Verktyg för uppfostran

Du låter auktoritär ja.

Jag läser en bok nu som heter "hur man talar så att barn lyssnar och lyssnar så att barn talar". Den har många bra konkreta tips :)

Det verktyg som har hjälpt mig mest för mina barn är att jag försöker föreställa mig barnet och konflikten eller problemet på var sin sida om en gräns. Sedan ställer jag mig på samma sida som barnet så att vi tillsammans kan försöka lösa problemet. För mig ändrar det perspektivet helt från att jag och barnet är på olika sidor och bråkar över vem som ska vinna till hur vi ska lösa problemet med gemensamma krafter. Det passar mig mycket bättre och finns det minsta lilla frö till samarbetsvilja hos barnet så brukar det locka fram det.

Annars boken Playful Parenting av Cohen Lawrence. Det är en bok som gav mig många för mig helt nya verktyg.

Tack! Jag ska kolla upp den!

Tack!
Ja det är ju viktigt att kunna se hur barnet upplever det. Dessvärre inte alltid så lätt i alla situationer känner jag. Det äldsta barnet tar mycket plats och det går ut över de andra som inte alls har samma behov av diskussion och autonomi.. 

Du har väl en liten blivande advokat eller politiker därhemma - haha det är inte lätt alltid. Kanske finns det utrymme för lite mer autonomi och lite större ansvar? Att vara äldst kan vara hårt ibland när man måste bana vägen för allt själv. Och som du skrev så var de föräldrarna som är auktoritativa och kärleksfulla som är mest framgångsrika. Kanske ska du satsa lite på att stärka anknytningen och relationen ett tag? Ta ett steg närmare och se om balansen ändras.

Haha, ja så är det verkligen!
Hen kommer i alla fall definitivt vara en ledare, och då är jag extra mån om att vilka modellera ett positivt ledarskap som lyfter upp andra. 

Ja det är nog ett bra tips. Ibland när det känns som att man är i en period av mycket diskussion orkar man inte, men det är nog en kärlekstank som behöver fyllas på. Ska prata med min man om att ta en eller två veckor då vi tar ett steg tillbaka och istället bara överöser med kärlek, för att se om det har någon verkan.. 

Jag tror att dina barn har haft en väldig tur att de har fått dig till mamma. Det är inte meningen att det ska vara friktionsfritt att växa upp. Det är hur man hanterar det som gör hela skillnaden.

Tack, det värmer. 
Jag är min största kritiker själv. Men det är som du säger det är inte friktionsfritt, men går att hantera. Tack!

Jag lyssnar på argumenten. Om det är bra och vettiga argument så kan jag ändra mitt beslut. Annars säger jag "Jag vet att du tycker så där, men nu har jag bestämt så här.". Om barnet tjatar, så nöjer jag mig med att svara "Jaså" eller "Jaha", bara för att visa att jag lyssnar.

Jag vill ju liksom att mina barn ska argumentera för sin sak i stället för att skrika och få utbrott. Därför uppmuntrar jag dem genom att någon gång säga "Vet du att det där har du rätt i. Jag tänkte inte på det. OK, då ändrar jag mig, och så gör vi på ditt sätt!".

När de envisas med att göra tvärtemot det jag säger, så försöker jag stoppa det direkt. Inte släppa det, för då tycker de att de kan komma undan med det.

Nu är ju mina barn äldre, men jag använder samma teknik numera på jobbet, där jag har mycket att göra med barn i den åldern.

Vet du, jag tycker inte att du ska skämmas för att du faller in i "lyssna och lyd" ibland. Barn är luststyrda och VILL inte alltid göra det som förväntas, även om de vet hur man ska göra. Och det är normalt att barn får utbrott, skriker och testar gränser.

Barn behöver lära sig att de inte kan bestämma allt och ibland behöver man följa regler och en grupp. Även om man inte vill. Samhället är uppbyggt av regler och lagar, på arbetsplatser finns rutiner man behöver följa, för att vara en trevlig person att umgås med behöver man lära sig att plocka undan sin egen smuts, bidra efter förmåga och så vidare. Skolan skulle aldrig fungera utan betydligt fyrkantigare regler än i de flesta hem. Och som det ser ut idag fungerar skolan inte heller, till stor del på grund av att barn inte kan följa regler längre - istället för att förbereda bra lektioner får lärarna lägga sin tid  på att tjafsa med en handfull barn i varje klass som vägrar gå ut på rasten, vägrar ta undan sin mattallrik eller vägrar städa undan efter sig.

I skolan kan inte ett barn gå vänster när alla andra går höger, för att ta ditt exempel rakt av. Eller ska en hel klass missa bussen för att ett enda barn vägrar gå åt rätt håll?

Självklart ska man prata, förklara, föreställa sig barnets perspektiv och så vidare. Det låter som ni tänker väldigt bra kring barnuppfostran. Men barn behöver också möta känslor, och andra BLIR arga när man trotsar, vägrar eller beter sig dumt. Det är inte farligt att bli arg, ALLA blir arga och snarare är det väl bra att lära barnet att ilska är normalt, ofarligt i sig och att alla människor har gränser. Ibland behöver man helt enkelt lyfta upp en unge som vägrar gå åt rätt håll, eller leda i armen.