Pappan vägrar pass och kommunikation

Tack så mycket för svar!!! Jag inser att det verkligen är dags! Ja, jag har sparat sms och där syns ju också att han inte svarar. Häromdagen tappade jag för första gången kontrollen och skällde på honom trots att min son hörde. Enda chansen jag har att konfrontera honom är ju när han lämnar barnen (han går aldrig ur bilen och kör snabbt iväg), och nu efter månader av obesvarade sms ang pass sprang jag för första gången ut. Då är det klart att han använder det mot mig och skriver sms om hur egoistisk och ansvarslös jag är som beter mig så framför sonen. Jag är inte stolt över det men samtidigt antar jag att bakgrunden kan i viss mån förklara detta inför rätten. Jag har också efterfrågat samarbetssamtal och fått klart och tydligt ?Nej? per sms.

Nu en följdfråga. Bör man ha en juridisk hjälp? Jag vet att jag har svårt att få fram det jag vill på ett sakligt sätt inför barnens pappa. Han utövade någon slags psykisk makt över mig i relationen också och jag tror tyvärr att jag inte är helt fri från det. Jag blir också väldigt känslosam och är rädd att det ska vara till min nackdel i en domstol.

Jag tror att huvudorsaken att han inte bryr sig om pass är att han själv aldrig reser och att det är något jag vill. Nu vet jag att han är orolig över Corona (och han har skrämt upp dottern rejält), men jag började fråga innan Corona-utbrottet. Vi tänkte åka på semester med barnens kompisars familj. Kanske ta bilfärja till Tyskland. Inte helt orimligt!? Jag har skrivit till honom att om han har frågor om vad passet ska användas till får han fråga men det är helt tyst från honom.

Jo, det kan man ju förstå men som sagt jag efterfrågade pass flera gånger redan 1,5 månad innan Corona var känt. Det är ju inget han har sagt till mig heller utan min gissning angående oron. Och jag hade nog inte heller tänkt boka just nu utan vänta och se. Ville han kommunicera kunde sådant redas ut antar jag. Jag tror att jag har varit lite väl bra på att se saker ur hans perspektiv även efter skilsmässan. Det känns inte som att det har förbättrat läget mer än kanske något slags lugn i helvetet även för barnen (lite överdrivet men typ så). Vi har inte setts vid överlämning heller på mer än tre år förrän jag rusade ut i fredags. Han sitter kvar i bilen och barnen får bära sina saker själva. Jag får inte lämna hos honom. Jag har absolut inget behov av att prata med honom än annat än om barnen. Tack för att du skriver!

Tack för svar! Vad säger du om juridisk hjälp? Kan jag göra en stämningsansökan utan att ha hjälp och hur utförlig behöver den vara? Eller ska jag ta hjälp direkt? Man kan ju hoppas som du säger att det löser sig utan en process.

Jag är inte heller nöjd med hur umgänget fördelats (som han bestämt). Bör jag ta det samtidigt?

Ja, vi har varannan vecka, förutom på sommaren då han har bestämt att vi ska ha fem veckor var i följd. Sen är problemet att det inneburit att jag inte fått ett enda sportlov eller höstlov och endast ett påsklov då de infaller på ?hans? veckor (i fyra år). Det borde gå att reglera i ett avtal så det blir jämnare. Han gör inget alls med barnen så det är inte därför han vill han vill ha loven. Julen tänkte han inte heller turas om med men då protesterade barnen. Det kan tyckas märkligt att jag ?anpassar? mig men jag kan inte rå på honom. Försöker jag bryta mot hans ?regler? blir det bara jobbigt för barnen.

Sen är det ju ett problem med ?familjehögtider?, t ex när barnens kusin tar studenten. När det infaller på fel vecka är enda chansen för barnen att få följa med om de lyckas kräva det av sin pappa. Sånt är kanske svårt att avtala om. Pappan tycker ju att det är mina egoistiska skäl som gör att jag vill ha med barnen men jag ser det som en del av uppfostran och tryggheten för barnen att vara del i sådana händelser. Händer ju inte alltför ofta heller.