Forum Hundar - Husdjur
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Sorgen efter sin älskade hund

    Tor 23 jan 13:34 Läst 0 gånger Totalt 3 svar
    Tor 23 jan 13:34

    Om det är fler än jag här som önskar komma i kontakt med andra för att dela sorg, tankar och känslor av ensamhet och förtvivlan i sorgen efter ens finaste livskamrat: skriv gärna. Hur klarar ni sorgen? Har ni också känslor av att inte vilja leva längre pga att vardagen blivit meningslös nör er hund dog? Saknar ni förståelse från er omgivning? Känner ni liksom jag att er hund var både en bästa vän och ett barn ni älskade, gav omsorg, tog hand om och kunde gått genom eld för, under de år ni delade? Hur överlever man sorgen efter ett barn? Även om barnet var i hundgestalt? Hur gör ni?

    All värme och hopp om kunna dela bördan.

  • Tor 23 jan 20:40 #1

    Just nu är min hund i livet men innan honom hade jag en annan hund. Hon blev inte gammal då hon var född med en missbildad lever. Hon blev inte ens 1,5 år. Efter att hon gått bort så kande jag en sån enorm tomhet och hade det inte varit för den hund jag hade idag (skaffade honom 2 månader innan hon gick bort) så hade jag nog bara legat i sängen. Jag kände inte någon mening med något. Hemsk känsla! Det som fick mig att vakna upp var att jag upptäckte att min han hund växte upp utan att jag såg det. Även om jag skötte allt med honom så var jag en robot. Jag såg inte honom riktigt.

    Nu är han min andra hälft, min skugga, min pojk, mitt allt. Fruktar den dagen han inte längre finns men jag är glad över att jag har fått ha honom så pass länge. I år blir han 9.

  • Fre 24 jan 19:24 #2

    Hej Elviram och tack för att du ville dela med dig. Och så sorligt att höra om din kära hund. Jag känner igen det du beskriver så väl. Att tappa all mening. Tomheten. Och medan de lever bära på fruktan inför/tanken på att de skall dö en dag... När min hund levde tänkte jag alltid att den dagen han dör, kommer jag också dö. Och så känns det. Mer än halva jag saknas med honom.

    Förstår att en annan hund/person kan hjälpa många komma vidare lite i det svåra. Att behöva fokusera på något annat parallellt i sorgen, som du skriver, att man "måste" för någon annans skull också. Så härligt att höra att du och din andra huns är så nära nu och har fått nio år tillsammans. Åren går fort med hund och varje dag är så värdefull. Det där med att vara varandras skuggor är så igenkännbart! Precis så kunde jag ibland bl.a beskriva relationen till min hund: att han var som min skugga. Alltid med. Alltid intill. Och jag var hans. Ett band utan dess like.

    Att förlora en hund eller ett annat djur är ju för många som att förlora ett barn och bästa vän i samma gestalt. Många säger att förlora ett barn är något bland det mest "onaturliga" och värsta som kan hända. Barn ska inte dö före föräldrar "egentligen". Jag vet att hundar har kortare livslängd än oss människor. Att vi vanligtvis överlever våra djur. Ändå... att förlora en nära hund kan för mig aldrig kännas naturligt. Vi vet att så kan ske en dag, att de har en begränsad tid med oss, men det betyder inte att smärtan är mindre när de dör. Vi "blir med hund" trots denna vetskap. Vi går genom livet med dem och vet att en dag tar detta slut. Det är oerhört smärtsamt men också fint. Att kunna gå in i en sådan relation. Att veta att en dag är du... min bästa vän... borta.

    Njut av det ni har tillsammans. Jag är så tacksam för de nästan tolv år jag fick med min hund. De var och är de bästa i mitt liv och kommer alltid vara.

  • Tis 11 feb 20:22 #3
    Jag visste att jag skulle gå under den dagen min hund skulle få somna in. Vilket jag typ gjorde. Försökte vara stark utåt sett, men hemma kunde jag låsa in mig på toa eller gömma mig under täcket och bara sitta och gråta en lång stund. Nästan så jag krampade ihop av saknad medan tårarna rann. Jag ville bara krama honom en gång till.... Detta hände både före och efter att han somnat in.

    Tog lång tid innan jag förstod att han var borta för evigt. Ville så gärna bara han en nosbuff till från honom. Men successivt gick det lättare. Vardagen rullade på, vissa rutiner höll man kvar vid, andra blev nya rutiner. I början hade jag svårt för att prata om honom ibland. Jag blev så jävla ledsen att jag bara helt ville distansera mig från att prata honom som historia....Grät jätteofta när jag var ensam, men höll masken bland familjen. Det tog väl någon månad sedan hade jag fått lite ro i kroppen och hade lättare för att prata om honom med glädje utan att bara börja gråta. Då blev det lättare. Låter klyshigt men man minns de med glädje och är tacksam. Livet är ingen dans på rosor, man möter motgångar. Frågan är om man slås ned av det eller tar sig vidare.

    Ett tag kunde jag nästan må dåligt om jag inte hade tänkt på honom på ett tag. Men så kan man inte leva. Jag tänker numera att han älskade när vi var glada och hade inte uppskattat att se mig nedstämd hela tiden. Kan fortfarande få attacker av "shit han är borta och jag saknar honom". Man får absolut sörja och få sina gråtattacker, men att deppa ihop helt kommer ändå inte ge mig honom tillbaka. Så tänker iaf jag...

    Jag funderade länge på om jag ens skulle klara av en ny hund. Dels att jämföra med min gamla, skulle jag älska den nya mer, den gamla hamna i historia, klarar jag en avlivning till om några år osv....
    Men nu står jag här och faktiskt satt upp mig på valp. Dagen för avlivning kommer komma men fram till dess ser jag framför mig flera tusen dagar och stunder av glädje som vi kommer ha ihop. 

    Du kommer ta dig igenom det här. Det kommer kännas jobbigt nu ett tag, men man överlever. 
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll