Forum Familjerätt - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Kapad kontakt med pappan

    Fre 21 feb 14:25 Läst 0 gånger Totalt 9 svar
    Fre 21 feb 14:25
    Hej. 
    För att göra en väldigt lång historia kort: Vi är skilda sedan åtta år, har tre barn växelvist, de är 9, 12 och 14 år. 
    Samarbetet har aldrig fungerat, vi har inte pratat alls under dessa åt.  
    Vi har försökt med samarbetssamtal flera ggr men pappan har avbrutit dem. Jag har flera ggt vädjat om att vi ska ha kontakt och god kommunikation men han ignorerar både mejl och telefonsamtal. Kort sagt; vi har ingen kontakt alls och har aldrig kommit överens om något alls, stort som smått. 
    Nu har två av barnen nästan kommit in i tonåren. De har behov av att ha aktiviteter, skjutsningar, engagemang etc. Han vägrar allt detta vilket skapar ångest hos dem. Och de blir ledsna över att pappan inte engagerar sig alls i dem. Jag har i flera år lekt med tanken på att stämma honom på vårdnaden men orkar inte.
    Hösten 2018 deklarerade 12-åringen att hon bara skulle bo där varannan helg. Han godtog det under viss protest, snackade en del skit om mig. Jag har försökt inbjuda till samtal men han vägrar. 
    Det har funkat bra, flickan har mått bättre. Systrarna har fortsatt bo där varannan vecka. 
    Men nu vill hon inte ens bo där varannan helg. Han har ingen delaktighet alls i hennes liv, hon idrottar och tävlar tex mycket, han har aldrig varit med. Inte heller det vill han bemöta, eller prata om. Igår fick jag henne att åka dit ändå, då hade de inte träffats på en månad och han har heller inte hört av sig. Känner nu att jag kanske borde struntat i det bara?? Jag tar ansvar för deras relation och det tär. 
    Storasystern upplever samma problem med pappan men "härdar ut". 
    Jag känner också oro för den yngsta som nu tar nåt slags moraliskt och känslomässigt ansvar för pappan. 
    Finns det fler här med fler barn där de bor olika??
  • Fre 21 feb 14:45 #1
    Jag har erfarenhet av detta. Ungdomarna upplever lojalitetskonflikt och besvikelse. De stöttar dig och vet inte riktigt vad de ska göra. Det blir en sorts förlängning av ditt bekymmer med att den adnre föräldern inte kan prat aut, kompromissa och visa ansvar/vänlighet. Jobbigt.

    För ungdomarna vore de tju absolut bäst om de hade två glada starka föräldrar som samverkar fint. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra om jag var du.

    Jag skulle kanske fundera över vrför den andre föräldern är så dålig på att kommunicera och om något kan göras åt det. Mitt ex har massor av obearbetade känslor som hon håller inom sig vilket skapar massa ångest och som våra tonåringar mår jättedåligt av. Jag har likt dig försökt komma till försoning så att alla kan gå vidare och barnen och även jag får slippa alla spänd stämning och rentav hat som finns kvar trots att så mycket tid gått sedan skilsmässan. Mitt ex är särskilt hätsk mot min nya familj som hon ju inte ens känner. Mitt ex blockerar kommunikation och hon har fått minsta dotterna att bete sig likadant mot mig och de andra i familjen, även sin storebror som ju bor med henne och sin mamma halva tiden.

    Mitt råd är att du uppmuntrar barnen att åtmintone hålla lite kontakt med sin pappa och att se vänligt på pappa. Pappa verkar må dåligt nu, han kan bli bättre osv..

    https://www.xn--vrdnadstvistt-pfb.se/nar-barnet-inte-vill-traffa-mamman

    https://www.svd.se/barnen-har-inte-velat-bo-hos-mig

    https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6661826

    https://www.bris.se/for-vuxna-om-barn/barnets-rattigheter/vardnad-boende-umgange/
  • Anonym (mmm)
    Visa endast
    Fre 21 feb 15:02 #2

    Hon är tillräckligt gammal att välja själv. Stötta henne att träffa sin pappa om hon vill men tvinga henne inte. 

    Har ett bonusbarn som när han var ca 15 fullkomligt vägrade bo mer hos mamman. Han hade kämpat och kämpat (mamman har psykisk sjukdom) men orkade inte bo där mer. Hon blev väldigt arg och körde nåt slags "krig" mot både far och son i 4 månader innan hon accepterade att han inte ville bo där.
    De yngre syskonen fortsatte bo varannan vecka ett tag till men det blev vårdnadstvist (hade varit under uppsegling innan det här hände, pga hennes sjukdom och de samarbetssvårigheter som då blev konsekvensen) så den drog igång på allvar och slutade i både vårdnad och boende för min man.
    Så var det i nästan två år ungefär, sedan har det blivit lite ökat umgänge för de yngre barnen, för mamman har fått vård. Det blev ett umgängesavtal i tingsrätten som bygger på att barnen kan träffa henne mer om de vill, inte om hon vill. Domaren var oerhört tydlig med att inget hade med vad föräldrarna önskade att göra utan enbart fokus på barnen. Min man har fortsatt ensam vårdnad men hon kan alltså träffa de yngre barnen lite mer nu (om de vill) 14-åringen är mest där varann helg + kanske lite extra på lov men bestämmer helt själv. Den yngsta (12) vill vara där så det barnet kör nästan 50/50. Den äldste som hunnit bli myndig gör så klart helt som han vill. 

    Det måste väl uppstå massor av tillfällen där han tex skulle behöva skriva under blanketter osv, om ni har gemensam vårdnad, men som krånglar för dig? Kan absolut vara av värde för dig att åtminstone diskutera läget med en jurist? 

  • Fre 21 feb 15:25 #3 +1
    Rudbeckius skrev 2020-02-21 14:45:05 följande:
    Jag har erfarenhet av detta. Ungdomarna upplever lojalitetskonflikt och besvikelse. De stöttar dig och vet inte riktigt vad de ska göra. Det blir en sorts förlängning av ditt bekymmer med att den adnre föräldern inte kan prat aut, kompromissa och visa ansvar/vänlighet. Jobbigt.

    För ungdomarna vore de tju absolut bäst om de hade två glada starka föräldrar som samverkar fint. Jag vet inte riktigt vad jag skulle göra om jag var du.

    Jag skulle kanske fundera över vrför den andre föräldern är så dålig på att kommunicera och om något kan göras åt det. Mitt ex har massor av obearbetade känslor som hon håller inom sig vilket skapar massa ångest och som våra tonåringar mår jättedåligt av. Jag har likt dig försökt komma till försoning så att alla kan gå vidare och barnen och även jag får slippa alla spänd stämning och rentav hat som finns kvar trots att så mycket tid gått sedan skilsmässan. Mitt ex är särskilt hätsk mot min nya familj som hon ju inte ens känner. Mitt ex blockerar kommunikation och hon har fått minsta dotterna att bete sig likadant mot mig och de andra i familjen, även sin storebror som ju bor med henne och sin mamma halva tiden.

    Mitt råd är att du uppmuntrar barnen att åtmintone hålla lite kontakt med sin pappa och att se vänligt på pappa. Pappa verkar må dåligt nu, han kan bli bättre osv..

    https://www.xn--vrdnadstvistt-pfb.se/nar-barnet-inte-vill-traffa-mamman

    https://www.svd.se/barnen-har-inte-velat-bo-hos-mig

    https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6661826

    https://www.bris.se/for-vuxna-om-barn/barnets-rattigheter/vardnad-boende-umgange/
    Pappan har haft många år på sig med barnen växelvis att visa att han bryr sig och stöttar barnen i deras aktiviteter enligt TS. Det är inte på något som helst vis jämförbart med din situation där deras mamma medvetet försökt förstöra relationen mellan dig och barnen. 

    Barnet själv vill inte till pappan. Inte för att stötta mamma utan för att pappa inte bryr sig om barnets intressen och idrottande. De har försökt! TS har försökt med samarbetssamtal etc. Pappan är den som alienerar sig och separerar sig från sina barn, det är inget TS gör!

    Hur kul tror du att det är att ha ett intresse du inte får utöva varannan vecka för att den föräldern du bor hos just då inte bryr sig om att skjutsa till träning, skjutsa till tävling etc? 
  • Fre 21 feb 15:28 #4
    Anonym (mmm) skrev 2020-02-21 15:02:24 följande:

    Hon är tillräckligt gammal att välja själv. Stötta henne att träffa sin pappa om hon vill men tvinga henne inte. 

    Har ett bonusbarn som när han var ca 15 fullkomligt vägrade bo mer hos mamman. Han hade kämpat och kämpat (mamman har psykisk sjukdom) men orkade inte bo där mer. Hon blev väldigt arg och körde nåt slags "krig" mot både far och son i 4 månader innan hon accepterade att han inte ville bo där.
    De yngre syskonen fortsatte bo varannan vecka ett tag till men det blev vårdnadstvist (hade varit under uppsegling innan det här hände, pga hennes sjukdom och de samarbetssvårigheter som då blev konsekvensen) så den drog igång på allvar och slutade i både vårdnad och boende för min man.
    Så var det i nästan två år ungefär, sedan har det blivit lite ökat umgänge för de yngre barnen, för mamman har fått vård. Det blev ett umgängesavtal i tingsrätten som bygger på att barnen kan träffa henne mer om de vill, inte om hon vill. Domaren var oerhört tydlig med att inget hade med vad föräldrarna önskade att göra utan enbart fokus på barnen. Min man har fortsatt ensam vårdnad men hon kan alltså träffa de yngre barnen lite mer nu (om de vill) 14-åringen är mest där varann helg + kanske lite extra på lov men bestämmer helt själv. Den yngsta (12) vill vara där så det barnet kör nästan 50/50. Den äldste som hunnit bli myndig gör så klart helt som han vill. 

    Det måste väl uppstå massor av tillfällen där han tex skulle behöva skriva under blanketter osv, om ni har gemensam vårdnad, men som krånglar för dig? Kan absolut vara av värde för dig att åtminstone diskutera läget med en jurist? 


    Jag har haft jurist och försökt får samverkan så mycket jag kunnat, men eftersom mina barn numera är tonåringar så är det deras het opåverkade helt självständiga vilja som helt gäller, vilket är olyckligt.

    De är under stark press från mamman som nog har beteendestörningar men ingen kontakt med vården. Hon sköter jobb osv. Hennes problem är lättare social isolering, inga vänner, lite för mycket arbete på kvällstid och en sorts ovilja att erkänna fel/svaghet. Hon blir oerhört lätt kränkt och blockerar/bryter med folk. Hon har skitsnackat om mig efter skilsmässan och visat att hon mår dåligt. Ungdomarna har fått stötta henne. Storebror berättar sorgset om lite sektliknande tillvaro där borta där pappa och det forna glada familjelivet före skilsmässan inte får nämnas. Man tassar på tå. Vårt intryck är att hon vill hämnas helt onödigt (ingen otrohet och hon genomdrev skilsmässan). Barnens självkänsla rasar osv. 
    Komplicerat. En sorts psykisk misshandel av stora barn, en sorts hatbrott mot mig.

    Jag har regelbundna försök att nå henne och barnen. Vår äldste son kommer numera (efter tre års isolering med mamma utan kontakt) varannan vecka och bor med mig och bonusfamiljen. Han är en sorgsen skugga och kramar sin pappa hårt när ingen ser. Hans skolresultat är i botten sedan skilsmässan och mammans otäcka påverkan. Så ledsamt.

    https://www.expressen.se/halsoliv/psykologi/skilda-paron-darfor-ar-det-inte-alltid-helt-okej/
  • Anonym (jag med)
    Visa endast
    Fre 21 feb 18:10 #5

    Jag hade också en pappa som var helt ointresserad av mig. Jag var i din dotters ålder när jag gav upp på min pappa för egentligen ville jag ju att han skulle vara intresserad av mig och vad jag gjorde men det var han aldrig. Det är inte roligt i längden att försöka få kärlek och uppmärksamhet från någon som inte bryr sig.

    För mig handlade det inte alls om någon press från mamma att sluta åka till pappa eller någon svartmålning eller vad som helst. Tvärt om försökte mamma alltid övertala mig att träffa pappa, tala om för mig att pappa egentligen älskade mig också osv. Det var jättejobbigt att höra men aldrig känna eller uppleva. Det blev en stor lögn som jag var tvungen att bära. Jag var jätteledsen och stressad över det men det visade jag inte för mamma tills jag var 15 och fick ett gigantiskt utbrott. Äntligen slutade mamma tjata.

    Mina syskon frotsatte bo varannan vecka men min storebror började glesa ut sina besök efter mitt utbrott. Jag vet inte om det var för att han var stor och hade sina kompisar där vi bodde eller om det var för min skull. Jag har aldrig frågat.

  • Mån 24 feb 19:37 #6
    Anonym (jag med) skrev 2020-02-21 18:10:53 följande:

    Jag hade också en pappa som var helt ointresserad av mig. Jag var i din dotters ålder när jag gav upp på min pappa för egentligen ville jag ju att han skulle vara intresserad av mig och vad jag gjorde men det var han aldrig. Det är inte roligt i längden att försöka få kärlek och uppmärksamhet från någon som inte bryr sig.

    För mig handlade det inte alls om någon press från mamma att sluta åka till pappa eller någon svartmålning eller vad som helst. Tvärt om försökte mamma alltid övertala mig att träffa pappa, tala om för mig att pappa egentligen älskade mig också osv. Det var jättejobbigt att höra men aldrig känna eller uppleva. Det blev en stor lögn som jag var tvungen att bära. Jag var jätteledsen och stressad över det men det visade jag inte för mamma tills jag var 15 och fick ett gigantiskt utbrott. Äntligen slutade mamma tjata.

    Mina syskon frotsatte bo varannan vecka men min storebror började glesa ut sina besök efter mitt utbrott. Jag vet inte om det var för att han var stor och hade sina kompisar där vi bodde eller om det var för min skull. Jag har aldrig frågat.


    Jag läste noga två gånger. Det gör ont att dela din känsla. Hoppas att ni kanske kan närma er och försonas och få bra nya familjeminnen framöver? Kan det vara värt ett försök eller två?
  • Anonym (jag med)
    Visa endast
    Mån 24 feb 19:43 #7
    Rudbeckius skrev 2020-02-24 19:37:10 följande:
    Jag läste noga två gånger. Det gör ont att dela din känsla. Hoppas att ni kanske kan närma er och försonas och få bra nya familjeminnen framöver? Kan det vara värt ett försök eller två?
    Ingen av oss är intresserad av det så det kommer förmodligen inte hända.
  • Tis 25 feb 07:58 #8

    Kan det vara värt ett försök trots ointresse? 


    Anonym (jag med) skrev 2020-02-24 19:43:41 följande:
    Ingen av oss är intresserad av det så det kommer förmodligen inte hända.
  • Mån 2 mar 13:53 #9

    Tack för alla svar!
    Jag har för flera år sedan resonerat med en jurist men inte vågar ta steget och söka ensam vårdnad. 
    Vi få se. Jag kommer inte tvinga henne umgås med honom. Senast hon åkte dit för att spendera en helg där, for han på hockey med kompisarna. 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll