Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-12 21:12:52 följande:
Hej,
Tack för att ni frågar. Jag mår väl så bra som man kan må. Gråter fortfarande och blir hela tiden påmind. Räcker med att jag ser våra barn så bränns det i ögonlocken. Det känns som att det blir jobbigare och jobbigare för varje dag som går. Chocken börjar kanske släppa?
Jag kan fortfarande inte förstå hur han har i tre års tid haft ett dubbelliv, jag får lixom inte ihop det. Hur lyckas man?!!
Har varit på samtal, och allt rivs ju upp från början. Men jag måste ju för att kunna bearbeta och svara på mina frågor och känslor. Vad vill jag? Vad klarar jag av? Vill jag förlåta? Kommer jag förlåta? Vill jag försöka? Kan han vinna min tillit? Jag känner mig lurad och utnyttjad, han har verkligen spelat med min tillit, i tre år! Hade jag haft lättare att gå vidare om det vara var ett snedsteg? Jag vet inte! Jag känner skam fastän det inte är jag som gjort fel. Jag gråter konstans, fastän det inte är jag som gjort något fel.
Jag har inte ens berättat det här för min närmaste och bästa vän för att jag skäms, vad skäms jag över? Det är inte jag som krossat någons känslor och tillit. Ingen vet om, förutom läkare och samtalsstöd.
Frågan är om jag ska börja med lugnande och stämninghöhande medicin som läkaren skrev ut och chansa på att jag inte kollapsar på jobbet nästa vecka. Eller om jag ska fortsätta vara sjukskriven? Just nu har jag ingen ork till nått. Den ork jag har, går till barnen, sen är jag slutkörd. Och då gör jag inget.
Jag önskar bara att jag kunde vrida tillbaka tiden och att min man fick en chans att aningen lämna mig innan han va otrogen, lr verkligen berätta om sina sexfantasier som han tyckte va så himla viktiga att få uppleva..
Jobbigt för dig TS!
Mitt råd är att du ändå försöker öppna dig för din vän. Du har inget att skämmas över och du behöver få stöd. Att berätta för andra vad som hänt är också en extra bearbetning och kan hjälpa dig och få dig att gå vidare i din process.
Hur har relationen med din man varit innan det här hände? Kan du se några tecken såhär i efterhand på att det här skulle hända, eller finns det inga röda flaggor du kan se nu alls? Jag tänker på om man kan lita på att din man gör saker han lovat, eller om han ofta väljer den enklaste vägen trots att det riskerar att skada andra. Har din man visat empati för andra och har han kunnat offrat saker för andra även i de fall det har betytt en personlig uppoffring för honom själv?
Jag tänker att om du lyckas se en koppling mellan hans svagheter och hans otrohet så kan det bli lättare att förstå hur detta kunde ske, och kanske också ge svaret på hur du ska kunna gå vidare.
Bra att du går i samtal. Har du självmordstankar? Viktigt att du berättar det i terapin i så fall.
Givetvis kan man inte ursäkta otrohet med att vilja pröva nya former av sex. Att vara otrogen är ett val man har gjort medveten om att man sviker den andras tillit, och sveket är så stort att sådana ursäkter bara är patetiska.
Att du gråter och är trött och ledsen är givetvis för att du bearbetar det svek du varit med om. Det är en läkeprocess. Du är inne i en jobbig period nu. Men det kommer att kännas bättre! Styrkekram till dig, TS!
