• Sun 22 Mar 2020 20:28
    345 visningar
    2 svar
    2
    345

    Obefogad oro?

    Hej!

    Jag är förstagångsförälder med en pojke på 8 veckor

    ! Det är en otroligt positiv känsla, men samtidigt en källa till

    en del oro, vilken krockat en del med min sambo.

    Hon har 2 barn varannan vecka sedan tidigare på 9år (flicka) samt en snart femårig

    pojke. Problem har uppstått här bl.a för att vår minsta inte tillåts somna

    då de större barnen inte ska "drabbas negativt" och behöva anpassa sig

    efter vår nya familjemedlem. Jag blir sur när jag därmed får en otröstlig

    bebis att hantera när de större ska sova. Då är det väldigt viktigt att det

    är tyst, och jag uppmanas att envist tvinga tillbaka mappen och helst

    ta med den lille in i tvättstugan där det hörs minst. Jag får lust att föreslå att de stora

    barnen isåfall med kan stoppa något stort i munnen och vistas i tvättstugan när

    den minsta behöver somna! ???? Utöver detta problem så upplever jag

    att "mamman" prioriterar de större barnens "nöje" framför den lilles säkerhet.

    Exv, jag vågar inte sova bredvid vår minsting som hon gör, och därmed sover jag i

    rummet bredvid. Av en händelse så var jag uppe en natt och ser att hon lag

    sig själv på ena kanten av sängen, minstingen i mitten, och sen storebror bredvid

    minstingen. Jag konfronterade upplägget med henne och motiverade mig med att

    jag själv motvilligt sover ensam för lillens säkerhet och att storebror dessutom

    har svinkoppor! Jag får till svar att "det gick utmärkt föregående natt att sova såhär"(!)

    samt att de somnade en bit ifrån varandra (alla 3 i en 160cm säng).

    Exempel 2. Min sambo och större barnen är ute med bebisen i vagnen, och fastnar

    i samtal med grannen utanför. Jag lagar mat i köket och ser allt utanför när de stora barnen

    som mot min önskan själva håller i vagnen, börjar gnabbas och lyckas få vagnen kantra upp från marken ett par decimeter, dvs ren tur att den inte välter i sidled. Varken grannen eller min sambo verkar ens noterat vad som skett. Är jag bara en onormalt

    överbeskyddande förstagångsförälder? Tacksam för svar!!

  • Svar på tråden Obefogad oro?
  • Mon 23 Mar 2020 04:25
    #1

    Även om din sambo tycker att du överdriver så är hon ju inte en bra partner om hon inte är beredd att anpassa sig efter dig eller förklara varför hon tycker att saker är trygga/säkra... fortfarande borde hon inte ignorera din oro. Om hon tycker den är överdriven kanske ni borde prata med bmc eller någon annan (opartisk) förälder eller liknande, som kan hjälpa till att medla och kanske lugna dig.

    Att vara förstagångsförälder är kopplat till en större osäkerhet... vet inte om det skulle hjälpa att prata med henne om hur det var för henne första gången, eller försöka förklara hur saker känns för dig. Sen måste ni ju vara överens om saker kopplat till er bebis. Du behöver inte gå med på att andra barnen får sova bredvid bebis (det hade inte jag gjort), eller att du ska gå till tvättstugan med gråtande bebis. Däremot kanske du kommer att behöva kompromissa om ex. det senare för att få igenom saker som du vill. Men respekterar din partner inte det ni kommer överens om, eller om ni inte kan komma överens om saker, ja då hade jag rekommenderat familjerådgivning. Detta låter ju inte som en hållbar situation för dig.

  • Mon 23 Mar 2020 04:57
    #2

    Precis som din partner har jag tre barn, och jag är en helt annan förälder till tredje bebisen än jag var till första. Så jag förstår att ni har helt olika nivåer för oro. Jag skulle aldrig låta fyraåringen sova bredvid vår bebis förrän bebisen blir lite äldre, men jag arbetar däremot aktivt för att lära vår bebis sova igenom oljud. Och jag vill inte heller att bebisen ska påverka de äldre barnens liv negativt, så vi tycker det är viktigt att involvera syskonen, och fortsätta umgås ungefär på samma sätt som tidigare med dem. Så jag förstår ju din partners tänk om den saken, samtidigt vill man ju lära barnen att visa hänsyn och att alla är viktiga (så en viss balansgång krävs såklart).

    Ni behöver nog sätta er ner och diskutera igenom lite saker, när allt är lugnt och bra och ingen är i affekt. Hon kanske har väldigt bra tankar kring varför hon gör som hon gör, och då kanske du kan känna mer trygghet kring olika saker också. Men du är såklart lika mycket förälder och MÅSTE få lov att vara en "nervös förstagångsförälder" även fast hon har barn sedan tidigare. Hon måste ge dig det utrymmet.

Svar på tråden Obefogad oro?