Forum Familjeliv - sajten - Familjeliv.se
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Syskonrelation som vuxna med familj

    Tor 19 mar 08:48 Läst 0 gånger Totalt 6 svar
    Tor 19 mar 08:48 -1

    Lever sedan fyra år tillbaka med en kvinna som hörs mer eller mindre dagligen  med sin fyra år yngre bror som i år blir 41 år. Vi har inga barn men är just nu i start av adoptionsprocess, men brodern har två barn och sambo.
    Själv har jag två yngre systrar och vi hörs ej jätteofta men är absolut ej osams på något sätt och är öppna mot varandra.
    Jag upplever min sambo och hennes lillebror som "två små övergivna barn" som måste tytt sig till varandra. De känns som de delar varandras liv. Dock är de ej så öppna mot varandra som jag är med mina syskon.
    Har ingen i min omgivning som har den täta kontakt med sitt syskon. Ur min synvinkel har de båda familj och det borde inte vara så aktuellt att höras så ofta?

    När jag tar upp detta är det ett känsligt ämne och hon har ingen förståelse alls.

    Jag mår inte gott i detta och vet ej varför jag reagerar som jag gör?

  • Tor 19 mar 08:59 #1

    Jag har inte särskilt ofta kontakt med varken mina föräldrar eller syskon, upplever oss ändå som "nära" och att vi vet att vi kan lita på varandra när det behövs m.m.

    Men folk är ju olika liksom..

    På vilket sätt påverkas du av hennes kontakt med sin bror?
    Om den är viktig för dem och den inte har negativ inverkan så har jag svårt att se vad som är problemet?
    Du kan ju inte bestämma vad som är "normalt" och okej efter eget tycke tänker jag? Uppenbarligen så har ju hon en annan åsikt och kanske tycker att du är konstig som har så "lite" kontakt med dina syskon..

  • Anonym (lll)
    Visa endast
    Tor 19 mar 09:03 #2

    Haha, hur ska du ha det? De är som två övergivna barn men du och dina syskon är mer öppna mot varandra - kanske är ni som är som övergivna små barn då? 

    Det är väl bara trevligt om man kan ha en bra relation som vuxna? 

    Jag har 3 syskon, har sporadisk kontakt. Vi ses på födelsedagar och jul. När föräldrarna dör vet jag verkligen inte hur det kommer bli, då kanske vi slutar med jul osv. Det är de som alltid sett till att vi fortsatt. 

    Vi bor i 3 olika städer. Vi som har Facebook har koll på varann men de som inte har det, dem har jag dålig koll på. Har inte ens mobilnummer till mitt ena syskon. Skulle någon fråga oss, skulle vi alla säga att vi har en ok relation men att vi inte ses så ofta. Precis så är det. Funkar utmärkt när vi ses men ingen ringer och bara småpratar eller ber varann om råd eller så, och det kan jag tycka är lite trist. Jag ser andra vuxna syskon som har det förtroendet sinsemellan men det har inte vi. Däremot vet jag att om jag blev sjuk eller något hände mina barn eller så, då skulle de inte tveka att ställa upp med vad hjälp det nu än kunde vara.

  • Tor 19 mar 10:08 #3
    joca77 skrev 2020-03-19 08:48:59 följande:

    Lever sedan fyra år tillbaka med en kvinna som hörs mer eller mindre dagligen  med sin fyra år yngre bror som i år blir 41 år. Vi har inga barn men är just nu i start av adoptionsprocess, men brodern har två barn och sambo.
    Själv har jag två yngre systrar och vi hörs ej jätteofta men är absolut ej osams på något sätt och är öppna mot varandra.
    Jag upplever min sambo och hennes lillebror som "två små övergivna barn" som måste tytt sig till varandra. De känns som de delar varandras liv. Dock är de ej så öppna mot varandra som jag är med mina syskon.
    Har ingen i min omgivning som har den täta kontakt med sitt syskon. Ur min synvinkel har de båda familj och det borde inte vara så aktuellt att höras så ofta?

    När jag tar upp detta är det ett känsligt ämne och hon har ingen förståelse alls.

    Jag mår inte gott i detta och vet ej varför jag reagerar som jag gör?


    Jag vet inte vad som har hänt men övergivna i barndomen kan sätta spår, det har jag relation med men jag hade bestämt mig för inte bli likadan som mina föräldrar det arvet ska inte föras vidare och det har jag bearbetat med. Med den här erfarenheten använder jag som en livserfarenhet, använder det som ett verktyg till det bättre. Jag mår inte dåligt idag jag har familj idag tre barn och gift. 

    Jag har blivit starkare som person och är social människa det har jag alltid varit sen barnsben, även tuffa tider jobbar på med det tills det är löst sen går vidare. 

    Men många gör inte så som jag och många gör som jag, endel blir psykiskt dåliga, deprimerade mm. 
    Vill man må bättre och när man är vuxen så har man ett ansvar också mot andra.

    Men jag har många herreans syskon , har inte sociala medier , hinner inte med det och jag orkar inte ha det sen vill jag inte ha det heller. 

    Vi träffas på födelsedagar, bröllop, - alla högtider, Och mina syskon som bor utomlands ses vi mkt på FaceTime, mail, samtal. Vi ses på semestrar.

    Mina andra syskon har telefonkontakt varje dag, ses väldigt ofta, ( endel utav oss)

    Alla har olika relationer till sina syskon, sen hur ni beter just i eran situation Så vet jag inte hur ni ska göra åt saken där? Saknar ni reaktion med era syskon, bjud in dom till middagar, umgås, övernattning? Om dem bor längre bort ha en helg ? Bestäm en släktmiddag. Med OSA, ha lite glädje i inbjudan, ?
  • Tor 19 mar 10:08 #4
    joca77 skrev 2020-03-19 08:48:59 följande:

    Lever sedan fyra år tillbaka med en kvinna som hörs mer eller mindre dagligen  med sin fyra år yngre bror som i år blir 41 år. Vi har inga barn men är just nu i start av adoptionsprocess, men brodern har två barn och sambo.
    Själv har jag två yngre systrar och vi hörs ej jätteofta men är absolut ej osams på något sätt och är öppna mot varandra.
    Jag upplever min sambo och hennes lillebror som "två små övergivna barn" som måste tytt sig till varandra. De känns som de delar varandras liv. Dock är de ej så öppna mot varandra som jag är med mina syskon.
    Har ingen i min omgivning som har den täta kontakt med sitt syskon. Ur min synvinkel har de båda familj och det borde inte vara så aktuellt att höras så ofta?

    När jag tar upp detta är det ett känsligt ämne och hon har ingen förståelse alls.

    Jag mår inte gott i detta och vet ej varför jag reagerar som jag gör?


    Jag vet inte vad som har hänt men övergivna i barndomen kan sätta spår, det har jag relation med men jag hade bestämt mig för inte bli likadan som mina föräldrar det arvet ska inte föras vidare och det har jag bearbetat med. Med den här erfarenheten använder jag som en livserfarenhet, använder det som ett verktyg till det bättre. Jag mår inte dåligt idag jag har familj idag tre barn och gift. 

    Jag har blivit starkare som person och är social människa det har jag alltid varit sen barnsben, även tuffa tider jobbar på med det tills det är löst sen går vidare. 

    Men många gör inte så som jag och många gör som jag, endel blir psykiskt dåliga, deprimerade mm. 
    Vill man må bättre och när man är vuxen så har man ett ansvar också mot andra.

    Men jag har många herreans syskon , har inte sociala medier , hinner inte med det och jag orkar inte ha det sen vill jag inte ha det heller. 

    Vi träffas på födelsedagar, bröllop, - alla högtider, Och mina syskon som bor utomlands ses vi mkt på FaceTime, mail, samtal. Vi ses på semestrar.

    Mina andra syskon har telefonkontakt varje dag, ses väldigt ofta, ( endel utav oss)

    Alla har olika relationer till sina syskon, sen hur ni beter just i eran situation Så vet jag inte hur ni ska göra åt saken där? Saknar ni reaktion med era syskon, bjud in dom till middagar, umgås, övernattning? Om dem bor längre bort ha en helg ? Bestäm en släktmiddag. Med OSA, ha lite glädje i inbjudan, ?
  • Anonym (mars)
    Visa endast
    Ons 25 mar 21:37 #5

    min undran är varför du mår dåligt över deras relation, det framgår inte. Men om de hörs dagligen så undrar jag lite om det är så att hon tar sig mer tid till att samtala med sin bror än med dig? Det låter lite osunt. Om ni står i en adoptions process så förstår jag att man också ställer sig fler frågor om sig själv och sin partner och sitt nätverk och släkten. Det är väl bra om ni kan ha god kontakt med både hennes släkt o din släkt för det blir ju ert gemensamma barns släkt om ni adopterar. Fast kanske mer att ni umgås familj och familj inte bara hon o hennes bror tänker jag....som regel i alla fall.... 
    Önskar er lycka till med allt!

  • Ons 25 mar 21:58 #6

    Du låter avis, TS. Varför är du det?

    Vi kommer inte få svar eftersom TS redan är avreggad igen, men visst luktar det avundsjuka lång väg.


    I have a growing lack of disgust for you
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll