Obefogad oro?

Hej!

Jag är förstagångsförälder med en pojke på 8 veckor

! Det är en otroligt positiv känsla, men samtidigt en källa till

en del oro, vilken krockat en del med min sambo.

Hon har 2 barn varannan vecka sedan tidigare på 9år (flicka) samt en snart femårig

pojke. Problem har uppstått här bl.a för att vår minsta inte tillåts somna

då de större barnen inte ska "drabbas negativt" och behöva anpassa sig

efter vår nya familjemedlem. Jag blir sur när jag därmed får en otröstlig

bebis att hantera när de större ska sova. Då är det väldigt viktigt att det

är tyst, och jag uppmanas att envist tvinga tillbaka mappen och helst

ta med den lille in i tvättstugan där det hörs minst. Jag får lust att föreslå att de stora

barnen isåfall med kan stoppa något stort i munnen och vistas i tvättstugan när

den minsta behöver somna! ???? Utöver detta problem så upplever jag

att "mamman" prioriterar de större barnens "nöje" framför den lilles säkerhet.

Exv, jag vågar inte sova bredvid vår minsting som hon gör, och därmed sover jag i

rummet bredvid. Av en händelse så var jag uppe en natt och ser att hon lag

sig själv på ena kanten av sängen, minstingen i mitten, och sen storebror bredvid

minstingen. Jag konfronterade upplägget med henne och motiverade mig med att

jag själv motvilligt sover ensam för lillens säkerhet och att storebror dessutom

har svinkoppor! Jag får till svar att "det gick utmärkt föregående natt att sova såhär"(!)

samt att de somnade en bit ifrån varandra (alla 3 i en 160cm säng).

Exempel 2. Min sambo och större barnen är ute med bebisen i vagnen, och fastnar

i samtal med grannen utanför. Jag lagar mat i köket och ser allt utanför när de stora barnen

som mot min önskan själva håller i vagnen, börjar gnabbas och lyckas få vagnen kantra upp från marken ett par decimeter, dvs ren tur att den inte välter i sidled. Varken grannen eller min sambo verkar ens noterat vad som skett. Är jag bara en onormalt

överbeskyddande förstagångsförälder? Tacksam för svar!!