Ni som bildat familj långt från er släkt!
Hej!
Jag och min man hoppas på att bli gravida med vårt första barn under 2020, och på grund av detta har jag börjat fundera allt mer på var vi vill bilda familj - i Stockholm där vi bor nu eller i norra Sverige där vi har våra föräldrar och syskon. Vad är egentligen bäst för barnet? Vi kommer båda från en mellanstor stad i norra Sverige, men har inte bott där på 10 år. Vi hälsar på så ofta vi kan trots avståndet på 100 mil, eftersom att vi har goda relationer med både min och hans familj. Vi har dock inga vänner kvar i staden och möjligheten till jobb inom våra respektive områden är betydligt mer begränsade än i Stockholm.
Jag känner mig mer hemma här i Stockholm än vad jag någonsin gjorde i min hemstad. Vi har varsitt bra jobb, fin bostad, och nära vänner som vi umgås med. Det enda som saknas är familjen. På grund av sjukdom och andra omständigheter hälsar våra föräldrar på väldigt sällan, max en gång per år. Våra syskon har fullt upp med sina egna familjer och hälsar inte heller på. Om vi ska träffas hänger det alltså på att vi åker dit, vilket funkar bra när det bara är vi två men blir krångligare med en bebis.
Mina föräldrar är väldigt närvarande mor/farföräldrar till mina syskonbarn, så jag vet hur mycket det skulle betyda för dem om vi valde att flytta hem när vi väljer att skaffa barn. Jag får ont i hjärtat av tanken på att de skulle missa mina barns vardag på samma sätt som jag missar mina syskonbarns uppväxt. Jag ser dem enbart vid högtider, långhelger och liknande och har i princip aldrig lyckats pricka in deras födelsedagskalas, luciatåg, innebandymatcher och liknande. Jag är rädd att mina/min mans föräldrar kommer att känna sig uteslutna från barnens uppväxt om vi stannar kvar i Stockholm, samt att våra barn inte kommer att få en nära relation till sina mor/farföräldrar.
Samtidigt känner jag att det är en stor uppoffring att flytta tillbaka till min hemstad. Jag känner mig inte hemma där längre och är rädd för att ångra mig. Jag kommer att tvingas välja ett betydligt "tråkigare" jobb än vad jag har idag. Utbudet av skolor, fritidsaktiviteter och liknande är också mycket mer begränsat än i Stockholm. Livsstilen och mentaliteten i denna stad (generellt sett) är också väldigt annorlunda från det liv vi har idag i Stockholms innerstad. Jag vill inte heller hamna i en ond spiral där mina framtida barn känner ett behov av att flytta 100 mil bort om 20 år för att plugga eller jobba, så att jag plötsligt befinner mig i samma sits som mina egna föräldrar gör nu.
Min fråga är alltså: ni som har valt att bilda familj "ensamma" i en stad långt bort från er släkt, hur funkar det för er? Är det ett val ni trivs med eller skulle ni ha gjort annorlunda idag? Och ni som bor nära er släkt, skulle ni kunna tänka er att bo 100 mil bort och enbart träffas några gånger per år?