat väldigt mycket om olika sätt vi skulle kunna "jobba på det", få det att fungera och kanske få tillbaks känslorna SAMT att hon börjat lugna ner sig och bli mer sansad och behaglig så har jag blivit kluven.

Jag har inte gjort henne svart sjuk, elak, barnslig eller något. Jag ljuger inte för henne och jag behandlar henne inte illa. Förstår inte varför du fortsätter prata om det så.

Våra problem var hanterabara tills hon började knuffas, slåss osv. Det är inte jag som har varit svartsjuk, kontrollerande, fysiskt osv. Tvärtom har jag alltid ställt upp, förlåtit, försörjt henne, gjort minst 50% hemma (ibland mer) osv osv. Men sen tröttnade jag på att "ta skit" och började ge skit vilket är dumt.

Hur som helst... min fråga gällde väll egentligen ifall någon har erfarenhet av att leva i en destruktiv relation, men sedan lyckas vända på det. Dvs. om det överhuvudtaget går att fixa en sådan relation.

Spontant känns det som att hon aldrig arbetat igenom sina tidigare destruktiva relationer och alla triggers och osäkerheter kommer fram i er relation.

Problemet med det är att hon måste jobba igenom allt det på eget initiativ med stöd från en professionell. Innan hon gjort det så kommer hon troligtvis att stöta på problem i alla sina relationer förr eller senare.

Kanske kan denna separationen bli det som får henne att ta itu med sina grundläggande problem. Du säger ju att hon gått i terapi tidigare men terapi betyder ingenting om hon själv inte är redo att gräva i det och acceptera att HON behöver jobba med sig själv.

Rekommenderar dig att separera nu medans ni fortfarande är vänner, troligtvis bättre för barnet med separerade vänskapliga föräldrar än att leva i den ?krigszon? ert förhållande utgör.

Försök Sen att inte dömma henne för hårt. Även om det hon gjort har varit totalt oacceptabelt så är obearbetade psykiska ärr mycket reella och ingenting man bara skärper sig ifrån. Det tar mycket jobb, men det måste komma från henne

Det är väl inte helt ovanligt att man har svackor och problem i en relation. Men när man har barn ihop har man ett ansvar att försöka och göra allt innan man går isär. Det är ett barns liv och uppväxt det handlar om. Då kan man inte bara dra.

Han känner inte att han älskar henne nu pga att hennes beteende har brytit ner allt. Men vad vet man hur framtiden blir om de lär sig att hantera detta? Om hon går till grunden med varför hon håller på så här och vad hon behöver för att känna ett lugn? Att kunna vända en relation är också nåt som kan sammansvetsa ett par, att man går igenom och klarar motgångar ihop.

Om det är möjligt och värt att satsa på är bara TS som vet. Personligen hade jag velat göra allt innan jag lämnade men det finns ju en viss gräns också. Man ska inte behöva bli kontrollerad och att nån är utåtagerande mot en. Då finns inte respekten kvar. Kan va svårt att reparera.

Det måste väl ändå vara skönt att ni får ett bra avslut utan att ni bråkar ända tills sista kartongen är utburen.
Att ni ändå minns varandra som bra.

Jag hade det tyvärr omvänt. Det var jag som gav upp och begärde skilsmässa och numera x-maken blev då en vit medelålders kränkt man. Hur kunde jag lämna honom som var så perfekt? Han gnällde ju aldrig på mig så varför gnällde jag på honom?
Jag sa att jag skulle inte heller ha mage att gnälla om jag kunde komma och gå som jag ville, någon annan tog hand om barnen, lagade maten, tvättade, klippte gräset, tvättade bilen osv.

Om han varit usel på att kommunicera innan så var det och är det fortfarande bedrövligt. 
Han lade sig bara platt på backen och bekräftade allt som gjort att jag valde att lämna honom.
Jag frågade varför han inte kände någon stolthet alls och ville lämna med flaggan i topp för att bevisa för mig vad jag missade - så hade jag gjort om jag blivit lämnad, men papprena var redan påskrivna så varför skulle han försöka bete sig vettigt...