Har strulat till det rejält.
Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mig själv just nu. Är på bristningsgränsen rent psykiskt känner jag.
Jag står i valet och kvalet att lämna min familj för en annan (som jag träffat via jobbet, såklart). Jag har en man och ett barn på 4 år. Vi har hus, hund, trädgård, jobb, och ja allt sånt där. Livet har tuffat på, allt är bekvämt och trevligt och mysigt på alla vis. Och mitt upp i allt så träffar jag DEN DÄR mannen. En man jag haft som drömbild hela mitt vuxna liv. Som fått mig att börja stamma, att rodna på hela kroppen vid blotta tanken och som vänt upp och ner på hela mitt liv. Har känt såhär nu i ett år. Jag hoppades att det skulle gå över men det gör det inte.
Attraktionen har varit ömsesidig mellan oss och vi har pratat ut om att det inte är bra, att vi ska sluta att småflirta osv, och undvika varandra. Han verkar helt ok med detta. Men jag är fast i mina känslor.
Känner mig som ett riktigt as mot min sambo. En underbarn man som förtjänar bättre. Men jag tycker om vårt liv. Det trygga. En man som ställer upp på mig 100%, genom vått o torrt. Men sedan den är otroliga dragningen till den andre. Men jag vill jui inte lura mig själv. Jag vet att förälskelse kan vara som en drog. Och vill inte vakna upp om 1 år, när jag lämnat min sambo och lever varannan vecka, och den andre inte alls vill ha nått seriöst, ja DÅ skulle jag ju ångra mig rätt duktigt, när förälskelsen är borta och jag förlorat allt.
Men HUR FAN gör man?? Går sönder mer o mer varje dag av mina tankar. Kanske borde byta jobb, men det är SÅ svårt att få jobb inom det jag jobbar med. Skulle bli arbetslös. Och varje dag ser jag honom och vill bara gråta för jag bara vill vara nära honom. Och sedan kommer jag hem till min sambo (jag har berättat en del av detta för honom, och han är beredd att kämpa ändå..) och känner att jag vill vara med honom med. Dock har mina kärlekskänslor svalnat en del...
Snälla, jag behöver någon form av uppvaknande! En smäll eller vadsom!