Sorgen efter sin älskade hund
Jag visste att jag skulle gå under den dagen min hund skulle få somna in. Vilket jag typ gjorde. Försökte vara stark utåt sett, men hemma kunde jag låsa in mig på toa eller gömma mig under täcket och bara sitta och gråta en lång stund. Nästan så jag krampade ihop av saknad medan tårarna rann. Jag ville bara krama honom en gång till.... Detta hände både före och efter att han somnat in.Tog lång tid innan jag förstod att han var borta för evigt. Ville så gärna bara han en nosbuff till från honom. Men successivt gick det lättare. Vardagen rullade på, vissa rutiner höll man kvar vid, andra blev nya rutiner. I början hade jag svårt för att prata om honom ibland. Jag blev så jävla ledsen att jag bara helt ville distansera mig från att prata honom som historia....Grät jätteofta när jag var ensam, men höll masken bland familjen. Det tog väl någon månad sedan hade jag fått lite ro i kroppen och hade lättare för att prata om honom med glädje utan att bara börja gråta. Då blev det lättare. Låter klyshigt men man minns de med glädje och är tacksam. Livet är ingen dans på rosor, man möter motgångar. Frågan är om man slås ned av det eller tar sig vidare.
Ett tag kunde jag nästan må dåligt om jag inte hade tänkt på honom på ett tag. Men så kan man inte leva. Jag tänker numera att han älskade när vi var glada och hade inte uppskattat att se mig nedstämd hela tiden. Kan fortfarande få attacker av "shit han är borta och jag saknar honom". Man får absolut sörja och få sina gråtattacker, men att deppa ihop helt kommer ändå inte ge mig honom tillbaka. Så tänker iaf jag...
Jag funderade länge på om jag ens skulle klara av en ny hund. Dels att jämföra med min gamla, skulle jag älska den nya mer, den gamla hamna i historia, klarar jag en avlivning till om några år osv....
Men nu står jag här och faktiskt satt upp mig på valp. Dagen för avlivning kommer komma men fram till dess ser jag framför mig flera tusen dagar och stunder av glädje som vi kommer ha ihop.
Du kommer ta dig igenom det här. Det kommer kännas jobbigt nu ett tag, men man överlever.