Att välja rätt.. flytt, kärlek, bonusbarn, karriär, fritid, relationer, familj

att lämna sin son är ingen kompromiss. Det måste du först och främst förstå. Hans son måste komma i första hand. Så är det att vara förälder. Han har ett ansvar gentemot sonen . 

En början kan ju vara att du flyttar närmare honom men ändå ett visst avstånd så du får en hyfsad vardag fast ni inte bor ihop. Flytta dit det finns jobb. Är avståndet 5-10 mil är det ändå ett avstånd man kan åka på daglig basis för att få mer tid ihop och lära känna varandra bättre och få veta om det verkligen är värt att flytta ihop. 

När tiden går blir ju även barnet större och kan ta mer eget ansvar och går att få en annan relation till tex genom att det kan åka själv på tåg och buss och blir mer möjligt att få pendlingsbar.  Dit är det faktiskt inte så långt rent tidsmässigt.  Då kan ni faktiskt flytta ihop på en bättre ort och få bättre möjlighet till fortsatt jobb och en fungerande vardag. 

Jag skulle själv inte flytta 60 mil till ingenting och sen skiter sig förhållandet efter knappt ett år och så är jag både bostadslös och arbetslös och har ingenting att kunna flytta till eller flytta ifrån...  Då skulle jag hitta en kompromiss däremellan och lösa det med tidens gång. 

En kompromiss kan aldrig innehålla att ge upp sitt barn. 

Varför ska han ge upp sitt barn och förstöra relationen igen och riskera det och sen håller det inte mellan er i alla fall efter två års försök?  Ser du inte omöjligheten i det? 

glöm inte att ni ändå också måste ha en relation med barnets mamma i det här och kunna samarbeta och få det att fungera. Du kan ju tänka dig hur det skulle se ut om han ännu en gång sviker sitt barn? Hur villig kommer hon då att vara att få saker att fungera?  Och barnet som äntligen fått tillbaka sin pappa ska nu svika igen?