Forum Sorg - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Änglamamma. Är det mitt fel?

    Lör 1 feb 05:29 Läst 0 gånger Totalt 10 svar
    Lör 1 feb 05:29

    Hej

    Vår son föddes vecka 24+6 den 29e januari. Allting såg bra ut och vi lyssnade hjärtat några dagar innan vi fick veta att han dog i magen.

    Har så ont i hjärtat och kan inte sluta undra vad har jag gjort fel? :(( Jag snusade ju i graviditeten, men hade slutat innan allting hände och sen fick jag graviditetshypertoni. Hade havandeskapsförgiftning med förra så lite risk fanns redan.

    Vissa stunder känns som jag orkar inte mer. Kan inte äta, kan inte sova och tänker bara på det värsta . Är det mitt fel att detta hände?

  • Lör 1 feb 05:33 #1 +1

    Nej jag tror absolut inte att det har med dug att göra.

  • Lör 1 feb 05:56 #2

    Har läkarna gett någon förklaring? Eller har de någon teori?

    Det svåraste är när ingen vet varför något skett. Då blir det lätt att man spekulerar och skuldbelägger någon, ibland sig själv, som du gör.

    Finns det någon i din närhet du kan prata med? Kan du få samtalstöd via vården? Ibland behöver man någon som hjälper en att hitta proportionerna i livet.

    Nej, jag tror inte det var något du kunde påverka.

  • Lör 1 feb 08:04 #3 +1

    Jag beklagar eran son och att han inte får stanna.

    Det är INTE ditt fel alls. Det är lätt att hamna i de tankarna men du har ingen skuld i detta.

    Jag har fött vår son i v.24+4. Han somnade in efter 11 dagar. Vår dotter jag sedan bar, somnade in i min mage i v.24+1. Året efter fick jag ett ma i v.9.

    Jag har många gånger skyllt på min kropp och tänkt att det är mitt fel. Men jag hade inte kunnat göra något för att själv påverka utgången, precis som dig.

    Om du inte har samtalsstöd, så kan du prata med din barnmorska så kan hon hjälpa dig att komma i kontakt med en.

    Jag har fått enormt stöd av min psykolog och vet inte hur jag hade gjort eller klarat av allt om jag inte haft henne.

    Skickar en stor kram åt dig <3

  • Anonym (Myran­)
    Visa endast
    Lör 1 feb 10:33 #4

    Det är inte ditt fel! Det är naturligt att börja skylla på sig själv och undra om man gjort något fel, men det är inte ditt fel!

    Det är svårt att förlora ett barn och det är en sorg som jag hoppas att du får hjälp att ta dig igenom.

  • Anonym (Mamma­n)
    Visa endast
    Lör 1 feb 10:35 #5

    Nej jag tror inte att det var ditt fel.Beklagar sorgen.Jag snusade en del under graviditeten(inte hela).Och det hände inte mig.Kram.

  • Lör 1 feb 12:13 #6

    Tack alla!

    Eran ord hjälper otroligt mycket! <3

  • Lör 1 feb 12:22 #7

    Läkaren tror att det var moderkakan som var påverkad..

  • Anonym (anono­m)
    Visa endast
    Ons 5 feb 14:50 #8
    Gabriela11 skrev 2020-02-01 12:22:09 följande:

    Läkaren tror att det var moderkakan som var påverkad..


    Om man får blodproppar i moderkakan så kan barnet dö av det. Be din läkare att du får ta blodprover så ni kan utreda om du har någon koagulationssjukdom. Har några av dina släktingar haft stroke, propp eller missfall? Om det skulle visa sig att man har en koagulationssjukdom så får man recept på både Trombyl och Fragmin inför nästa försök.
  • Fre 15 maj 22:38 #9

    Jag förlorade min son v.29 nu i februari, har anklagat mig själv också massor, letat efter orsaker hela tiden till vad jag kunnat gjort för att det skulle ske:( fick svar nu för några veckor sedan, min moderkaka hade varit jättesjuk och haft massor av proppar, trots att jag fick fragmin behandling hela graviditeten men nu i efterhand skulle jag haft trombyl säger dom, fick göra blodprover för att kolla om mina artärer är dålig och inte kunnat ge moderkakan det den behövt men det visade inte något heller, så har börjat jobba med mig själv nu att det kanske inte är mitt fel att det hände, men jag vet hur det känns och jag vet ju innerst inne att det inte är mitt fel, men känslan är ju så för att man är ju den som bärt på barnet, och man vill ju ha ett svar varför det hände! Men det är inte ditt fel, vi har bara haft sån fruktansvärd otur, ingen ska behöva få mista sina barn för den smärtan är den hemskaste som finns och det är de bara vi som förstår! Massa kramar

  • Ons 27 maj 09:43 #10

    Jag förlorade min son k v18 i måndags.

    Jag gick på toa utan några känningar. Då gick vattnen och fostret bara ramlade ut. Han låg framför mig och jag kunde inte göra något!

    Jag fick en chock!

    Nu väntar vi på obduktion.

    Jag funderar hela tiden om jag på något sätt har kunnat orsakat detta...

    de säger att jag inte kunnat påverka detta på något sätt! Man vet inte vad man ska tro.

    Det är svårt att gå vidare!

    Man drömmer hela tiden om de små rörelserna man kände inom sig! Det är fruktansvärt tomt nu!

    Så jag förstår dig!

Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll