Återuppbygga förhållande efter otrohet

Hej TS, 
mycket tråkigt all skit du utsätts för i tråden trots att du varit tydlig i trådstarten. Jag fattar inte varför människor måste kapa din tråd, måste spy galla, när du varit så tydlig i din trådstart i din tråd.
Tråkigt se att människor gör att eget val att uppträda och bemöta dig och andra på detta sätt.

Jag har erfarenhet av att gå vidare tillsammans efter otrohet.
Det har gått mer än tio år och vi har numera ett fantastiskt förhållande, jag och vi båda är lyckligare, och på alla plan är förhållandet mycket bättre än vad det någonsin var innan allt detta, trots att det var bra även dessförinnan.
Handlingarna som min partner utsatte mig och oss för har jag aldrig förlåtit men jag och vi har ändå lyckats gå vidare som lyckligare människor i livet och i ett lyckligare förhållande.

Efter katastrofen klarade vi ändå på något sätt, trots att det stormade, kommunicera med varandra och konstatera att vi egentligen älskade varandra.
Min partner var mycket ångerfull, var den som var mest drivande, tog de starkaste initiativen, att vi skulle utreda alla möjligheter innan vi fattade livsavgörande beslut.
Man skulle kunna säga att efter att vi passerat förnekelsefasen och alla försök att skylla ifrån sig, alla bortförklaringar, så lade sig min partner platt, var djupt ångerfull och ville försöka göra allt, att villkorslöst göra allt, för att försöka utröna om vi skulle ha möjligheter gå vidare tillsammans.
Min partners villkorslöshet, djupa ärliga ånger, starka drivkraft att återuppbygga allt som gått förlorat gjorde att jag åtminstone var beredd undersöka möjligheterna innan jag skulle fatta det avgörande beslutet.

Vår egen ömsesidiga drivkraft var grunden. 
Dessutom en för oss värdefull del var att vi valde att gå i terapi, såväl som par som enskilt. Kommunens familjeterapi låg närmast till hands och gav kanske något positivt i början. Men senare sökte och hittade vi terapeuter som vi tyckte passade mycket bättre för oss.
Det kostade oss en del pengar men vi var överens om att det i vart fall även ekonomiskt kostade bra mycket mindre än att skilja sig.
För mig var en viktig del att jag fick verktyg att gå vidare utan att jag måste känna mig tvingad att förlåta min partners handlingar.
Det viktigaste för min partner, och för oss, var att den fick möjlighet komma tillrätta med de bakomliggande orsakerna till sitt val att vara otrogen. Orsakerna visade sig vara helt andra än vad min partner från början försökte skylla på och de var helt annorlunda än de orsaker jag trodde att det var.
Därefter började min partner en utveckling mot att se annorlunda på sig själv, på mig, på vårt förhållande och på livet i stort.
När min partner fick komma tillrätta med de bakomliggande orsakerna och fick börja bearbeta sina egna problem så började allt väldigt snart att reda ut sig för oss.
Så småningom gjorde allt detta att det byggdes upp en grund för att återupprätta förtroendet och för att skapa en mycket starkare tillit och ett mycket djupare förtroende än vad jag tidigare hade kunnat känna.
En viktig del för mig själv var att jag kunde komma tillrätta med och börja arbeta bort den svartsjuka och avundsjuka som jag tidigare hade känt.
Båda, var och en för sig, blev mycket bättre människor, så mycket klokare och mera upplysta, kanske framförallt mera upplyst om sig själv som person.

De handlingar som min partner gjorde har jag aldrig förlåtit. Men aldrig att de där handlingarna ska få definiera mig och påverka mitt liv. Handlingarna i sig har ju på inget sätt påverkat mig, jag har liksom inte förlorat en hand eller ens ett finger. Efter att jag kommit tillrätta med känslorna så går ju mitt eget liv vidare helt opåverkat, på precis samma sätt oavsett om dessa handlingar hade blivit utförda eller ej.

Med tiden och i terapi har jag t ex verkligen förstått att jag älskar min partner till 80%. De övriga 20% har jag lärt mig acceptera och i hög grad att strunta i. Det är de där 80% som jag tycker är fantastiska, på dessa fokuserar jag, dessa vill jag för allt i världen aldrig gå miste om. Därför låter jag inte min partners sämsta 20% styra mig, styra mitt liv eller styra vårt förhållande.
Självklart kan jag ibland störa mig ett ögonblick på något i dessa 20% men jag har mina verktyg att ta till och aldrig att jag skulle låta denna lilla del ta överhanden så att de skulle riskera att jag gick miste om de bästa 80%.
Jag är också mycket lycklig för att min partner älskar mig till 80%, trots att jag vet att jag har 20% som kanske inte alls är lika lätt att älska... 
En annan sak är att jag har lärt mig uppskatta min partners olikheter och att åtminstone acceptera de saker som avviker från mig själv. Vi har helt olika kärlekens språk och det är väl en av orsakerna till att vi attraheras av varandra. För om sanningen ska fram så skulle jag aldrig vilja vara tillsammans med någon som är som jag.

Oj, jag skulle kunna skriva minst tio gånger mer, men jag väljer sätt punkt här. Vi kanske får se vad det väcker för reaktioner...

Jag säger inte att du har fel i ditt eget sätt att se på din och er kärlek.

Men för min del finns det ingen som skulle kunna övertyga mig att någon kan älska någon till fullo.
Om någon skulle kunna klara att känna och ge absolut helt villkorslös kärlek, vilket jag tycker är positivt och väldigt imponerande, så är det ändå helt otänkbart för mig att tro att den perfekt människan existerar och det existerar inte att någon till 100,0% skulle kunna matcha en annan människa.
För mig är det otänkbart att någon skulle kunna vara 100% rätt.
Om jag skulle inbilla mig det så betraktar jag det som att jag väljer att dölja sanningen för mig själv.
Jag älskar min partner till 80% (eller om det är 85 eller 98%, jag hoppas du förstår tankesättet ändå?) och jag är helt säker på att gräset är inte grönare på andra sidan. Jag är absolut säker på att ingenstans är gräset 100% grönt.
Jag känner mig helt trygg med att min partner har samma syn och motsvarande upplevelse i detta.

Jag är inte det minsta rädd att min partner skulle träffa någon annan. Jag är numera inte en svartsjuk eller avundsjuk person. För mig är det otänkbart gå och känna och bära på sådan rädslor. Det skulle göra mig till en sämre människa, mitt liv skulle vara sämre, och det skulle skada vårt förhållande och vår ömsesidiga kärlek.
Faktum är ju, som det skrivits i många trådar, att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen eller från att träffa någon annan. Men det är ett självklart faktum som absolut inte skrämmer mig.

Vi investerar båda allt vad vi förmår, vi har en ständig strävan att fortsätta utvecklas och nå nya höjder, mycket mera än något annat par vi känner.
Så vitt vi själva kan bedöma är vi lyckligare, känner djupare ömsesidig kärlek till varandra, har mycket roligare (du skulle bara veta!) än något annat par vi känner. 

Om man klarar en sådan kris som vi en gång gick igenom så går man oerhört stärkt ur krisen.
Jag har denna kris att tacka för väldigt mycket.

Gärna. Hur?

En av de bästa föreläsningar jag varit på i hela mitt liv, delvis för att den kom i precis rätt tidpunkt i mitt liv:
Christer Olsson "Jag älskar dig till 80%"

Tack Sagoflickan för ditt inlägg. 
Jag hoppades att det skulle finnas fler som vågade och ville dela med sig om att det faktiskt alls inte är så himla ovanligt att gå vidare stärkta i kärleken efter otrohet.
Det krävs en hel del av de inblandade personerna för från början är det alls inte enkelt och kanske krävs det mer än att tsa den kortaste enklaste vägen och bara avsluta?
Men jag blir jätteglad och lite upprymd av att läsa att du och ni lyckas gå vidare på ett bra sätt.
Kramar!

Det är faktiskt inte alls så himla ovanligt att gå vidare stärkta i kärleken efter otrohet. Undersökningar visar nästan alltid att de flesta förhållande faktiskt överlever en otrohet.

Dock krävs det en hel del av de inblandade personerna för från början är det alls inte enkelt och kanske krävs det mer än att ta den kortaste enklaste vägen och bara avsluta.

Jag har som sagt gjort det egna valet att gå vidare i livet, jag har valt att älska både mig själv och min partner, valt att vara en lyckligare människa,
men utan att behöva glömma eller förlåta min partners handlingar.

Jag är i dag mycket lycklig för att jag valde den vägen.
Aldrig att jag skulle uttrycka det så att det blivit bättre tack vare otroheten men för mig är det helt sant att allt är bättre nu för tiden än vad det var vid tiden före vår kris. Om du vill välja att tolka det negativt så är det din sak.
Utan att ha gått igenom den här krisen hade jag och vi inte kunnat utvecklas som människor på samma sätt och jag tror att mitt och vårt liv skulle vara sämre på många sätt.
I dag är jag och vi mycket lyckligare och har mycket roligare. Vårt kärleksliv och vårt sexliv är aktivt, omväxlande och helt underbart, kanske så som även Sagoflickan vittnar om i sitt fina inlägg.

Du väljer att använda de ord som du gör och du väljer att uttrycka dig om mig på det sätt som du gör.
Förlåt mig, men du ger inte intryck av att du lever ett lyckligt liv och inte heller av du skulle vara en utpräglat lycklig eller kärleksfull person. 
Jag är ledsen för din skull men det får mig tyvärr känna tvivel att du älskar dig själv?

Jag håller verkligen med dig och det var en av de allra viktigaste nycklarna även för mig.
I mitt förra inlägg skrev jag att min partner var mycket ångerfull, var den som var mest drivande, tog de starkaste initiativen, att vi skulle utreda alla möjligheter innan vi fattade livsavgörande beslut.
Man skulle kunna säga att efter att vi passerat förnekelsefasen och alla försök att skylla ifrån sig, alla bortförklaringar, så lade sig min partner platt, var djupt ångerfull och ville försöka göra allt,
att villkorslöst göra allt,
för att försöka utröna om vi skulle ha möjligheter gå vidare tillsammans.
Min partners villkorslöshet, djupa ärliga ånger, starka drivkraft att återuppbygga allt som gått förlorat gjorde att jag åtminstone var beredd undersöka möjligheterna innan jag skulle fatta det avgörande beslutet.

Vem har sagt att det måste ta lång tid att komma ur förnekelsefasen och ta sitt ansvar?
Om den som varit otrogen har en egen vilja och får hjälp av en bra terapeut så kommer det garanterat att ske och dessutom väldigt snart.
Vad är "lång tid" för en livsavgörande fråga, som kommer påverka resten av ens långa liv?

Min egen erfarenhet är att alla människor i någon situation ljuger. Jag själv inberäknad. Du också. Det är ett mänskligt drag och liksom inte någon stor dramatik i det, jag älskar människorna trots detta mänskliga drag. Det går alltid att ångra sig och ställa lögnen tillrätta om viljan finns.

Jag och många med mig har klargjort att man alls inte är tvingad att förlåta.

När du säger "oändligt tålamod, du skriver MEN, orka vänta, inga garantier, sitter och ljuger en rakt i ansiktet, inte ens kan ta ansvar, ljuger, möjligen tar ansvar", osv...
Jag får intrycket att det kanske hellre är du som väljer se väldigt ensidigt och negativt på människors möjligheter och förmågor?
Hur väljer du att se på kärleken?

Jag får intrycket att det kanske hellre är du som väljer att ha som ditt utgångsläge att se väldigt ensidigt och negativt på människors möjligheter och förmågor? Varför väljer du att ha detta som ditt utgångsläge?

Vem har sagt något om att lägga sig platt? Du verkar ha ett starkt behov av att kritisera och nedvärdera andra andra människor för deras val.
Jag får intrycket att det kanske hellre är du som väljer att ha som ditt utgångsläge att se väldigt ensidigt och negativt på människors möjligheter och förmågor? Varför väljer du att ha detta som ditt utgångsläge?