Forum Relation & samliv - Planerar barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ni som bildat familj långt från er släkt!

    Fre 14 feb 10:57 Läst 0 gånger Totalt 20 svar
    Fre 14 feb 10:57

    Hej!

    Jag och min man hoppas på att bli gravida med vårt första barn under 2020, och på grund av detta har jag börjat fundera allt mer på var vi vill bilda familj - i Stockholm där vi bor nu eller i norra Sverige där vi har våra föräldrar och syskon. Vad är egentligen bäst för barnet? Vi kommer båda från en mellanstor stad i norra Sverige, men har inte bott där på 10 år. Vi hälsar på så ofta vi kan trots avståndet på 100 mil, eftersom att vi har goda relationer med både min och hans familj. Vi har dock inga vänner kvar i staden och möjligheten till jobb inom våra respektive områden är betydligt mer begränsade än i Stockholm.

    Jag känner mig mer hemma här i Stockholm än vad jag någonsin gjorde i min hemstad. Vi har varsitt bra jobb, fin bostad, och nära vänner som vi umgås med. Det enda som saknas är familjen. På grund av sjukdom och andra omständigheter hälsar våra föräldrar på väldigt sällan, max en gång per år. Våra syskon har fullt upp med sina egna familjer och hälsar inte heller på. Om vi ska träffas hänger det alltså på att vi åker dit, vilket funkar bra när det bara är vi två men blir krångligare med en bebis.

    Mina föräldrar är väldigt närvarande mor/farföräldrar till mina syskonbarn, så jag vet hur mycket det skulle betyda för dem om vi valde att flytta hem när vi väljer att skaffa barn. Jag får ont i hjärtat av tanken på att de skulle missa mina barns vardag på samma sätt som jag missar mina syskonbarns uppväxt. Jag ser dem enbart vid högtider, långhelger och liknande och har i princip aldrig lyckats pricka in deras födelsedagskalas, luciatåg, innebandymatcher och liknande. Jag är rädd att mina/min mans föräldrar kommer att känna sig uteslutna från barnens uppväxt om vi stannar kvar i Stockholm, samt att våra barn inte kommer att få en nära relation till sina mor/farföräldrar.

    Samtidigt känner jag att det är en stor uppoffring att flytta tillbaka till min hemstad. Jag känner mig inte hemma där längre och är rädd för att ångra mig. Jag kommer att tvingas välja ett betydligt "tråkigare" jobb än vad jag har idag. Utbudet av skolor, fritidsaktiviteter och liknande är också mycket mer begränsat än i Stockholm. Livsstilen och mentaliteten i denna stad (generellt sett) är också väldigt annorlunda från det liv vi har idag i Stockholms innerstad. Jag vill inte heller hamna i en ond spiral där mina framtida barn känner ett behov av att flytta 100 mil bort om 20 år för att plugga eller jobba, så att jag plötsligt befinner mig i samma sits som mina egna föräldrar gör nu. 

    Min fråga är alltså: ni som har valt att bilda familj "ensamma" i en stad långt bort från er släkt, hur funkar det för er? Är det ett val ni trivs med eller skulle ni ha gjort annorlunda idag? Och ni som bor nära er släkt, skulle ni kunna tänka er att bo 100 mil bort och enbart träffas några gånger per år?

  • Fre 14 feb 13:55 #1

    Hej! Det är bra att du tänker på det där tycker jag och redan innan du fått ditt barn! Det är något viktigt att fundera på. Jag flyttade från Stockholm till Aten i Grekland och för tio år sedan och har nu två barn. Min mamma och syskon bor i Sverige och vi träffas väl kanske två ggr om året. Man känner ju att de går miste om mycket. Det är tråkigt. Å andra sidan ger vi ju varandra hundra procent av vår tid när vi väl träffas. Men det är klart att man inte kan ta igen allt. Jag hade inte kunnat göra det annorlunda dock. Jag anser att de två viktigaste sakerna är: var man själv trivs bäst och känner att man hör hemma, och sen var man tror att ens barn kommer få den bästa uppväxten (om man nu har lyxen att kunna bestämma detta). Om du tror till exempel att ditt barn skulle bli lyckligare och ha en härligare uppväxt i norra Sverige, ja då skulle jag fundera på det iallafall. Men om det bara handlar om att det skulle vara närmare till familj så tycker jag ni ska bo kvar i Stockholm. Och helt enkelt försöka träffas så ofta det går, de kan ju komma till er också. Det finns Skype och fb och insta så i dagens samhälle känner man sig ju ganska nära varandra iallafall.

    Lycka till vad ni än bestämmer er för!

  • Fre 14 feb 15:49 #2
    louisa83 skrev 2020-02-14 13:55:18 följande:

    Hej! Det är bra att du tänker på det där tycker jag och redan innan du fått ditt barn! Det är något viktigt att fundera på. Jag flyttade från Stockholm till Aten i Grekland och för tio år sedan och har nu två barn. Min mamma och syskon bor i Sverige och vi träffas väl kanske två ggr om året. Man känner ju att de går miste om mycket. Det är tråkigt. Å andra sidan ger vi ju varandra hundra procent av vår tid när vi väl träffas. Men det är klart att man inte kan ta igen allt. Jag hade inte kunnat göra det annorlunda dock. Jag anser att de två viktigaste sakerna är: var man själv trivs bäst och känner att man hör hemma, och sen var man tror att ens barn kommer få den bästa uppväxten (om man nu har lyxen att kunna bestämma detta). Om du tror till exempel att ditt barn skulle bli lyckligare och ha en härligare uppväxt i norra Sverige, ja då skulle jag fundera på det iallafall. Men om det bara handlar om att det skulle vara närmare till familj så tycker jag ni ska bo kvar i Stockholm. Och helt enkelt försöka träffas så ofta det går, de kan ju komma till er också. Det finns Skype och fb och insta så i dagens samhälle känner man sig ju ganska nära varandra iallafall.

    Lycka till vad ni än bestämmer er för!


    Tack så mycket för ditt fina svar! Glad Jag tänker på precis samma sätt, var kommer vi själva att trivas bäst och vad är egentligen bäst för barnet? Jag hade exempelvis en fantastisk och trygg uppväxt ute på landet när jag var liten, men ungefär från 14 års ålder ville jag ingenting hellre än att flytta till en större stad. Det finns ju trots allt lugnare områden även i Stockholm, man måste inte bo mitt på Söder med småbarn om man inte vill liksom. 

    Jag känner igen det där med att man umgås väldigt nära och intensivt när man väl träffas, vilket är väldigt härligt! Det är nog mest att jag saknar det här vardagliga som att kunna vara med på ett kalas en vanlig fredag, eller äta middag med hela familjen en söndag. Men precis som du säger går det ju att prata över Skype, Facetime eller liknande och på så vis känna sig lite närmare. Tack för ditt svar!
  • Fre 14 feb 16:16 #3

    Jag bor 67 resp 30 mil ifrån mina föräldrar.

    De träffar mina barn 3-6 ggr per år .

    Då vi ses så bör vi oftast hos dem och umgås intensivt i en vecka.

    Barnen kan sakna att bli hämtade på förskola/fritids av mor och farföräldrar och vi saknar att ha barnvakt nära.

    Men som sagt så har vi våra jobb här och barnen har sitt liv här.

  • Fre 14 feb 16:49 #4

    Mina barn har båda delar. Mina föräldrar nära, träffar dem flera gånger i veckan, sover gärna över där, det självklara barnvaktsalternativet när något händer (t.ex. när vår yngsta föddes), hämtar på förskolan då och då o.s.v.

    Min mans familj bor i Australien. Dit åker vi en gång om året, minst en månad. Hans föräldrar (framförallt hans mamma) kommer ca 3 gånger om året, en månad per gång. Så de träffar, trots avståndet, sina farföräldrar hela 4 månader om året. Men det blir ändå inte riktigt samma sak! Det blir inte att åka till farmor en tisdag och äta lasagne liksom, och när vi väl åker till Australien har maken en ENORM släkt där som vi ska träffa. Då blir en månad ändå kort tid, med ca 30 mostrar, fastrar, morbröder och farbröder (och över hundra kusiner... Goda katoliker).

    Jag vet inte. Jag känner att det är så roligt för oss och barnen att ha två världar, på något sätt. Samtidigt vet jag hur mycket barnens farföräldrar saknar sina barnbarn, och hur mycket mina föräldrar älskar att få vara en så stor del av sina barnbarns liv.

    Med det sagt tror jag det blir helt fel om ni enbart flyttar upp för släktens skull. Det ska i första hand vara för att NI vill tillbaka. Jag hade ALDRIG flyttat tillbaka till Kiruna! (Mina föräldrar flyttade faktiskt hit för pappas arbetes skull, och det var till mammas förtjusning eftersom barnbarnen börjat komma här.)

  • Fre 14 feb 17:21 #5

    Jag har också flyttat långt bort, 130 mil - andra hållet dock. Det går ju lika bra. Jag tycker inte att det är såå vanligt att släkten bor på samma ort. Det var inte heller så när jag växte upp. Både mina mor-och farföräldrar bodde i andra städer, och man hälsade på varandra kanske två gånger om året, högst. 

  • Fre 3 apr 12:16 #6
    Moder1 skrev 2020-02-14 16:16:00 följande:

    Jag bor 67 resp 30 mil ifrån mina föräldrar.

    De träffar mina barn 3-6 ggr per år .

    Då vi ses så bör vi oftast hos dem och umgås intensivt i en vecka.

    Barnen kan sakna att bli hämtade på förskola/fritids av mor och farföräldrar och vi saknar att ha barnvakt nära.

    Men som sagt så har vi våra jobb här och barnen har sitt liv här.


    Tack för ditt svar! Vi umgås också intensivt när vi ses och bor alltid hemma hos dem vilket är väldigt mysigt. Jag tänker att jobb alltid finns (i alla fall för min yrkesgrupp) och eftersom vi ännu inte har några barn så känns det klokt att göra detta val nu innan de har rotat sig.
  • Fre 3 apr 12:19 #7
    fjanten skrev 2020-02-14 16:49:17 följande:

    Mina barn har båda delar. Mina föräldrar nära, träffar dem flera gånger i veckan, sover gärna över där, det självklara barnvaktsalternativet när något händer (t.ex. när vår yngsta föddes), hämtar på förskolan då och då o.s.v.

    Min mans familj bor i Australien. Dit åker vi en gång om året, minst en månad. Hans föräldrar (framförallt hans mamma) kommer ca 3 gånger om året, en månad per gång. Så de träffar, trots avståndet, sina farföräldrar hela 4 månader om året. Men det blir ändå inte riktigt samma sak! Det blir inte att åka till farmor en tisdag och äta lasagne liksom, och när vi väl åker till Australien har maken en ENORM släkt där som vi ska träffa. Då blir en månad ändå kort tid, med ca 30 mostrar, fastrar, morbröder och farbröder (och över hundra kusiner... Goda katoliker).

    Jag vet inte. Jag känner att det är så roligt för oss och barnen att ha två världar, på något sätt. Samtidigt vet jag hur mycket barnens farföräldrar saknar sina barnbarn, och hur mycket mina föräldrar älskar att få vara en så stor del av sina barnbarns liv.

    Med det sagt tror jag det blir helt fel om ni enbart flyttar upp för släktens skull. Det ska i första hand vara för att NI vill tillbaka. Jag hade ALDRIG flyttat tillbaka till Kiruna! (Mina föräldrar flyttade faktiskt hit för pappas arbetes skull, och det var till mammas förtjusning eftersom barnbarnen börjat komma här.)


    Tack för ditt svar! Jag håller med om att det är helt fel att flytta enbart för släktens skull. Eftersom att jag inte riktigt trivdes där när jag var tonåring och inte har bott där sedan dess så finns den känslan kvar. Kanske skulle jag dock trivas som vuxen, men det är ju svårt att veta utan att prova. 

    Att vi alltid är där under semestertider, helger, högtider och liknande gör ju också att det finns ett "rosa skimmer" kring hemstaden eftersom att alla är lediga, umgås och har roligt tillsammans när vi är där... Jag vet inte om vi faktiskt skulle träffas varje vecka när alla jobbar och har fullt upp med sitt, men det är så jag tänker mig att det skulle vara.
  • Fre 3 apr 12:26 #8
    AndreaBD skrev 2020-02-14 17:21:32 följande:

    Jag har också flyttat långt bort, 130 mil - andra hållet dock. Det går ju lika bra. Jag tycker inte att det är såå vanligt att släkten bor på samma ort. Det var inte heller så när jag växte upp. Både mina mor-och farföräldrar bodde i andra städer, och man hälsade på varandra kanske två gånger om året, högst. 


    Ja, självklart går det bra! En stor del av alla Stockholmare är ju faktiskt inflyttade och har alltså sin släkt någon annanstans. Jag växte själv upp ca 20 mil från mina mor/farföräldrar och hade på grund av detta aldrig någon riktig relation med dem. Jag har aldrig varit ensam med dem, blivit hämtad från dagis, sovit över hos dem eller liknande till exempel.

    Jag vill att mina barn ska ha en nära relation till sin släkt. Det är ju såklart enklare idag när det finns FaceTime och liknande, men det är ju ändå inte riktigt samma sak. Så svårt detta!
  • Anonym (Jenna­)
    Visa endast
    Fre 3 apr 15:10 #9

    Jag hade personligen valt den staden jag vill bo i. Barnen skulle få träffa släkten nån enstaka gång. De finns ju FaceTime . Flytta till en mindre stad pga släkten hade jag aldrig orkat med.

  • Fre 3 apr 20:25 #10
    Anonym (Jenna) skrev 2020-04-03 15:10:12 följande:

    Jag hade personligen valt den staden jag vill bo i. Barnen skulle få träffa släkten nån enstaka gång. De finns ju FaceTime . Flytta till en mindre stad pga släkten hade jag aldrig orkat med.


    Ja, det beror ju helt klart på vilken relation man har till sin släkt och vilken relation man vill att barnen ska ha till dem.
  • Anonym (Nina)
    Visa endast
    Fre 3 apr 21:00 #11

    Flytta om ni kan och vill.Är Stockholm så bra egentligen för barnfamiljer ?

  • Fre 3 apr 21:43 #12
    Anonym (Nina) skrev 2020-04-03 21:00:53 följande:

    Flytta om ni kan och vill.Är Stockholm så bra egentligen för barnfamiljer ?


    Jag personligen tycker att Stockholm är fantastiskt för barnfamiljer. Det finns mängder av aktiviteter att göra, parker att besöka, museum för större barn och så vidare. Dessutom bor vi väldigt nära stora grönområden med både vatten och skog/natur/djur så barnen skulle få det bästa av två världar.

    Däremot tycker jag inte att Stockholm är den bästa platsen för tonåringar till exempel. Jag skulle exempelvis inte vilja att min 14-åring hängde med sina vänner på McDonald's och åkte tunnelbana sent... Å andra sidan fanns det inte direkt brist på knark och annan skit när jag växte upp i en stad med omkring 60 000 invånare heller. Men det är ju helt klart färre oroligheter, skjutningar, rån och annat som händer i en mindre stad än vad det är i Stockholm.
  • Anonym (Nina)
    Visa endast
    Fre 3 apr 21:50 #13
    Weloty skrev 2020-04-03 21:43:42 följande:

    Jag personligen tycker att Stockholm är fantastiskt för barnfamiljer. Det finns mängder av aktiviteter att göra, parker att besöka, museum för större barn och så vidare. Dessutom bor vi väldigt nära stora grönområden med både vatten och skog/natur/djur så barnen skulle få det bästa av två världar.

    Däremot tycker jag inte att Stockholm är den bästa platsen för tonåringar till exempel. Jag skulle exempelvis inte vilja att min 14-åring hängde med sina vänner på McDonald's och åkte tunnelbana sent... Å andra sidan fanns det inte direkt brist på knark och annan skit när jag växte upp i en stad med omkring 60 000 invånare heller. Men det är ju helt klart färre oroligheter, skjutningar, rån och annat som händer i en mindre stad än vad det är i Stockholm.


    Det låter som ni redan bestämt er att skaffa barn i Stockholm?
  • Fre 3 apr 21:53 #14
    Anonym (Nina) skrev 2020-04-03 21:50:11 följande:
    Det låter som ni redan bestämt er att skaffa barn i Stockholm?
    Inte alls! Jag skrev ju precis att jag tycker att Stockholm är bra för barn men inte för tonåringar. :)
  • Anonym (Mamma­)
    Visa endast
    Fre 3 apr 22:07 #15
    Weloty skrev 2020-02-14 10:57:18 följande:

    Hej!

    Jag och min man hoppas på att bli gravida med vårt första barn under 2020, och på grund av detta har jag börjat fundera allt mer på var vi vill bilda familj - i Stockholm där vi bor nu eller i norra Sverige där vi har våra föräldrar och syskon. Vad är egentligen bäst för barnet?  

    Min fråga är alltså: ni som har valt att bilda familj "ensamma" i en stad långt bort från er släkt, hur funkar det för er? Är det ett val ni trivs med eller skulle ni ha gjort annorlunda idag? Och ni som bor nära er släkt, skulle ni kunna tänka er att bo 100 mil bort och enbart träffas några gånger per år?


    Det var väl inte mycket till val i sig. Jag bor i Mellansverige kan man säga men min släkt bor i Norrland. Jag flyttade därifrån när jag var ung för jag insåg att arbetsmarknaden var urusel, minst sagt. Sedan träffade jag min nuvarande man och vi bosatte oss i en annan stad tillsammans, där vi bor nu alltså. Hade vi inte träffats hade jag nog flyttat tillbaka hem efter några år, men nu är det som det är. Han vägrar bo där jag kommer ifrån och jag ser ingen framtid där heller, varken för mig själv eller nästa generation.

    Vi har möjlighet att träffa släkten en handfull gånger per år, det kanske blir mer om några år med större barn då man kan ta tåget på ett smidigt sätt. Naturligtvis hade jag önskat att vi hade närmare varandra och kunde ses oftare. Naturligtvis är det bra för ett barn att ha sina släktingar nära, om man kan välja.

    Just för er del ts, ni kanske inte måste bo just där dina släktingar bor. Det kanske kan finnas en stad som ligger bara ett par timmar bort, där ni kan bosätta er?
  • Fre 3 apr 22:52 #16
    Weloty skrev 2020-04-03 21:53:26 följande:
    Inte alls! Jag skrev ju precis att jag tycker att Stockholm är bra för barn men inte för tonåringar. :)
    Det är bara att bo lite utanför, i en bra förort. 
  • Fre 3 apr 23:26 #17

    Jag har valt att bo utomlands pga diverse orsaker. Mitt syskon i Sverige har haft det där stödet med regelbunden anknytning till barnbarnen som jag missat. Men vi har haft mormor och morfar på besök, och det har funkat bra.

  • Fre 3 apr 23:43 #18

    Jag och min sambo bor i Skåne medan våra föräldrar bor i Kiruna. Jag flyttade hit som 17 åring för att plugga och blev kvar, samma med min sambo. Skulle aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka trots att jag står extremt nära mina föräldrar. Vantrivdes där ända sen barnsben och känner att jag har hittat min plats på jorden. Vi har jobb och socialt nätverk här, barnen har skola och förskola osv. Mina föräldrar har en jättefin relation med barnen. Vi ses ca 2-3 gånger per år. De kommer hit till sommaren och varannan jul och vi åker dit på sommaren och varannan jul. Utöver det så pratar dem i telefon med barnen varje vecka och jag pratar med dem i princip dagligen. Barnen gör teckningar och skriver brev och skickar till dem. De pratar även via facetime då och då. De har verkligen en jättenära relation. Visst är det tråkigt att inte dela vardagen på samma sätt som man kanske annars hade gjort, men detta är inte så pjåkigt heller.. På somrarna brukar de vara hos oss 2-3 veckor och vi hos dem i ca 1 vecka. Det är intensivt men härligt!

  • Fre 3 apr 23:48 #19
    Utbrytarkonst skrev 2020-04-03 23:43:16 följande:

    Jag och min sambo bor i Skåne medan våra föräldrar bor i Kiruna. Jag flyttade hit som 17 åring för att plugga och blev kvar, samma med min sambo. Skulle aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka trots att jag står extremt nära mina föräldrar. Vantrivdes där ända sen barnsben och känner att jag har hittat min plats på jorden. Vi har jobb och socialt nätverk här, barnen har skola och förskola osv. Mina föräldrar har en jättefin relation med barnen. Vi ses ca 2-3 gånger per år. De kommer hit till sommaren och varannan jul och vi åker dit på sommaren och varannan jul. Utöver det så pratar dem i telefon med barnen varje vecka och jag pratar med dem i princip dagligen. Barnen gör teckningar och skriver brev och skickar till dem. De pratar även via facetime då och då. De har verkligen en jättenära relation. Visst är det tråkigt att inte dela vardagen på samma sätt som man kanske annars hade gjort, men detta är inte så pjåkigt heller.. På somrarna brukar de vara hos oss 2-3 veckor och vi hos dem i ca 1 vecka. Det är intensivt men härligt!


    Glömde tillägga att barnen tyvärr knappt har någon relation alls till sambons föräldrar men inte pga avstånd, utan pga bristande intresse hos dem. De har inte hälsat på oss en enda gång, och de är varken sjuka eller särskilt gamla, men de prioriterar att resa utomlands 3 gånger per år istället. De ringer aldrig och när sambon ringer så är de alltid upptagna. De få gångerna som de ringer pratar de enbart om sig själva och frågar aldrig något om oss eller barnen. De bryr sig inte ens om att ringa och gratta på barnens födelsedagar och när yngsta dottern föddes hörde de inte av sig, trots att vi skickade bilder osv. Tyvärr vet knappt våra barn vilka de är. Nu blev detta ett litet sidospår men som sagt, detta är inte pga avståndet utan pga bristande intresse.
  • Lör 4 apr 10:56 #20
    Utbrytarkonst skrev 2020-04-03 23:43:16 följande:

    Jag och min sambo bor i Skåne medan våra föräldrar bor i Kiruna. Jag flyttade hit som 17 åring för att plugga och blev kvar, samma med min sambo. Skulle aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka trots att jag står extremt nära mina föräldrar. Vantrivdes där ända sen barnsben och känner att jag har hittat min plats på jorden. Vi har jobb och socialt nätverk här, barnen har skola och förskola osv. Mina föräldrar har en jättefin relation med barnen. Vi ses ca 2-3 gånger per år. De kommer hit till sommaren och varannan jul och vi åker dit på sommaren och varannan jul. Utöver det så pratar dem i telefon med barnen varje vecka och jag pratar med dem i princip dagligen. Barnen gör teckningar och skriver brev och skickar till dem. De pratar även via facetime då och då. De har verkligen en jättenära relation. Visst är det tråkigt att inte dela vardagen på samma sätt som man kanske annars hade gjort, men detta är inte så pjåkigt heller.. På somrarna brukar de vara hos oss 2-3 veckor och vi hos dem i ca 1 vecka. Det är intensivt men härligt!


    Tack för att du delar med dig! Jag har en tendens att se saker i svart eller vitt, dvs. antingen bor vi nära familjen och har en nära relation, eller så bor vi långt bort och har en sämre relation. Ditt inlägg fick mig att tänka efter och inse att man kan skapa en bra relation trots ett långt avstånd (om viljan och intresset finns från båda håll såklart). :)
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll