Att välja rätt.. flytt, kärlek, bonusbarn, karriär, fritid, relationer, familj

Jag, 24 årig tjej, har sen 1,5 år tillbaka ett distansförhållande med en kille som bor ca 60 mil bort i en liten stad. Själv bor jag i Stockholm men har familjen i södra Lappland. 

Killen är 6 år äldre än mig och har en son på 10 år i sin hemstad där han bor idag. Han var borta 3 år i min hemstad i lappland, det var så vi träffades.

Vi har haft diskussioner om framtiden, vad vi vill. Problemet är att där han och hans son bor idag, är ingen stad eller trygghet för vår framtid. MEN hans son bor ju där, som dock bor hos sin mamma på heltid och hon tar hela ansvaret på det viset. 

Först tänkte jag att det inte borde vara problem att han flyttar till Stockholm och att de träffas en helg i månaden och lov osv. Men eftersom han skadat relationen tidigare de 3 åren har var borta är nog inte det optimalt, om än ser jag lösningen i att det skulle gå.

Frågan är, ska jag flytta till hans stad? Jag vill vara nära dem, men att lämna karriär (finns knappt jobb där, killen har inte ens fast heltidsjobb nu), vänner och fritid för att flytta in till en lägenhet i en stad där jag inte har något annat än honom och hans son?

Jag älskar honom, fruktansvärt mycket, men är rädd att han inte älskar mig helt om han inte är villig att försöka kompromissa och lösa saker. Därav är jag rädd att om jag flyttar kommer jag vara beroende av honom och hans sällskap och sitta med ett liv jag egentligen inte trivs med.

Diskussioner och åsikter mottaget gärna <3

Jobbig situation. Hade aldrig klarat av att ha ett distansförhållande.

Alltså, tanken är väl att ni ska flytta ihop, förr eller senare. Jag tänker att om sonen bor hos mamman på heltid så förstår jag inte hur det gör något att han flyttar till Stockholm och träffar sonen lite då och då, för hur ofta träffas de nu? Pojken bor ju inte ens hos honom. Problemet är ju då att han, som du uppger, har skadat relationen med sonen när han var borta i tre år. Då känner han nog att om han flyttar till Stockholm nu så är relationen mellan honom och sonen körd och det är väl det han inte vill. Men vad säger killen själv om allt det här? Vad vill han och vad tycker han? Du ska inte ta det som att han inte älskar dig, om det verkligen handlar om att han inte vill skada relationen med sonen ännu mer.

Du kan förstås flytta till hans stad, om han inte vill flytta till Stockholm och lämna sonen bakom. Du verkar dock inte helt bekväm med att flytta till hans stad. Det blir väl dock samma för honom om han flyttar till din stad, förutom att det är lättare att få jobb där. Någon måste ju flytta, förr eller senare. Om han inte kan tänka sig att flytta till dig för att han inte vill lämna sonen så blir det nog du som måste flytta, om ni ska kunna ha ett ?vanligt? förhållande och slippa den långa distansen. Du måste känna efter hur du känner och prata med honom om det här. Du får säga att det här är viktigt för dig och er relation och att du hoppas att han är beredd att lösa detta.

att lämna sin son är ingen kompromiss. Det måste du först och främst förstå. Hans son måste komma i första hand. Så är det att vara förälder. Han har ett ansvar gentemot sonen . 

En början kan ju vara att du flyttar närmare honom men ändå ett visst avstånd så du får en hyfsad vardag fast ni inte bor ihop. Flytta dit det finns jobb. Är avståndet 5-10 mil är det ändå ett avstånd man kan åka på daglig basis för att få mer tid ihop och lära känna varandra bättre och få veta om det verkligen är värt att flytta ihop. 

När tiden går blir ju även barnet större och kan ta mer eget ansvar och går att få en annan relation till tex genom att det kan åka själv på tåg och buss och blir mer möjligt att få pendlingsbar.  Dit är det faktiskt inte så långt rent tidsmässigt.  Då kan ni faktiskt flytta ihop på en bättre ort och få bättre möjlighet till fortsatt jobb och en fungerande vardag. 

Jag skulle själv inte flytta 60 mil till ingenting och sen skiter sig förhållandet efter knappt ett år och så är jag både bostadslös och arbetslös och har ingenting att kunna flytta till eller flytta ifrån...  Då skulle jag hitta en kompromiss däremellan och lösa det med tidens gång. 

Tack för ditt svar.

Kan man ställa krav på sin partner som har barn? Som ex att flytta till en närliggande stad tillsammans som skulle få mig att må bättre och lättare med jobb m.m. och tar 25 min med tåg för att komma till sonen?

Eller är det orimligt att förvänta sig och kunna be om någon kompromiss när han har barn?

Tack för ditt svar.

Jag känner väl att jag skulle kunna tänka mig att flytta till en stad som ligger 25 min bort med tåg, om han också flyttar dit så klart annars har jag inget att flytta dit för, just för att de finns fler jobb, större, mer puls osv som jag mår bra av. Tänker att då kanske hans son lättare kan/vill komma till oss och de blir inte lika påtagligt för honom och vi kan träffas över en kväll till och med bara.

En kompromiss kan aldrig innehålla att ge upp sitt barn. 

Varför ska han ge upp sitt barn och förstöra relationen igen och riskera det och sen håller det inte mellan er i alla fall efter två års försök?  Ser du inte omöjligheten i det? 

glöm inte att ni ändå också måste ha en relation med barnets mamma i det här och kunna samarbeta och få det att fungera. Du kan ju tänka dig hur det skulle se ut om han ännu en gång sviker sitt barn? Hur villig kommer hon då att vara att få saker att fungera?  Och barnet som äntligen fått tillbaka sin pappa ska nu svika igen?