scanmia skrev 2020-02-13 22:30:29 följande:
När sonen är arg eller ledsen och vill ha pappa så är allt du behöver göra att bekräfta hans känslor. "Jag hör att du vill ha pappa." "Jag ser att du saknar pappa." Var empatisk och genuin, men förstora inte upp det. Att sakna pappa när man är liten och ledsen är något helt normalt. Du som mamma är där och är trygg och tröstar. Du kan inte trolla fram någon pappa, men du kan vara närvarande och se din lilla 3-åring.
Något konkret du kan göra är att sätta ihop ett litet album om er familj. Ta med bilder på er och de släktingar och vänner som ni umgås med. Ta med husdjur och bilder på tex ert hus och er favoritlekplats. Inkludera gärna några bilder på någon släkting som har gått bort så att han får en idé om att det har funnits nära och kära som inte längre är med oss. Gör en sida om pappan med konkreta fakta som du har: namn och kanske en bild, vad han jobbar med, var han bor - du ska inte hitta på men ge lite fakta som sonen kan ta till sig så att han blir en konkret person.
Sedan kan ni bläddra i albumet tex vid läggdags eller när han är ledsen om han vill det.
Och prata om olika typer av familjer så att han förstår att en familj kan vara bra och komplett även om den inte består av mamma-pappa-barn. Fråga på biblioteket om böcker för hans åldersgrupp om olika typer av familjer tex.
En annan sak ni kan göra är att rita eller fantisera ihop en pappa. Det kanske är något som är lättare när han är något år äldre, men du kan få reda på vad en pappa i din sons fantasi består av.
Har du god kontakt med din egen pappa? Kanske kan lite extratid med morfar eller en morbror eller annan god manlig förebild hjälpa honom igenom det här stadiet.
Jag håller verkligen inte med om att göra en egen "pappasida" i boken. Resten är bra, så barnet kanske tar fokus från pappafixeringen och istället ser sina närvarande familjemedlemmar istället.
Mina barn har ingen morfar, eftersom han självmant lämnade sin familj plötsligt och på ett väldigt dåligt sätt. Mina barn var då 8 månader och 2,5 år, så ingen av dem har egentligen haft en relation med honom öht. De frågar efter honom i perioder och är ibland ledsna för att de inte träffar honom (de är 7 och 9 nu). Men det är ju mer konceptet av en morfar de saknar än den faktiska personen, eftersom de inte känner honom. Jag tror det är samma för TS son.
Eftersom jag vet att han inte bryr sig om dem, och att de aldrig mer kommer träffa honom (pga missbruk och aggressivt beteende), så ger vi korta, svävande svar. Ju mer vi "ger" dem, desto mer frågar de. Jag vill inte behöva sitta där en dag och antingen blåljuga mina barn rätt upp i ansiktet eller berätta om vilken jävla skitstövel deras morfar är. De kan få veta när de är större och förstår mera.
