Inför planerat snitt pga rädsla
Ts, läs inte ens korkade kommentarer. Jag vet hur det känns och jag förstår dig.
Exakt hur det går till skiljer sig en del mellan olika sjukhus men såhär har det varit för mig:
Jag har tvekat hela mitt liv över att skaffa barn pga min grava förlossningsrädsla som finns där av olika anledningar och nämnde detta på första besöket för min bm, som då bokade in mig direkt hos Aurora i ca v20 vilket var så tidigt de hade tid. Det besöket var katastrof. Hon var nedlåtande och konstig och vi fick inte alls en bra kontakt så jag stod på mig att få boka in möte med läkaren istället (som beslutet ligger hos) , vilket hon gick med på efter en del om och men.
Det mötet skedde tre veckor senare och vi kunde ha en seriös diskussion som mynnade ut i att jag fortfarande inte kände annorlunda utan ville ha snitt. Vilket hon då beviljade på plats eftersom att både hon och jag kände att de inte "nådde" mig och jag inte kände att något annat inte var hanterbart oavsett terapi och samtal. Jag har vetat sedan länge vad det innebär och vad jag velat.
Idag i v32 fick jag hem brevet med datum och väntar nu på att få möta min son 4/5 (bf 9/5) på ett sätt som för MIG känns otroligt rätt, tryggt och harmoniskt istället för att ha ångest och vakna varje natt för att jag tänkte på förlossningen.
Några tankar som jag har haft genom min process är:
*Känner du att du är redo att möta din rädsla finns det jättebra uppbackning att få och jag upplevde läkaren som väldigt lyhörd för olika alternativ. Även om du får snitt beviljat är det inte heller några problem att ångra sig om du skulle känna att du vill testa ändå. (så känner inte jag)
*Läs på! Läs allt, allt, allt och känn till alla nackdelar, fördelar och förlopp. Snitt är inte enkelt, det är en bukoperation och du måste vara medveten om vad det innebär.(risker är för övrigt högst marginella, och lägger man också till de psykiska effekterna om man känner sig trygg med snitt är bara det en klar fördel...)
*Var klar över vad du tycker och känner och försök att inte bli för känslosam, även om det inte är så enkelt. Det är helt enkelt bra för alla inblandade om du har landat i dina känslor och tankar och klarar av att samtala om allt och diskutera. Är du hysterisk och bara "vill inte" tror jag många läkare anser att man inte alls är redo för beslutet.
*Du skall inte vinna över läkaren. Du skall vara påläst för att du skall veta vad du ger dig in på, inte för att diskutera omkull någon. Läkarna har antagligen redan mångårig erfarenhet så det finns inga nya fakta du kan komma med som plötsligt får dem att ändra sig. Så är det ett helt ologiskt psykiskt hinder du har, säg det!
*Stå på dig! Även om du möter bra personal så bör du vara beredd på att det med största sannolikhet inte är någon som vill att du skall göra ett snitt. De lär antagligen lägga fram vag-förlossning som det "bra" och snitt som det "dåliga" vilket kan vara rätt störigt om det faktiskt är så att du känner av hela ditt hjärta att det är snitt som känns bra för dig. Jag märkte dock en väldigt snabb vändning när jag väl blev beviljad, då talades det väldigt gott om snitt istället.
