Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn

Varför måste du visa dig stark för dina barn? Gråt och sörj tillsammans, gör inte sorgen till din egen utan dela den med dem. Jag tror att den blir lättare att bära då. Att man "bryter ihop" är inte konstigt. Gråt åt det tunga och skratta åt allt det härliga ni hade tillsammans! Sök stöd hos andra som har varit med om samma sak. Sök på VIMIL (vi som mist någon mitt i livet) och se om de har någon verksamhet i just din stad. Många kramar!

Varför måste du visa dig stark för dina barn? Gråt och sörj tillsammans, gör inte sorgen till din egen utan dela den med dem. Jag tror att den blir lättare att bära då. Att man "bryter ihop" är inte konstigt. Gråt åt det tunga och skratta åt allt det härliga ni hade tillsammans! Sök stöd hos andra som har varit med om samma sak. Sök på VIMIL (vi som mist någon mitt i livet) och se om de har någon verksamhet i just din stad. Många kramar!

Varför måste du visa dig stark för dina barn? Gråt och sörj tillsammans, gör inte sorgen till din egen utan dela den med dem. Jag tror att den blir lättare att bära då. Att man "bryter ihop" är inte konstigt. Gråt åt det tunga och skratta åt allt det härliga ni hade tillsammans! Sök stöd hos andra som har varit med om samma sak. Sök på VIMIL (vi som mist någon mitt i livet) och se om de har någon verksamhet i just din stad. Många kramar!

Beklagar sorgen.

Jag tänker att alla blir lämnade, det hör livet till. Blir man inte lämnad av att någon gör slut och lämnar och lever vidare lycklig på egen hand så lämnas man för att någon dör. Det verkar hända alla en gång minst under livet.

Jag tänker att det kan vara en tröst att man är lämnad ensam för att någon råkade gå bort, svårare är det att bli lämnad i din situation utan att den som lämnar en har dött utan snarare lever vidare lycklig med någon annan utan att ha varesig dåligt samvete eller ånger. Svårare att bearbeta att bli lämnad av någon som inte råkade lämna pga döden, känner jag. Självklart är det synd om er men ännu värre hade det varit om ni lämnats så pga att partnen lämnat för ett nytt kärleksintresse, tänker jag.

Hej! Jag beklagar det duger gå igenom???? Jag känner så igen det du skriver, ensamheten är hemsk för ingen kan ersätta den man förlorat. Ingen kan ens mäta sig med just den personen.

Min sambo dog plötsligt för nio månader sedan, han lämnade mig med vår son på tre år och mitt barn från tidigare förhållande som närmar sig tonåren.

Sorgen är fruktansvärd???? Känslan av att ingen förstår var svår för mig dom första månaderna. Jag rekommenderar föreningen Vimil, det är en grupp för människor som förlorat en närstående. Man betalar en medlemsavgift och sen kan man gå med i deras facebook grupp. Där finns massor av människor i liknande situation och man får en känsla av att inte vara ensam, man kan skriva precis vad som helst och man får alltid svar av någon som förstår.

Jag beklagar din stora förlust. Väldigt ledsamt att höra att din omgivning inte ger det stöd som du behöver. Har du berättat för dina syskon att du behöver dem nu? Många har svårt att veta hur man ska bete sig mot närstående i sorg och drar sig undan så gör ett försök att säga till dem vad du känner.

Kan också tipsa om att vårdcentralen och be om en samtalskontakt. Du kan få hjälp med att bearbeta sorg, det behöver du. Stor kram till dig.

Det är nog en rätt vanlig erfarenhet som många sörjande gör, att man förväntas "gå vidare" efter begravningen. Jag tror att det bästa du kan göra är att via diakonin i kyrkan, och sorgegrupper på internet och i verkliga livet ta hand om dig själv. Tar du hand om dig så kommer du att orka skapa ett liv för dig och barnen.

Det är som på flyg, sätt på dig masken först, hjälp därefter andra med syrgasnasjen

Jag beklagar verkligen ts. Kan inte föreställa mig.

Men du ska få mitt perspektiv från andra sidan. En person mycket nära mig förlorade sin partner för flera år sedan. Då partnern också stod mig nära hade jag min egen sorg att bära på. Jag tyckte det var svårt hur jag skulle förhålla mig till hen. Men till skillnad från dina syskon, så sa jag det till hen. "jag vet inte när, hur eller hur ofta jag ska höra av mig till dig. Jag vill inte störa eller säga något tokigt". Jag fick bästa svaret - orkar jag, så svarar jag. Annars låter jag bli!

Berätta för dina syskon exakt hur du känner så tror jag det blir förändring. Sen tror jag iofs att det bästa stödet hittar du hos kyrkan som flera nämnt eller hos de som vet vad du går i genom. Rekommenderar dig att söka upp organisationen vimil (vi som mist någon mitt i livet). Där kan du få mycket stöd och förståelse.

Sänder dig mina tankar <3

Beklagar sorgen. All styrka till dig och många kramar

Diakoniverksamheten i kyrkan är fantastisk! Det är många som inte tänker på det när man lättvindigt går ur kyrkan!

Där finns samhällets riktiga backup när de personliga katastroferna kommer!

Dessutom utan kostnad - inga ockerpriser för hjälpen!

Diakoniverksamheten i kyrkan är fantastisk! Det är många som inte tänker på det när man lättvindigt går ur kyrkan!

Där finns samhällets riktiga backup när de personliga katastroferna kommer!

Dessutom utan kostnad - inga ockerpriser för hjälpen!

Beklagar sorgen, TS. Det måste vara bland det värsta att drabbas av, dödsfall när man är mitt i livet.
När min svärfar gick bort, så pratade min svärmor med en psykolog, som rådde henne att engagera sig i kyrkan. Så nu hjälper hon till  med deras loppis. Finns säkert samtalshjälp att få via vårdcentralen också.

Tråkigt med dina syskon, hoppas du får glädje av de bra råden i denna tråd.

Först vill jag beklaga sorgen. Det måste verkligen vars tufft att förlora sin livskamrat mitt i livet och det blir dessutom en dubbel sorg när det dessutom drabbar ens barn. Tyvärr är många människor väldigt rädda för att bemöta människor i sorg. De drar sig undan, vill inte störa och är rädda för att göra fel. Om du kan tänka dig det så finns mycket stöd att söka från Svenska Kyrkan. Du kan höra av dig till diakonen i din församling. De har stor vana av att kunna stötta och vägleda människor i sorg. De brukar även ordna med grupper för barn och ungdomar som förlorat föräldrar. Jag fick själv mycket bra hjälp från en diakon efter att jag förlorat min syster hastigt. Jag förstår att det känns helt övermäktigt just nu och det har bara gått två månader. Det är en klen tröst just nu men det kommer att kännas lättare med tiden. Jag hoppas att du ska hitta din väg framåt genom sorgen.

Beklagar din förlust.

Min man gick bort för 21 månader sedan efter en tids sjukdom, jag blev ensam med 3 barn med speciella behov.

Min erfarenhet är att de jag trodde var mina "vänner" blev bekanta under sjukdoms tiden medans "bekanta" slöt upp på ett helt annat plan. Någon kom med middag, tog med sig barnen på utflykt, ringde, hjälpte till med hämtning och lämning på träningar osv.

Efter att maken gick bort rensade jag bort många och fick även nya vänner.

Släkten är bra att ha nära, men de lever alla sina liv och kan säkert ställa upp extra om man specifikt uttrycker vad man har för behov.

Men att vara ensam kring allt med barnen tar tid att vänja sig vid.

Kram