Styvmamma-upproret

Jag har bara läst trådstarten och tycker ämnet är viktigt och intressant. 

Det handlar ju egentligen inte bara om styvmammor, utan om oss styv- och bonuspappor också.

Det är svårt att vara en bra förälder när exet inte samverkar som en klok förälder ska, just när det gäller gränser och lagom utmaningar för barnen som bor varannan vecka.

Vi har problem med:
* Sommarjobb - en föräldern tycker att det är bra för utvecklingen hos tonåring om de sommarjobbar - den andra föräldern tycker att ungdomen ska vila sig hela lovet...

* Läger hemma eller borta på sommaren, språkkurser och hälsa på släkten en vecka - en förälder tycket det är bra om barnent testar nya miljöer och att lära sig nya saker - den andra föräldern tycker att det inte behövs, man kan vara hemma och göra ingenting...

* Fickpengar - en förälder tycker att månadspengen ska räcka till det mesta och hushållas med. Ibland behövs extra pengar för vinterjacka, skidor osv.. - den andra föräldern tycker att man ska ge lite pengar varje dag för mat ute (barnen ska inte svälta osv).

Det är rätt komiskt och väldigt förvirrande. Jag som olika sorters farsa har ändå vunnit i längden tycker jag och bedöms numera med ett leende - jag är både supersnål och slösaktigt tycker familjen fast jag håller samma linje och vill gärna diskutera hushållning av pengar så att man kan få pengar över till roliga nöjen..

Jag tänker att man som vuxen inte kan ta ansvar för mycket mer än sig sjäv som vuxen. Man får acceptera.

Jag försöker ha tålamod och inrikta mig på att så gott det går förklara
* mina gänser (mer generösa än vad min generation fick),
* syftet med hushållningen (nyttan och glädjen med att jobba och spara och spendera...),
* få dem att acceptera att alla barn och vuxna intehar samma ekonomi (och att de även gäller bonusfamiljesituationen)
* betonar att jag alltid erbjuder mat hemma och husrum (men om några år får de bli husslavar om de ska bo hemma som 25-åringar utan att jobba), att de får sina säkra måandspengar, jag ger dem bonuspeng om de sommarjobbar, hjälper dem med tandläkarförsäkring när de blir äldre, betala resor när vi åker tillsammans, och har hemlig julklappsbonus till jul. Småsummor, men det som jag har råd med. 

Jag måste acceptera att min sambo har mycket mer pengar och att min mycket besvärliga ex aldrig har kunnat hushålla eller resoenra om sånt här ur olika vinklar..

Jag är 50+ och har två barn i övre tonåren varannan vecka, min sambo har ett barn kvar hemma i övre tonåren och äldsta barnet 25+ utflugen men hälsar ofta på och vi delar husdjur.

Vi tjänar OK så länge vi har jobben kvar (osäkert nu med pandemin) och vi bor på landet med nästan inga lån. 

Vi har olika ekonomi pga att sambon ärvt en bra salnt, medan jag har mer vanlig skilsmässoekonomi. Jag har ett ex som hatar oss het toch som samarbetar så besvärligt hon bara kan. Under flera år levde hon isolerat, blockerada allt och höll våra barn i nån sorts känslomässig gisslan. Så det är inte undra på att hon är helt knäpp i huvudet när det gäller att lära barnen livsregler om arbete, pengar och hur man beter sig. Exet lever utan vänner och vägrar gå ens i någon sorts dialog. Tack och lov har barnen börjat förstå. Jag är noga med att de ska kunna vara med oss båda, så jag får bara vara förstående och mild (men bestämd) när morsans konstigheter hela tiden dyker upp.

Ett exempel, min tonåring gick och köpte dyr vårjacka på fina gatan, 5000 kr, utan att ha pengar eller fråga vare sig tokiga morsan eller mig. Jag så oj, du har minssan månadspeng och studiebidraget som ska täcka kläder men vårjacka kan gott vara extra. Jag som farsa vill dock snacka om det i förväg, gärna vara med och köpa gå på bio kanske (kul sak att göra ihop), men åtminstone snacka funktion på jackan och budget i förväg om jag ska pröjsa. Tonåringen log och sa att jackor minsann kostar 5000-10000 kr och alla andra har sådana.. jag frågade då vilka av kompisarna...tonåringne log och tyckte att jag kunde pröjsa hela... jag föreslog att det splittas 1/3 på morsan, farsan och tonåring. Han tyckte att de lät dyrt för honom... jag gav då 1000 kr och sa att jag snackar gärna ihop med exet/mamman. Hon blockerar och vägrar, men ger beskedet att hon kan betala hela... nöjd tonåring efteråt. Men blinkning till mig... och hen ser road ut. Och jag suckar som en farsa ska. Tror inte att detta går bättre nästa gång.

Curlande skadar ungdomar på många sätt. Gald att det inte blev utbrott från deras sida denna gång i alla fall.

Instämmer. Märkligt. Det var ju en sak som var mycket enklare i kärnfamiljen när man hade gemensam framtid...

Det handlar ju om många saker som jämkas i en familj med ekonomiska konsekvenser - t ex hur mat tas tillvara, hur man sköter om prylar.

Saker man trodde var enkla och självklara blir plötsligt nåt nytt att fundera över. 
Julfiranden är särskilt komiska - så många varianter vi har i olika familjer. Jag baxnade över frosseriet i mat och passiviteten i nya familjen. Kände mig som en studsande otålig mager gummiboll...

Instämmer. Märkligt. Det var ju en sak som var mycket enklare i kärnfamiljen när man hade gemensam framtid...

Det handlar ju om många saker som jämkas i en familj med ekonomiska konsekvenser - t ex hur mat tas tillvara, hur man sköter om prylar.

Saker man trodde var enkla och självklara blir plötsligt nåt nytt att fundera över. 
Julfiranden är särskilt komiska - så många varianter vi har i olika familjer. Jag baxnade över frosseriet i mat och passiviteten i nya familjen. Kände mig som en studsande otålig mager gummiboll...

Jag och sambon reagerade med. Sambon menade att jag skulle reagerat likadant om mitt ex blev med barn och jag funderade noga.

Det skulle jag inte, jag skulle bli glad för exets skull och hoppas att det gjorde att hon kom över all konstig långsint onödig bitterhet och kunde bete sig mer vuxet mot våra barn och mig. Den här känslomässiga gränslösheten och bristen på förståelse är en sorts pandemi det också-

Har man sådan bitterhet och sorg som den virriga och härliga singelmamman i Dejta, jag då har man inte alla kommit över sitt ex. Det är ett känsomässigt eget job at tgöra - att släppa relationen, komma ihåg det som var fint, att kunna samverka i nutid respektfylld och kunna ha överseende med den jobbiga skilsmässan i det förflutna. För allas skull. Det man måste leva med är ju nån sorts sorg över att man gemensamt misslyckades så illa att rasera en trygg familj.  

Instämmer att man ska ha respekt för sina känslor, släppa ut dem och berabeta dem så att de kan klaras av. Det tar tid.

Det man inte ska göra av omsorg om andra och sin värdighet är att låta barnen höra de obehagliga vusenkänslorna, eller att stolt deklarera och uttrycka de rätt ogina känslorna för exet och den gravida. Där måste man hålla sin vuxengräns så att man inte på riktigt blir den bittra, hatiska och onödigt gränslösa exföräldern som skadar för sig själv och andra pga oförmåga att behärska sig.