Har vår son ADHD/ Vad göra?

Vården vill helst inte sätta en ADHD diagnos på någon som är under 6-7 år och det av goda skäl, barn mognar olika och där olika aktiva. Jag skulle avvakta till förskolan/skolan tycker det är ett problem.

Absolut ingen expert. Tycker att din son verkar vara en jättego kille, duktig på allt, generös osv. Men aktiv, myror i brallan. Det kanske bara är det, mycket spring i benen. 

Tycker inte du ska oroa dig för mycket, förskolan har koll, likaså BVC. Det ni kan göra är att hitta lite strategier för orka med. Är han lika aktiv efter en dag på förskolan?

Och jag säger tvärt om, känner du att något inte stämmer så begär att få en utredning, se i alla fall till att ni ställer er i kö för en sådan då det i vissa områden är flera års kö. Han kanske "fixar" förskolan men sedan ställs det plötsligt andra krav och då är ni långt före med utredning och den extra hjälp er lilla hjälte kanske behöver. Om inget är fel så har ni bara "offrat" några timmar/dagar på utredning men om han har en diagnos har ni vunnit år, år som aldrig går att ta igen om det inte funkar. Tycker att du verkar vara en toppenförälder som ser din lilla killes alla fina sidor, glöm aldrig bort dem! Han kommer att vara precis samma kille, med eller utan diagnos! Kram och lycka till!

Jag skulle nog försöka göra en utredning. Din son låter som vår grannunge som har adhd och ju tidigare man får stöd desto större chans har han att få börja skolan på bättra villkor.

Till att börja med: tack, orden värmer (er andras också, tack för omtanken att ni skriver)!

Hur gör man då, pushar via BVC? Vår sköterska där känner ju till min oro men har inte alls plockat upp på den, annat än att vi kan prata med henne om vi vill ha hjälp med tips för vardagssituationer typ (och det vet jag inte om jag tycker att vi behöver egentligen). Han är tillräckligt gammal för att utredas alltså? Jag tycker också att man hör så olika saker kring hur bra det är att ?få stämpeln?, jag blir orolig att göra honom en otjänst, samtidigt som jag vill stötta om det behövs - har du själv erfarenhet av barn med ADHD?

Tack Han är tyvärr ofta som svårast efter en lång dag, när han är trött, då är det extra jobbigt att hålla fokus. Men fysisk aktivitet behöver han absolut, det blir inga inomhusdagar på helgerna precis...

Det är inget fel med att vara aktiv. För en 4-åring är det högst normalt att inte riktigt orka vara stilla. Hälsa på gamla släktingar och så där, det är det bara vissa barn som klarar i den åldern. Att han begränsar er är inget konstigt. 4-åringar är inte "färdiga" än. Det är inte meningen att de ska klara av att uppföra sig i alla miljöer.

När jag kom till BUP med min dotter, så sade psykologen att de inte utreder barn som inte har problem. Mår barnet dåligt? Klarar han inte dagis eller skolan? Kan han inte äta eller sova? Har han ingen fungerande vardag? I så fall är det nog vettigt med en utredning. Annars är det bara onödigt.

Min äldste son var aktiv. Extremt aktiv. Han kunde inte sitta ned och äta ens, utan han stod vid bordet och trampade på stället medan han åt. Den ende unge jag träffat, som bokstavligen svingade sig i taklamporna (upp på bordet, hoppade upp till kökslampan och gungade) och klättrade i gardinerna. När han var 7 år upptäckte han TV-spel. Då kom han på att det kunde vara roligt att sitta stilla. Sedan dess har han snarare varit slö än aktiv. Men nej, han har ingen diagnos. Varken ADHD eller någon annan diagnos.

Det kan vara ADHD, det är svårt att säga. Man brukar märka det mest när de börjar skolan, eftersom barn med ADHD har ganska svårt att klara av att sitta stilla i skolan. Jag har själv två barn med den diagnosen. Och med båda var det egentligen så att skolan sedan klagar för att dagis och förskoleklassens personal inte har sagt något. Alla tänker bara på just nu och inte framåt.

Bästa åldern att utreda är 6/7-år. Prata med BVC, barnläkare, förskolan. Kolla om det finns köar till utredning. 

Har mycket egen erfarenhet av NPF då vår son har ADHD, asperger och OCD. Sonen utreddes redan på förskolan men det sattes inte någon "stämpel/diagnos" då eftersom han var så liten men de sa att "om" det är något så är det asperger.. Besöken och utredningen på BUP ledde till att personalen på förskolan fick extra resurser och kunskap om vår sons problematik och vi fick tips och råd på hur vi kunde underlätta vår vardag vilket hjälpte oss mycket. Några år senare hade vi en "gräddfil" in på BUP och behövde inte någon väntetid på ny utredning och sonen fick "diagnos" strax innan han fyllde 10. 

Någon tidigare här i tråden skrev att BUP inte utreder då barnet inte har några problem men i ditt fall så upplever du att han faktiskt har det  Du skriver "han blir uppenbart stressad av för mycket instruktioner. Han har tex jättesvårt med spel som andra barn i hans ålder klarar av, efter ett par minuter ser man att han bli frustrerad och börjar skratt och sveper ner hela spelet på golvet." Du skriver också att sonen får extra stöd av personalen på förskolan i vissa situtationer. Vilken sorts situationer är det? I samspel med andra? Vid fysiska utmaningar? Vid påklädning? Vid samlingen? . Självklart är vissa saker fortfarande svåra vid 4 års ålder men du jämför säkert med andra i samma ålder och ser att det är saker som han inte klarar av. Om du känner oro så stå på dig!

Inte i samspel med andra eller fysiska aktiviteter/ påklädning, utan just när man behöver vara stilla. De placerar honom bredvid en vuxen vid samling, lunch, julkonsert, etc. Egentligen allt som kräver att man ska sitta still och vänta. När det gäller övrigt är ju fsk en väldigt förlåtande miljö, det gör liksom inget att han härjar och är högljudd, och eftersom att han är snäll mot andra så förstår jag att han inte blir ett direkt problem i deras miljö, som dessutom är full av stimuli i form av andra barn. Det är i miljöer med lite stimuli och lite utrymme för rörelse och härj som han får det jobbigt. Fsk har inte tagit upp koncentrationsförmågan så jag vet inte hur de upplever det, men de verkar ovilliga att lyfta de här sakerna som problem fast det är tydligt att de behöver lägga mer ansträngning på honom än på de andra barnen i vissa lägen.

Jag uppskattar verkligen all input, men pendlar fortfarande mellan att tänka att vi behöver ta itu med detta och att jag bara är en hispig förstagångsförälder typ. Alltså, alla kan se att han är vildare än ?vanligt? (och det är förstås lite stressande när man ser att andra vuxna ibland stör sig, även om jag inte borde bry mig) - men det känns ju som att fsk och BVC borde ha bättre koll på normalspannet än jag...men nu när jag läser era kommentarer blir jag förstås osäker. Ska försöka få mer info ifrån förskolan om hur det funkar med just koncentrationskrävande uppgifter i deras miljö.

Jag tror det är tyvärr vanligt att förskolan inte ser, för att det inte är så höga krav på ett barn i förskolan. Men så fort de börjar skolan - då märks det plötsligt. 

Hej! Låter exakt som min son i 4 årsåldern! Han har precis fått ADHD diagnos, nu är han 8 år. Tycker gott du kan avvakta, har han så pass mycket uppmärksamhetsproblem kvar när han börjar skolan kommer det utredas då. Innan gör man ingenting ändå. Vi talade om det ända sedan dagis, gjorde en utredning som ej gav något och när skolan började ville man ändå avvakta för att de kunde vara en mognadsfråga, men det var det ju inte????hans främsta problem är just att han ?inte hör?, och missar instruktioner, och svårt att sitta stilla. Nu försöker skolan anpassa sig, han får gå ut o sitta lite mer enskilt, etc. Kan bara säga att det blir lättare med åldern! Nu kan jag ?tala?till hans förnuft på ett annat sätt. Kram till dig!

Jag tänker att oavsett om ni bestämmer er för en utredning eller inte, så läs på om ADHD. Det bemötande som är bra för barn med ADHD är oftast bra för alla barn, så man kan ju inte göra "fel" genom att tänka i de banorna. 

Det som är svårt för barn med ADHD - impulskontroll, reglera aktivitet, hålla fokus och uppmärksamhet, tidsbegrepp etc - är ju de facto svårt för alla barn. Strategier som hjälper en 8-åring med ADHD i skolan är ofta kanon för en fyraåring utan svårigheter. Och för allt däremellan såklart Tydlighet, förberedelse, struktur, bilder, fysisk aktivitet och så vidare.

Prata med BVC igen, kolla om det finns en specialpedagog på förskolan som ni kan få träffa för att bolla era tankar och läs på om både ADHD och tydliggörnade pedagogik. Om inte annat samlar ni kunskap inför framtiden och skolstarten så ni är beredda OM det skulle bli tuffare där. 

Och är han aktiv - låt honom få vara det! Alla barn vilar inte bäst i en soffa, för vissa är bästa nervarvningen att få rasa av sig på studsmattan trots att de varit igång hela dagen. En del vilar hjärnan av att röra kroppen liksom

En av mina bokfavorier är denna
https://www.nok.se/titlar/akademisk-psykologi/autism-och-adhd-i-skolan/
Finns säkert massor med andra bra böcker som också riktar sig mot lite yngre barn. 

Jag har funderat på mina egna barn. Fick själv adhd diagnos som vuxen och har autism i släkten.

Sonen började plötsligt att vägra gå till skolan när han börjat ettan. Vi funderade massor vad det berodde på och fick ha möten med kurator, skolpsykolog och ett helt team. Jag var orolig att det var mobbing men fick svar av lärare som jag litar på att han var poppis och många ville vara med honom.

Efter några månader berättade han att han tyckte skolan var så rörig och mycket ljud.

Skolteamet gjorde massor med specialinsatser och anpassade allt så bra för honom så att allt flyter på för honom nu igen. (ett år senare).

Jag har funderat på om han inte har lite autistiska drag och övervägde då utredning men insåg att skolan inte kunde ha gjort mer för honom än de gör fast han inte har diagnos.

Jag upplever att skolan är mycket bättre på att anpassa sig till elever med olika behov nu jämfört med när man själv var barn.

Kanske har tur med bra skola här bara. Vad vet jag.

När det gäller mig själv så har jag funderat på om det hade varit bättre att få diagnosen som ung.

Svaret är både ja och nej.

Det hade kanske varit praktiskt att ha fått det till högstadiet så att man hade skött skolan bättre och kanske strulat till saker mindre i livet.

Men jag har också funderat på om jag hade givit upp saker innan jag ens testat om jag då hade haft diagnos på papper att jag var sämre än andra på vissa saker.

Yngsta sonen är ganska lik som du beskriver din både i ålder och sätt.

Min plan är att se hur det går för honom i skolan. Märker jag att det blir kaos eller att han mår dåligt blir det utredning. Vet ju dock att det kan ta 2 år pga köer som någon skrev. Gäller att ha is i magen.

MEN

ADHD kan ju vara så otroligt olika så man känner nog bäst själv vad som är bäst för sitt eget barn. Endel är bråkiga och stökiga, vissa är stilla, stör ej men har total speed i huvudet osv.

Och 70% av befolkningen med noll koll säger "alla barn är busiga. jag förstår inte att alla ska ha en diagnos nu för tiden. Det hade ingen på min tid och folk överlevde ändå. "

Det som varit mest frustrerande med odiagnostiserad ADHD i livet tycker jag ha varit att jag så ofta känt att jag kan och har koll på saker men alltid fallerat på någon dum klantdetalj i slutändan så man ses som lätt efterbliven av omvärlden. Denna noja för att misslyckas med saker sitter kvar trots att det inte sker så ofta när man är medicinerad.

Skillnaden sedan jag fick medicin är att folk som hintade att jag var trög innan nu kommer och ber mig om hjälp om saker är för avancerade för dom på jobbet :).

Det här inlägget spårade ur totalt. Det gled mer iväg till att bli personlig terapi för mig själv inser jag.

Men det kan inte jag rå för för jag har ADHD :)

Hoppas sonen får det bra i alla fall!

Jag vill (sent omsider) tacka för alla fina svar i tråden. Just nu tycker både pedagoger och BVC att vi kan ha is i magen, så vi avvaktar lite. Sonen har också mognat oerhört på sista tiden, lyssnar bättre etc, vilket känns bra. Men jag tar med mig era råd om att läsa på om adhd och pedagogik som kan användas på alla barn, man kan ju alltid bli bättre förälder - diagnos eller ej

Tack!