Reagerar jag konstigt?

Min mamma dog hastigt efter 35 år som gift med pappa. Efter ett par månader träffade pappa en ny kvinna som också förlorat sin man och de hjälpte verkligen varandra. Han måste ju leva vidare och jag ser mycket hellre att han är glad (i alla fall mindre ledsen och ensam) än att han missar år av sitt för att man SKA sörja. Alla sörjer på sitt sätt. Han älskade inte mamma mindre för att han har en ny nu. Livet måste gå vidare tyvärr.

Beklagar verkligen sorgen. Du tänker inte konstigt, men det gör inte han heller.

Ser att en del i tråden verkar så dömande. Vi är alla olika i hur vi reagerar. Jag är helt övertygad om att man kan ha älskat djupt och fortfarande sörja, även om man gör det bästa man kan för att leva vidare.

Ja, som jag skrev så träffade min pappa en ny kvinna några månader efter att  mamma gått bort. Det har hjälpt honom att orka fortsätta. Ser inga problem med det. Folk bestämmer själva när de är redo.

Att börja ifrågasätta hur mycket personen älskat partnern som dog, är att döma. Livet går vidare. Det måste det göra. Vill man vänta, så väntar man. Vill man vara tillsammans med någon för att man mår bättre av det, då tycker att man ska få vara det utan att folk snörper på munnen och börjar prata om att det är "för tidigt" och att man faktiskt tvivlar på hur stark kärleken egentligen var. Man glömmer inte, man lever bara vidare på det sätt man själv tror är bäst.