Jag svarade att vi har samma.
Det har dock varit väldigt olika i mitt tidigare förhållande och jag slås av att alla utgår från sig själv som norm för vad som är "normalt".
I ett tidigare förhållande så var det jag som ville och min dåvarande fru var nöjd med på sin höjd en gång per månad (om ens det).
Det hela utvecklade sig till tjat och bråk enligt välkänt mönster.
Förnedrande och destruktivt för båda...
När jag gav upp, slutade bry mig, så tolkade hon det som att vi var "överrens".
Den sorgliga sanningen var att vi båda hade slutat värna oss som "par" och istället glidit över till att bara vara föräldrar.
Har aldrig känt mig så ensam och känt mig så oattraktiv.
Hon blev väldigt överraskad och fördömande när jag slutligen bröt upp.
För mig så är sex väldigt viktigt, inte viktigast men väldigt viktigt för att jag skall vilja fortsätta vara i en parrelation. Det är jag det och vill man vara med mig så är det ett krav i den relationen.
Har sedan dess haft turen att vara i ett par relationer där vi matchat såväl i intellektuell som köttslig lust/attraktion... och det är underbart!
Balans, kommunikation, mötas i ödmjukhet men med klara besked om vad behoven är (för båda) är framgångsfaktorer för alla förhållanden. Sedan kan nivån vara olika för varje par.