Syskonrelation som vuxna med familj
Lever sedan fyra år tillbaka med en kvinna som hörs mer eller mindre dagligen med sin fyra år yngre bror som i år blir 41 år. Vi har inga barn men är just nu i start av adoptionsprocess, men brodern har två barn och sambo.
Själv har jag två yngre systrar och vi hörs ej jätteofta men är absolut ej osams på något sätt och är öppna mot varandra.
Jag upplever min sambo och hennes lillebror som "två små övergivna barn" som måste tytt sig till varandra. De känns som de delar varandras liv. Dock är de ej så öppna mot varandra som jag är med mina syskon.
Har ingen i min omgivning som har den täta kontakt med sitt syskon. Ur min synvinkel har de båda familj och det borde inte vara så aktuellt att höras så ofta?
När jag tar upp detta är det ett känsligt ämne och hon har ingen förståelse alls.
Jag mår inte gott i detta och vet ej varför jag reagerar som jag gör?
Jag har blivit starkare som person och är social människa det har jag alltid varit sen barnsben, även tuffa tider jobbar på med det tills det är löst sen går vidare.
Men många gör inte så som jag och många gör som jag, endel blir psykiskt dåliga, deprimerade mm.
Vill man må bättre och när man är vuxen så har man ett ansvar också mot andra.
Men jag har många herreans syskon , har inte sociala medier , hinner inte med det och jag orkar inte ha det sen vill jag inte ha det heller.
Vi träffas på födelsedagar, bröllop, - alla högtider, Och mina syskon som bor utomlands ses vi mkt på FaceTime, mail, samtal. Vi ses på semestrar.
Mina andra syskon har telefonkontakt varje dag, ses väldigt ofta, ( endel utav oss)
Alla har olika relationer till sina syskon, sen hur ni beter just i eran situation Så vet jag inte hur ni ska göra åt saken där? Saknar ni reaktion med era syskon, bjud in dom till middagar, umgås, övernattning? Om dem bor längre bort ha en helg ? Bestäm en släktmiddag. Med OSA, ha lite glädje i inbjudan, ?