Hur klarar man väntan på att bli gravid efter missfall

Man gör det för man måste, man har inget val. Vet precis hur det känns och hur besviken man blir varje gång. Men livet måste gå vidare och någonstans mitt i allt blir det enklare och plötsligt är man gravid igen och innan man vet ordet av det så har man bebisen på sitt bröst.

Hitta på saker som du tkr om? Träna, tänk att du ska bygga upp kroppen innan en ny graviditet. Laga mat och njut av god dryck. Passa på att göra utflykter, resor.

All styrka till dig!

Antagligen är vi olika som personer - jag har aldrig satt upp ett mål för mig för att bli gravid snarast möjligt, utan snarare tänkt att naturen får göra sitt - det blir när det är dags för det, så jag har aldrig haft nån depression av att få mens månad efter månad - det var bara inte dags än.

Man pratar, pratar och pratar lite till. Har man ingen i verkligheten att prata med så pratar man på tex FL med andra som varit i samma sits. Sen försöker man fylla livet med annat som gör att man inte har så mycket tid att tänka på det hela helt enkelt. 

Det tog 5 år från start till mål och två misslyckade graviditeter innan det gick vägen till slut. För de allra flesta så tar det inte så lång tid. Dröjer det 12 månader eller mer så kontaktar man sjukvården för utredning (det gjorde inte vi däremot)

En sak till! Glöm inte bort att även din partner har förlorat ett blivande barn så även med partnern är det nyttigt att prata om det som hänt.

Tack för dina ord!

Det har gått snart 4 månader sedan mitt senaste missfall och jag har svårt att ta in att andra blir gravida. Man bara väntar på sin tur hela tiden och tänker att det kan vara något fel på mig? Nu förstår jag att så inte verkar vara fallet, men jag har aldrig brhövt kämpa så här "länge" med att bli gravid. Jag är 28 år så är inte last gammal heller :/

Jo det är sant. Men han tänker mer att " det blir när der blir"helt enkelt. Hsn ser det inte så mörkt som jag gör utan han blickar framåt och fyller dagarna med annat. Visst pratat vi om det ibland, och han tröstar när jag är ledsen och känner hopplösheten, men han förstår nog inte mina känslor på det sättet jag ibland önskar om man säger så.

Jag vet absolut vad du menar och hur de ibland är mer "shit happens, bättre lycka nästa gång" men just detta att jag inte kände att han inte brydde sig lika mycket som jag och att jag därmed vände mig till andra för att prata höll på att knäcka vår relation.