Hur bemöta tonårsbarn

Jag har en dotter på 16 år som bott med mig större delen av hennes liv då hennes pappa jobbat så att han inye kunnat ha henne i veckorna. Jag har således varit den som tagit alla iprincip konflikter, alla möten, alla läkarbesök osv osv. Hennes pappa har bara behövt vara den roliga som aldrig har skällt eller tjatat (han har haft henne varannan helg)

Hon har mått dåligt i många år och jag har kämpat med olika vårdkontakter för att hon ska få hjälp.

Tyvärr ser inye min dotter att jag kämpar med allt vad jag kan för att hon ska få må bra och få hjälp. Hon ser bara att pappa aldrig skäller och alltid håller med henne och jag är en häxa som man inte ens vill presentera pojkvännen för.

Jag blir så sjukt ledsen för jag kämpar verkligen och vill henne så väl och hennes pappa har aldrig behövt vara den föräldern som behövt uppfostra eller ha något större föräldraansvar. Jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det här då en del av mig bara skulle vilka ifrågasätta om hon är helt blind som inte ser det man fattar ju samtidigt att det inye skulle leda någonvart då hon just nu målar upp sin pappa som något helgon.

Har ni några tips att ge mig?

Jag försökte ta med honom att han och jag alltid ska stå eniga mot henne och skulle det vara så att vi ändå inye tycker lika så får vi ta det med varandra sen och inye framför henne så hon får mer vatten på sin kvarn. Men som svar fick jag bara att han inte ville lägga sig i och att han tycker synd om henne som mår dåligt.

Det känns så otacksamt och sårande att hon inye kan se att det alltid är jag som ligger i havet och försöker hålla skeppet flytande medan han står på stranden och ropar o frågar om allt går bra. Jag känner mig nästan bitter över det. Vi blev osams igår och givetvis ringer hon då pappa som är här på 3 röda och plockar upp henne. Så än en gång blev jag den onda och han som kom till undsättning

Jag försökte ta med honom att han och jag alltid ska stå eniga mot henne och skulle det vara så att vi ändå inye tycker lika så får vi ta det med varandra sen och inye framför henne så hon får mer vatten på sin kvarn. Men som svar fick jag bara att han inte ville lägga sig i och att han tycker synd om henne som mår dåligt.

Det känns så otacksamt och sårande att hon inye kan se att det alltid är jag som ligger i havet och försöker hålla skeppet flytande medan han står på stranden och ropar o frågar om allt går bra. Jag känner mig nästan bitter över det. Vi blev osams igår och givetvis ringer hon då pappa som är här på 3 röda och plockar upp henne. Så än en gång blev jag den onda och han som kom till undsättning

Mot henne? 

Varför blev ni osams? Kan du inte försöka minska på konflikterna så att även du och hon kan ha det lite mer harmoniskt tillsammans?

Vad exakt är det ni bråkar om? Är det saker som är värda att bråka om eller är det mer av typen "skitsaker" som du skulle kunna släppa lite på för att ni ska få en bättre relation?