Anonym (Vilken dålig pappa!) skrev 2020-03-18 09:52:21 följande:
Det andra kan lära sig är kanske att undvika en partner med barn om man själv inte har några sedan innan.
Man har ju bara ett liv och då är det korkat att sätta sig själv som nummer 3-4 i prioriteringen från början. Man sätter ju sitt barn i en jobbig sits i styvfamiljen och nekar sitt barn chansen att uppleva en välfungerande kärnfamilj.
Jag kan förstå sorgen. När jag var nygift och vi väntade vårt första barn så var allt magiskt. Min make la 110% fokus på mig och vår mage. Han tog till och med ledigt sista månaden för att bara skämma bort mig. Vi var båda lika förväntansfulla. Vi var också lediga samtidigt ett halvår med bebisen och den tiden var vi i en isolerad bubbla. Att få första barnet är en tid som inte kommer tillbaka. Andra barnet är självklar speciellt det också men man kan inte gå in i en bubbla och mkt går på rutin. Om ens partner redan upplevt förstabarnsmagin så står man nog rätt själv och får kanske en sorg och bitterhet. Samtidigt så är det ju omöjligt för partnern att låtsas vara förstagångsförälder. Han har ju redan upplevt det en gång och kan ju inte fejka känslor. I en kärnfamilj som får andra barnet så brukar man turas om att ta bebis eller större barn så ingen blir bortglömd. En ens nya tjej vägrar sköta om en större barn så blir det ju snett. Då blir det ingen tid för pappa och bebisen. Det går helt enkelt inte att låtsas att bebisen är familjen första barn!
Men kommer aldrig bli en kärnfamilj och känslorna blir aldrig samma som i en kärnfamilj. När man skaffar en man med barn så får man nog vara beredd på att ens barn blir barn nummer 2-3? Mannen har gjort detta förut och är redan förälder! Han har redan klappat första magen, varit orolig vid första förlossningen och haft bebisbubblan med sitt ex. En bra pappa sätter alltid alla sina barn före en ny flickvän.
Det här är min uppfattning också. Jag är pappa till två barn och är klar. Träffade en yngre kvinna som jag blev förälskad i. Hon ville inte ha egna barn utan var nöjd med mina och vi levde som särbo även om vi planerade att flytta ihop. Sen utvecklade hon moderskänslor på ett sådant sätt att hon ville ha egna. Jag förstod och funderade länge på detta. Hon var helt införstådd med att det inte skulle bli någon förstagångskänsla för min del men värderade mitt lugn som flerbarnsförälder och ville satsa.
Dock insåg jag att vi aldrig skulle bli lyckliga, nån av oss.
Hon skulle inte få uppleva det fantastiska med mig där båda upptäcker livet som förstagångsföräldrar. Och även om jag inte VET så hade jag en känsla av att hon inte skulle uppskatta mina befintliga barn på samma sätt längre fram.
Vi avvecklade det hela. Det var en sjukt jobbig period med många funderingar på om man gjort rätt eller inte.
Idag har hon träffat en ny man utan barn och förlovat sig. Hon är lycklig och jag känner i hjärtat att det var rätt för oss båda.
