Forum Ensam förälder - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Sonen frågar efter pappan

    Tis 11 feb 19:48 Läst 0 gånger Totalt 11 svar
    Tis 11 feb 19:48

    Hej,

    Hur och vad säger man till ens son som snart blir 3 att hans pappa inte finns med i bilden pga att han inte vill finnas i sonens liv? Har inte gjort det sen sonen föddes och kommer nog inte göra det framöver heller.

    Sonen ropar på pappa, frågar efter pappa, vill ha en pappa. Som ensamstående mamma och som gör allt för sin son så är det frustrerande när sonen skriker efter pappa när han är arg lr ledsen på mig eftersom pappan inte funnits med alls i våra liv.

    Hjälp en vilsen men stark mamma!

    Kom med tips!

  • Tis 11 feb 20:01 #1 -2 +1

    Säg att familjekonstellationer kan se olika ut, på ett barnanpassat sätt. Mamma pappa, mamma mamma, pappa pappa, bara mamma osv

  • Tis 11 feb 20:24 #2

    Tack för svar, blev dock inte alls klokare. Hoppas någon annan har bättre tips!


    Lovart skrev 2020-02-11 20:01:07 följande:

    Säg att familjekonstellationer kan se olika ut, på ett barnanpassat sätt. Mamma pappa, mamma mamma, pappa pappa, bara mamma osv


  • Tis 11 feb 20:42 #3

    Det är nog svårt att vet exakt vad som är rätt men jag tror på att ge barnet svar på sina frågor. Dvs se till att barnet har bild av sin pappa som han kan titta på och berätta saker om pappan, tex vad han jobbar med, vad han tycker om att göra osv. Jag tänker att barn i den åldern uppfattar att pappor är nåt man har och försöker "lösa mysteriet" kring sig själv. Så jag tror man kommer ganska långt med enkla fakta om att han har en pappa, vem det är och vad han gör och var han bor. Enkla raka svar som han också kan använda om kompisarna frågar honom.

  • Tis 11 feb 23:54 #4

    Jag förstår hur du tänker. Men blir svårt och få fram en bild lr ens berätta för sonen vad hans pappa jobbar med, lr vad han tycker om. Ska man hitta på något för att få sonen nöjd? Pappan var inte ned under graviditeten och har träffat sonen 3 gånger på dessa 3 år, och det var innan hans 6 månaders dag. Sen har vi inte haft nån kontakt alls med pappan. Känns konstigt att googla fram en bild och låssas säga att det är sonens pappa och hitta på ett yrke lr en ort där han kan tänka sig befinna sig på.

    Det jag menar att jag vill ha svar på är, vad säger man när sonen frågar/ropar/skriker efter ?pappa?, när han aldrig haft en, lr kommer ha en?


    Kusinen skrev 2020-02-11 20:42:52 följande:

    Det är nog svårt att vet exakt vad som är rätt men jag tror på att ge barnet svar på sina frågor. Dvs se till att barnet har bild av sin pappa som han kan titta på och berätta saker om pappan, tex vad han jobbar med, vad han tycker om att göra osv. Jag tänker att barn i den åldern uppfattar att pappor är nåt man har och försöker "lösa mysteriet" kring sig själv. Så jag tror man kommer ganska långt med enkla fakta om att han har en pappa, vem det är och vad han gör och var han bor. Enkla raka svar som han också kan använda om kompisarna frågar honom.


  • Ons 12 feb 05:49 #5
    kiki skrev 2020-02-11 23:54:50 följande:

    Jag förstår hur du tänker. Men blir svårt och få fram en bild lr ens berätta för sonen vad hans pappa jobbar med, lr vad han tycker om. Ska man hitta på något för att få sonen nöjd? Pappan var inte ned under graviditeten och har träffat sonen 3 gånger på dessa 3 år, och det var innan hans 6 månaders dag. Sen har vi inte haft nån kontakt alls med pappan. Känns konstigt att googla fram en bild och låssas säga att det är sonens pappa och hitta på ett yrke lr en ort där han kan tänka sig befinna sig på.

    Det jag menar att jag vill ha svar på är, vad säger man när sonen frågar/ropar/skriker efter ?pappa?, när han aldrig haft en, lr kommer ha en?


    Du har alltså ingen bild sedan tidigare, vet något om hur han är som person, vad han heter, eller vad han jobbar med? Det ärklart att du inte ska visa en bild på nån annan och säga att det ör sonens pappaom du inte har någon bild alls. Vet du absolut ingenting är det förstås svårt att svara. Men att det var så förstod jag inte från ts.

    Min erfarenhet av barn i den åldern är dock att det vill veta, de håller på att sortera världen och behöver svar. Så om det är möjligt att ge svarpå enkla grundläggande saker så är nog det det bästa, tror jag. Men vet du ingenting alls om pappan är det svprt förstås. Men om ni träffats vid i alla fall 4 tillfällen borde du veta något, som du kan berätta om?

    Som sagt mitt svar på de frågorna är just att ge så konkreta svar som möjligt, om vem pappan är då jag tror att det är det som ett så litet barn söker svar på.
  • Tor 13 feb 10:28 #6
    kiki skrev 2020-02-11 23:54:50 följande:

    Jag förstår hur du tänker. Men blir svårt och få fram en bild lr ens berätta för sonen vad hans pappa jobbar med, lr vad han tycker om. Ska man hitta på något för att få sonen nöjd? Pappan var inte ned under graviditeten och har träffat sonen 3 gånger på dessa 3 år, och det var innan hans 6 månaders dag. Sen har vi inte haft nån kontakt alls med pappan. Känns konstigt att googla fram en bild och låssas säga att det är sonens pappa och hitta på ett yrke lr en ort där han kan tänka sig befinna sig på.

    Det jag menar att jag vill ha svar på är, vad säger man när sonen frågar/ropar/skriker efter ?pappa?, när han aldrig haft en, lr kommer ha en?


    Jag hade inte konstruerat ihop en bild av pappan alls, utan varit ärlig. Sagt att "jag vet inte så mycket om din pappa eftersom jag bara träffat honom några ggr. Vi har inte pratat om vad han jobbar med så jag vet inte. Jag har inte träffat honom på så länge så jag vet inte hur han ser ut" osv. Aldrig tala negativt om honom, men heller inte berätta en massa saker som kanske bara göder förhoppningar om att pappan en dag skall dyka upp.

    Vissa barn har ingen pappa, om man t.ex är provrörsbarn med bara en mamma. Min dotters kompis är 9 och hon är uppfostrad med att hon inte har ngn pappa, för att alla familjer ser olika ut. Punkt typ. Hennes mamma skulle ju aldrig ens diskutera kring pappans existens eller ej, eftersom han inte finns.

    Kan du inte söka på nätet efter någon grupp typ "Vi som inte har några pappor till våra barn" där du kan få ventilera lite kring hur andra gjort?
  • Tor 13 feb 15:39 #7
    isolande skrev 2020-02-13 10:28:17 följande:
    Jag hade inte konstruerat ihop en bild av pappan alls, utan varit ärlig. Sagt att "jag vet inte så mycket om din pappa eftersom jag bara träffat honom några ggr. Vi har inte pratat om vad han jobbar med så jag vet inte. Jag har inte träffat honom på så länge så jag vet inte hur han ser ut" osv. Aldrig tala negativt om honom, men heller inte berätta en massa saker som kanske bara göder förhoppningar om att pappan en dag skall dyka upp.

    Vissa barn har ingen pappa, om man t.ex är provrörsbarn med bara en mamma. Min dotters kompis är 9 och hon är uppfostrad med att hon inte har ngn pappa, för att alla familjer ser olika ut. Punkt typ. Hennes mamma skulle ju aldrig ens diskutera kring pappans existens eller ej, eftersom han inte finns.

    Kan du inte söka på nätet efter någon grupp typ "Vi som inte har några pappor till våra barn" där du kan få ventilera lite kring hur andra gjort?
    Håller med - rita inte upp bilden på pappa men ljug inte heller. Vad har du sagt hittills? Väldigt ofta behöver barn ett svar - inte ens en förklaring. Såg precis som isolande skrivit och det kan räcka väldigt långt.
  • Tor 13 feb 20:22 #8

    Be bvc om råd kring hur och vad du kan/bör säga till din son när han undrar.

  • Tor 13 feb 22:30 #9

    När sonen är arg eller ledsen och vill ha pappa så är allt du behöver göra att bekräfta hans känslor. "Jag hör att du vill ha pappa." "Jag ser att du saknar pappa." Var empatisk och genuin, men förstora inte upp det. Att sakna pappa när man är liten och ledsen är något helt normalt. Du som mamma är där och är trygg och tröstar. Du kan inte trolla fram någon pappa, men du kan vara närvarande och se din lilla 3-åring.

    Något konkret du kan göra är att sätta ihop ett litet album om er familj. Ta med bilder på er och de släktingar och vänner som ni umgås med. Ta med husdjur och bilder på tex ert hus och er favoritlekplats. Inkludera gärna några bilder på någon släkting som har gått bort så att han får en idé om att det har funnits nära och kära som inte längre är med oss. Gör en sida om pappan med konkreta fakta som du har: namn och kanske en bild, vad han jobbar med, var han bor - du ska inte hitta på men ge lite fakta som sonen kan ta till sig så att han blir en konkret person.
    Sedan kan ni bläddra i albumet tex vid läggdags eller när han är ledsen om han vill det.

    Och prata om olika typer av familjer så att han förstår att en familj kan vara bra och komplett även om den inte består av mamma-pappa-barn. Fråga på biblioteket om böcker för hans åldersgrupp om olika typer av familjer tex.

    En annan sak ni kan göra är att rita eller fantisera ihop en pappa. Det kanske är något som är lättare när han är något år äldre, men du kan få reda på vad en pappa i din sons fantasi består av. 

    Har du god kontakt med din egen pappa? Kanske kan lite extratid med morfar eller en morbror eller annan god manlig förebild hjälpa honom igenom det här stadiet.

  • Fre 14 feb 09:37 #10
    scanmia skrev 2020-02-13 22:30:29 följande:

    När sonen är arg eller ledsen och vill ha pappa så är allt du behöver göra att bekräfta hans känslor. "Jag hör att du vill ha pappa." "Jag ser att du saknar pappa." Var empatisk och genuin, men förstora inte upp det. Att sakna pappa när man är liten och ledsen är något helt normalt. Du som mamma är där och är trygg och tröstar. Du kan inte trolla fram någon pappa, men du kan vara närvarande och se din lilla 3-åring.

    Något konkret du kan göra är att sätta ihop ett litet album om er familj. Ta med bilder på er och de släktingar och vänner som ni umgås med. Ta med husdjur och bilder på tex ert hus och er favoritlekplats. Inkludera gärna några bilder på någon släkting som har gått bort så att han får en idé om att det har funnits nära och kära som inte längre är med oss. Gör en sida om pappan med konkreta fakta som du har: namn och kanske en bild, vad han jobbar med, var han bor - du ska inte hitta på men ge lite fakta som sonen kan ta till sig så att han blir en konkret person.
    Sedan kan ni bläddra i albumet tex vid läggdags eller när han är ledsen om han vill det.

    Och prata om olika typer av familjer så att han förstår att en familj kan vara bra och komplett även om den inte består av mamma-pappa-barn. Fråga på biblioteket om böcker för hans åldersgrupp om olika typer av familjer tex.

    En annan sak ni kan göra är att rita eller fantisera ihop en pappa. Det kanske är något som är lättare när han är något år äldre, men du kan få reda på vad en pappa i din sons fantasi består av. 

    Har du god kontakt med din egen pappa? Kanske kan lite extratid med morfar eller en morbror eller annan god manlig förebild hjälpa honom igenom det här stadiet.


    Jag håller verkligen inte med om att göra en egen "pappasida" i boken. Resten är bra, så barnet kanske tar fokus från pappafixeringen och istället ser sina närvarande familjemedlemmar istället.

    Mina barn har ingen morfar, eftersom han självmant lämnade sin familj plötsligt och på ett väldigt dåligt sätt. Mina barn var då 8 månader och 2,5 år, så ingen av dem har egentligen haft en relation med honom öht. De frågar efter honom i perioder och är ibland ledsna för att de inte träffar honom (de är 7 och 9 nu). Men det är ju mer konceptet av en morfar de saknar än den faktiska personen, eftersom de inte känner honom. Jag tror det är samma för TS son.

    Eftersom jag vet att han inte bryr sig om dem, och att de aldrig mer kommer träffa honom (pga missbruk och aggressivt beteende), så ger vi korta, svävande svar. Ju mer vi "ger" dem, desto mer frågar de. Jag vill inte behöva sitta där en dag och antingen blåljuga mina barn rätt upp i ansiktet eller berätta om vilken jävla skitstövel deras morfar är. De kan få veta när de är större och förstår mera.
  • Fre 14 feb 12:06 #11
    isolande skrev 2020-02-14 09:37:23 följande:
    Jag håller verkligen inte med om att göra en egen "pappasida" i boken. Resten är bra, så barnet kanske tar fokus från pappafixeringen och istället ser sina närvarande familjemedlemmar istället.

    Mina barn har ingen morfar, eftersom han självmant lämnade sin familj plötsligt och på ett väldigt dåligt sätt. Mina barn var då 8 månader och 2,5 år, så ingen av dem har egentligen haft en relation med honom öht. De frågar efter honom i perioder och är ibland ledsna för att de inte träffar honom (de är 7 och 9 nu). Men det är ju mer konceptet av en morfar de saknar än den faktiska personen, eftersom de inte känner honom. Jag tror det är samma för TS son.

    Eftersom jag vet att han inte bryr sig om dem, och att de aldrig mer kommer träffa honom (pga missbruk och aggressivt beteende), så ger vi korta, svävande svar. Ju mer vi "ger" dem, desto mer frågar de. Jag vill inte behöva sitta där en dag och antingen blåljuga mina barn rätt upp i ansiktet eller berätta om vilken jävla skitstövel deras morfar är. De kan få veta när de är större och förstår mera.
    Anledningen till en pappasida är att fantasin annars kan bli mycket större för barnet. Lite vardagliga och sanna fakta kan ta bort magin och sätta perspektiv. Det visar att det inte är tabu eller förbjudet att tala om pappan och man validerar barnet genom att ta hans frågor på allvar och ge dem svar. Men man visar också att det faktiskt finns en verklighet och fakta så att fantasin inte springer iväg helt. Och genom att förebyggande tala om pappan kommer behovet av honom inte att bubbla upp lika desperat när barnet är argt och ledset.

    Men detta är förstås om det passar för dig och din familj, eller snarare ts och hennes situation.

    Jag är ledsen att din pappas val gör att du inte har kontakt med dina barns morfar. Det är verkligen en fin balans mellan att vara ärlig och hålla svaren lämpliga för barnens ålder. Dina barn har tur som har dig att stå emellan och skydda dem.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll