• Anonym (***)

    Styvmamma-upproret

    Anonym (Inga) skrev 2020-03-08 16:32:26 följande:
    Nej, det var inget som märktes förrän vi fick gemensamma barn. Jag trodde att min man skulle vara samma pappa till de första barnen som till våra gemensamma.
    Du menar väl tvärtom, samma pappa till våra gemensamma som till hans första?
  • Anonym (***)
    Anonym (Inga) skrev 2020-03-18 15:04:22 följande:
    Nej, det stämmer inte. Då har jag uttryckt mig slarvigt. Jag mådde dåligt under min bebis första månader och blev under den tiden sjukskriven för utmattning i en månad. Jag fick aldrig någon diagnos för förlossningsdepression. Däremot är det många andra styvmammor som får det. Och 20 % av alla förstagångsmammor drabbas av förlossningsdepression. Visste du inte det? Jag har knappast en unik erfarenhet i det och det är inte något som gör mitt barns bebistid eller barndom nattsvart. Det är ju bara trams. Det känns lite som om du vill sitta och läsa något snaskigt till eftermiddagskaffet på FL och förfasa dig. Att bilden som vi styvmammor ger varken är svart eller vit verkar vara svårt att förstå. Kanske därför som tråden är uppe i 800 inlägg?
    Tycker du är tydlig:

    Jag fick en förlossningsdepression när mitt första barn var nyfött. Det höll i sig i ett år ungefär.

    Vad är otydligt, menar du?
  • Anonym (***)
    Anonym (Inga) skrev 2020-03-18 15:34:22 följande:
    Tråden har pågått i nästan två veckor och har över åttahundra inlägg. Jag uttryckte mig slarvigt. Men för enkelhetens skull så kan jag förtydliga: jag blev sjukskriven för utmattning när mitt barn var nyfött, i en månad. Jag fick aldrig diagnosen förlossningsdepression. Man kan säga att jag var glad över mitt barn, full av moderskärlek, men förtvivlad över styvfamiljen. Utmattad av sömnbrist. Det tog ungefär ett år att repa mig helt men det gick successivt. Jag mådde bättre redan då min bebis var några månader. Jag vill dock inte förminska mina upplevelser på något sätt. Jag vet inte om hag ska kalla det förlossningsdepression men allvarligt var det. Det är något av det värsta som jag har upplevt som vuxen. Jag skriver dock i tråden för att kunna prata med andra med liknande erfarenheter, och förhoppningsvis kunna förlåta och gå vidare.
    Och ändå skriver du så här:

    Jag fick en förlossningsdepression när mitt första barn var nyfött. Det höll i sig i ett år ungefär.

  • Anonym (***)
    Anonym (Inga) skrev 2020-03-18 15:37:51 följande:
    Se mitt inlägg där jag förklarar. Det är extremt tröttsamt att behöva redovisa sitt liv för några förståsigpåare som inte ens är styvföräldrar själva. Tråden ör till för styvföräldrar som vill stötta varandra. Men jag hoppas att du är nöjd med min förklaring och har något snaskigt att läsa till ditt eftermiddagskaffe.
    För det första vet du inget om mig, för det andra så underlättar det ju om det du skriver faktiskt överensstämmer med verkligheten. Svårt att ta dig seriöst om du skarvar. Kanske din man är en bra pappa trots allt...
  • Anonym (***)
    Anonym (Inga) skrev 2020-03-18 15:44:18 följande:
    Nej jag vet inget om dig. Det stämmer. Och du vet inget om mig. Tur va, då kan vi gå vidare med våra liv utan att spilla mer tid på varann.
    Nej, det verkar ju som att det du skriver här inte stämmer.

    Känns ändå märkligt att man fläker ut sin dåliga relation och snackar skit om sin man här på FL, men sedan ändå stannar kvar och försvarar det. Tycker synd om dina barn.
  • Anonym (***)
    Anonym (Vilken dålig pappa!) skrev 2020-03-19 11:51:39 följande:
    Ja jag är biomamma som lever med mina barns biopappa. Utan styvsyskon eller exfruar/exmän.

    Du skrev själv :

    ?I mitt eget fall så är exemplen så många: min sambo skriker och skäller åt vårt minsta barn men är mild och tålmodig med de äldsta. Hsn är hård och kräver självständighet från den minsta men är slapp och servar de äldsta. Min yngste får ärvda leksaker och kläder från halvsyskonen medan de äldre får splitter nya. De äldre halvsyskonen ska med på alla familjesemestrar, övrig tid sitter vi hemma för sambon får så dåligt samvete över att åka någonstans med bara mig och vår minsting. Jag går på alla utvecklingsamtal, skolavslutningar, BVC-besök och tandläkarbesök etc ensam med vårt lilla barn, sambon går på sina äldre barns grejer men inte vår minstings. Min sambo är frånvarande den veckan vi bara är vi tre, då passar han på att jobba över och hitta på egna roliga grejer. Han är närvarande den veckan vi är styvfamilj. Högtider och födelsedagar får jag fixa helt och hållet om dom inte infaller på en vecka då vi är bonusfamilj, då hjälper sambon till. Det är helt outhärdligt att leva i detta i längden. Och jag skyller varken på ex eller styvbarn utan på min man. Jag har låtit honom hållas för att jag har velat att han ska få ha sin fina relation till sina äldsta barn och jag ha också haft bilden av att det är synd om de äldsta barnen som är skilsmässobarn. Men nu har jag nått min gräns. Nu är det fan nog! Jag och sambon går som sagt i parterapi pga detta. Har nån något tips på hur jag kan bryta dessa mönster hemma??

    Vilket låter som en man som har svårt att knyta an till den yngsta och som aktivt tar distans från yngsta barnet.

    Det är klart att man undrar hur du definierar en nära relation till sitt barn. Anser du att hans beteende tyder på att han har en nära relation till ditt barns? Du skriver också att han har en fin relation till sina äldre barn?

    (Antar att hans barn är tvillingar?)
    Mycket som haltar i TS inlägg.

    Känns som att hon måste försvara hans beteende, eftersom hon väljer att leva med honom.
Svar på tråden Styvmamma-upproret