Forum Relation & samliv - Planerar barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ni som bildat familj långt från er släkt!

    Fre 14 feb 10:57 Läst 0 gånger Totalt 5 svar
    Fre 14 feb 10:57

    Hej!

    Jag och min man hoppas på att bli gravida med vårt första barn under 2020, och på grund av detta har jag börjat fundera allt mer på var vi vill bilda familj - i Stockholm där vi bor nu eller i norra Sverige där vi har våra föräldrar och syskon. Vad är egentligen bäst för barnet? Vi kommer båda från en mellanstor stad i norra Sverige, men har inte bott där på 10 år. Vi hälsar på så ofta vi kan trots avståndet på 100 mil, eftersom att vi har goda relationer med både min och hans familj. Vi har dock inga vänner kvar i staden och möjligheten till jobb inom våra respektive områden är betydligt mer begränsade än i Stockholm.

    Jag känner mig mer hemma här i Stockholm än vad jag någonsin gjorde i min hemstad. Vi har varsitt bra jobb, fin bostad, och nära vänner som vi umgås med. Det enda som saknas är familjen. På grund av sjukdom och andra omständigheter hälsar våra föräldrar på väldigt sällan, max en gång per år. Våra syskon har fullt upp med sina egna familjer och hälsar inte heller på. Om vi ska träffas hänger det alltså på att vi åker dit, vilket funkar bra när det bara är vi två men blir krångligare med en bebis.

    Mina föräldrar är väldigt närvarande mor/farföräldrar till mina syskonbarn, så jag vet hur mycket det skulle betyda för dem om vi valde att flytta hem när vi väljer att skaffa barn. Jag får ont i hjärtat av tanken på att de skulle missa mina barns vardag på samma sätt som jag missar mina syskonbarns uppväxt. Jag ser dem enbart vid högtider, långhelger och liknande och har i princip aldrig lyckats pricka in deras födelsedagskalas, luciatåg, innebandymatcher och liknande. Jag är rädd att mina/min mans föräldrar kommer att känna sig uteslutna från barnens uppväxt om vi stannar kvar i Stockholm, samt att våra barn inte kommer att få en nära relation till sina mor/farföräldrar.

    Samtidigt känner jag att det är en stor uppoffring att flytta tillbaka till min hemstad. Jag känner mig inte hemma där längre och är rädd för att ångra mig. Jag kommer att tvingas välja ett betydligt "tråkigare" jobb än vad jag har idag. Utbudet av skolor, fritidsaktiviteter och liknande är också mycket mer begränsat än i Stockholm. Livsstilen och mentaliteten i denna stad (generellt sett) är också väldigt annorlunda från det liv vi har idag i Stockholms innerstad. Jag vill inte heller hamna i en ond spiral där mina framtida barn känner ett behov av att flytta 100 mil bort om 20 år för att plugga eller jobba, så att jag plötsligt befinner mig i samma sits som mina egna föräldrar gör nu. 

    Min fråga är alltså: ni som har valt att bilda familj "ensamma" i en stad långt bort från er släkt, hur funkar det för er? Är det ett val ni trivs med eller skulle ni ha gjort annorlunda idag? Och ni som bor nära er släkt, skulle ni kunna tänka er att bo 100 mil bort och enbart träffas några gånger per år?

  • Fre 14 feb 13:55 #1

    Hej! Det är bra att du tänker på det där tycker jag och redan innan du fått ditt barn! Det är något viktigt att fundera på. Jag flyttade från Stockholm till Aten i Grekland och för tio år sedan och har nu två barn. Min mamma och syskon bor i Sverige och vi träffas väl kanske två ggr om året. Man känner ju att de går miste om mycket. Det är tråkigt. Å andra sidan ger vi ju varandra hundra procent av vår tid när vi väl träffas. Men det är klart att man inte kan ta igen allt. Jag hade inte kunnat göra det annorlunda dock. Jag anser att de två viktigaste sakerna är: var man själv trivs bäst och känner att man hör hemma, och sen var man tror att ens barn kommer få den bästa uppväxten (om man nu har lyxen att kunna bestämma detta). Om du tror till exempel att ditt barn skulle bli lyckligare och ha en härligare uppväxt i norra Sverige, ja då skulle jag fundera på det iallafall. Men om det bara handlar om att det skulle vara närmare till familj så tycker jag ni ska bo kvar i Stockholm. Och helt enkelt försöka träffas så ofta det går, de kan ju komma till er också. Det finns Skype och fb och insta så i dagens samhälle känner man sig ju ganska nära varandra iallafall.

    Lycka till vad ni än bestämmer er för!

  • Fre 14 feb 15:49 #2
    louisa83 skrev 2020-02-14 13:55:18 följande:

    Hej! Det är bra att du tänker på det där tycker jag och redan innan du fått ditt barn! Det är något viktigt att fundera på. Jag flyttade från Stockholm till Aten i Grekland och för tio år sedan och har nu två barn. Min mamma och syskon bor i Sverige och vi träffas väl kanske två ggr om året. Man känner ju att de går miste om mycket. Det är tråkigt. Å andra sidan ger vi ju varandra hundra procent av vår tid när vi väl träffas. Men det är klart att man inte kan ta igen allt. Jag hade inte kunnat göra det annorlunda dock. Jag anser att de två viktigaste sakerna är: var man själv trivs bäst och känner att man hör hemma, och sen var man tror att ens barn kommer få den bästa uppväxten (om man nu har lyxen att kunna bestämma detta). Om du tror till exempel att ditt barn skulle bli lyckligare och ha en härligare uppväxt i norra Sverige, ja då skulle jag fundera på det iallafall. Men om det bara handlar om att det skulle vara närmare till familj så tycker jag ni ska bo kvar i Stockholm. Och helt enkelt försöka träffas så ofta det går, de kan ju komma till er också. Det finns Skype och fb och insta så i dagens samhälle känner man sig ju ganska nära varandra iallafall.

    Lycka till vad ni än bestämmer er för!


    Tack så mycket för ditt fina svar! Glad Jag tänker på precis samma sätt, var kommer vi själva att trivas bäst och vad är egentligen bäst för barnet? Jag hade exempelvis en fantastisk och trygg uppväxt ute på landet när jag var liten, men ungefär från 14 års ålder ville jag ingenting hellre än att flytta till en större stad. Det finns ju trots allt lugnare områden även i Stockholm, man måste inte bo mitt på Söder med småbarn om man inte vill liksom. 

    Jag känner igen det där med att man umgås väldigt nära och intensivt när man väl träffas, vilket är väldigt härligt! Det är nog mest att jag saknar det här vardagliga som att kunna vara med på ett kalas en vanlig fredag, eller äta middag med hela familjen en söndag. Men precis som du säger går det ju att prata över Skype, Facetime eller liknande och på så vis känna sig lite närmare. Tack för ditt svar!
  • Fre 14 feb 16:16 #3

    Jag bor 67 resp 30 mil ifrån mina föräldrar.

    De träffar mina barn 3-6 ggr per år .

    Då vi ses så bör vi oftast hos dem och umgås intensivt i en vecka.

    Barnen kan sakna att bli hämtade på förskola/fritids av mor och farföräldrar och vi saknar att ha barnvakt nära.

    Men som sagt så har vi våra jobb här och barnen har sitt liv här.

  • Fre 14 feb 16:49 #4

    Mina barn har båda delar. Mina föräldrar nära, träffar dem flera gånger i veckan, sover gärna över där, det självklara barnvaktsalternativet när något händer (t.ex. när vår yngsta föddes), hämtar på förskolan då och då o.s.v.

    Min mans familj bor i Australien. Dit åker vi en gång om året, minst en månad. Hans föräldrar (framförallt hans mamma) kommer ca 3 gånger om året, en månad per gång. Så de träffar, trots avståndet, sina farföräldrar hela 4 månader om året. Men det blir ändå inte riktigt samma sak! Det blir inte att åka till farmor en tisdag och äta lasagne liksom, och när vi väl åker till Australien har maken en ENORM släkt där som vi ska träffa. Då blir en månad ändå kort tid, med ca 30 mostrar, fastrar, morbröder och farbröder (och över hundra kusiner... Goda katoliker).

    Jag vet inte. Jag känner att det är så roligt för oss och barnen att ha två världar, på något sätt. Samtidigt vet jag hur mycket barnens farföräldrar saknar sina barnbarn, och hur mycket mina föräldrar älskar att få vara en så stor del av sina barnbarns liv.

    Med det sagt tror jag det blir helt fel om ni enbart flyttar upp för släktens skull. Det ska i första hand vara för att NI vill tillbaka. Jag hade ALDRIG flyttat tillbaka till Kiruna! (Mina föräldrar flyttade faktiskt hit för pappas arbetes skull, och det var till mammas förtjusning eftersom barnbarnen börjat komma här.)

  • Fre 14 feb 17:21 #5

    Jag har också flyttat långt bort, 130 mil - andra hållet dock. Det går ju lika bra. Jag tycker inte att det är såå vanligt att släkten bor på samma ort. Det var inte heller så när jag växte upp. Både mina mor-och farföräldrar bodde i andra städer, och man hälsade på varandra kanske två gånger om året, högst. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll