Hur skulle du uppfatta den här mannen? (Långt)
För många år sedan levde jag i en relation där mannen blev våldsam. Jag gick tidigt och lovade mig själv att det aldrig skulle hända igen. Det har det inte heller. Jag har bara träffat bra män fram tills nu med mitt senaste ex.
Han var absolut inte våldsam eller hotfull men det var något med honom som jag inte kunde sätta fingret på och trots att jag gjorde slut har jag svårt att komma över det.
På ytan verkar han säkert som en drömman förr många kvinnor. Han överöste mig med komplimanger, bjöd på fina middagar och skickade blommor etc.. Samtidigt kunde jag känna att det var lite för mycket och gick för fort.
Jag kan inte gå in på detaljer eftersom jag inte vill outa mig men här är några saker jag reagerade på:
Han var väldigt intensiv i början, skickade gulliga mess flera gånger om dagen, sa "Jag älskar dig." väldigt tidigt och hävdade att jag är den rätta, kvinnan i hans liv. En gång när jag inte hade mobilen med mig var han helt uppriven och hade skickat mängder av mess och ringt otaliga gånger
Jag minns att jag kände ett obehag inför det men ingen i min omgivning tyckte att det verkade konstigt. Han var ju så snäll och omtänksam i övrigt. Jag tänkte att det kanske bara var mina dåliga erfarenheter som spökade.
En annan sak var att han inte verkade lyssna på vad jag sa. Jag kunde t.ex. säga att jag inte alls var intresserad av vissa aktiviteter och kort därefter hade han köpt dyra biljetter till just det för att han tyckte att vi skulle göra sådant.
Han verkade vilja visa upp mig i olika sammanhang eftersom han tyckte att jag såg bra ut. Han tjatade till sig aktiviteter som gick ut på just det, olika sociala tillställningar till exempel, fast han mycket väl visste att jag är ganska introvert och tycker att sådant är stressande. Han var väldigt upptagen med hur andra uppfattade honom och det var viktigt för honom att ge sken av att vara lyckad och ha pengar. Han skulle absolut bli chef, det var ett självändamål för honom. Samtidigt hamnade han ofta i konflikter på jobbet.
Jag ville vara snäll och tillmötesgående och tänkte att man måste kompromissa i en relation men vi gjorde nästan aldrig sådant jag ville.
Det var också viktigt för honom att ha rätt. Om han hade fel om t.o.m. banala saker som till exempel hur någon apparat fungerar och jag visade hur det skulle vara i stället blev han sur. Han kunde nästan hamna i bråk med sina bekanta om de visade att han hade fel om något.
När någon tillrättavisade honom kunde han inför mig göra ner personen fullständigt. Det handlade inte om sakfrågan utan han radade upp precis allt som var fel på den personen, från intelligens till utseende etc., ett beteende som jag har väldigt svårt för. Han var också lite stolt när han hade "lyckats" med någon intrig eller fiffel, vilket jag också anser är direkt osympatiskt.
Han tyckte även synd om sig själv ganska ofta. När jag t.ex. framförde konstruktiv kritik var hans reaktion att nästan bryta ihop och säga saker som "Jag kan aldrig göra någonting rätt. Jag är helt hopplös, jag klarar ingenting." Så det blev aldrig något samtal om det. Han jämförde sig också med andra och tyckte t.ex. att det var orättvist att de tjänade mer, trots att de hade mer utbildning och hade jobbat hårt. Han verkade tycka att han hade rätt till saker och om han inte fick dem var det orättvist.
När jag inte ville göra något som han ville försökte han ge mig dåligt samvete. När jag gick igenom en svår händelse och var nedstämd kunde han skuldbelägga mig för att jag inte ägnade honom tillräcklig uppmärksamhet eller för att jag inte kände för att ha sex just då.
Han förväntade sig att jag skulle planera allt med honom, t.ex. hur vi skulle göra med våra semestrar. Sedan kunde han helt plötsligt meddela att han skulle göra något annat som han hade planerat utan att berätta för mig.
Vi var inte tillsammans så länge eftersom jag kände det här obehaget inom mig. Det som verkligen blev droppen var att han började mästra mina barn på ett nedlåtande sätt. Han skulle vinna varje diskussion och om barnen faktiskt hade rätt blev han märkbart irriterad. Han kunde höja rösten eller rusa ut ur rummet som om han vore ett barn själv.
Det var som om han irriterade sig på mina barn konstant, och de är ändå väluppfostrade och snälla, och dessutom spelade han ut våra barn mot varandra. Han gaddade ihop sig med sina barn mot mina på ett otroligt barnsligt sätt.
Det var bara när jag pratade med honom om att han och jag måste vara de vuxna och vägleda barnen som han kunde be mina barn om ursäkt, även om han aldrig riktigt kunde erkänna att han hade gjort fel.
Han var som jag skrev ovan aldrig hotfull eller våldsam och jag var inte rädd för honom. Samtidigt kan jag inte frigöra mig från det här obehaget och känslan av att nästan ha blivit lurad.
När jag gjorde slut med honom ville jag att vi skulle prata men han blev helt iskall, hämtade sina saker och gick. Han förstod inget av det jag hade tagit upp. Han beklagade sig ofta över att hans relationer inte varar så länge och när jag frågade vad hans ex hade sagt om det så var det att han tog över och ville bestämma allt. I hans värld ger han allt och alla bara utnyttjar honom. Han träffade en ny nästan direkt efter mig.
Det jag undrar är om det är mina tidigare dåliga erfarenheter som ger mig det här obehaget eller om det faktiskt finns en orsak till det i hans agerande. Personer i min omgivning förstår inte riktigt vad jag menar eller varför jag fortfarande funderar över det men jag är nog mest rädd för att jag kanske gjorde ett allvarligt misstag när jag inte såg det här beteendet från början.
Så därför skulle jag vilja veta hur andra ser på det jag beskriver. Hur skulle ni uppfatta hans beteende?
