Hej Elviram och tack för att du ville dela med dig. Och så sorligt att höra om din kära hund. Jag känner igen det du beskriver så väl. Att tappa all mening. Tomheten. Och medan de lever bära på fruktan inför/tanken på att de skall dö en dag... När min hund levde tänkte jag alltid att den dagen han dör, kommer jag också dö. Och så känns det. Mer än halva jag saknas med honom.
Förstår att en annan hund/person kan hjälpa många komma vidare lite i det svåra. Att behöva fokusera på något annat parallellt i sorgen, som du skriver, att man "måste" för någon annans skull också. Så härligt att höra att du och din andra huns är så nära nu och har fått nio år tillsammans. Åren går fort med hund och varje dag är så värdefull. Det där med att vara varandras skuggor är så igenkännbart! Precis så kunde jag ibland bl.a beskriva relationen till min hund: att han var som min skugga. Alltid med. Alltid intill. Och jag var hans. Ett band utan dess like.
Att förlora en hund eller ett annat djur är ju för många som att förlora ett barn och bästa vän i samma gestalt. Många säger att förlora ett barn är något bland det mest "onaturliga" och värsta som kan hända. Barn ska inte dö före föräldrar "egentligen". Jag vet att hundar har kortare livslängd än oss människor. Att vi vanligtvis överlever våra djur. Ändå... att förlora en nära hund kan för mig aldrig kännas naturligt. Vi vet att så kan ske en dag, att de har en begränsad tid med oss, men det betyder inte att smärtan är mindre när de dör. Vi "blir med hund" trots denna vetskap. Vi går genom livet med dem och vet att en dag tar detta slut. Det är oerhört smärtsamt men också fint. Att kunna gå in i en sådan relation. Att veta att en dag är du... min bästa vän... borta.
Njut av det ni har tillsammans. Jag är så tacksam för de nästan tolv år jag fick med min hund. De var och är de bästa i mitt liv och kommer alltid vara.
