Vuxna syskon som inte växer upp

Det är inte konstigt att som vuxen följa med på semester med sina föräldrar, men det andra(fast en grej till, måste man dejta?),ja, det är konstigt. 

Det är inte konstigt att som vuxen följa med på semester med sina föräldrar, men det andra(fast en grej till, måste man dejta?),ja, det är konstigt. 

Har du diskuterat syskonets situation med era föräldrar? Finns det något problem (diagnos, lättare funktionshinder) som föräldrarna känner till men inte du?

Vi är olika personligheter och vissa har större svårigheter än andra att ta steget ut i vuxenlivet, de behöver mer hjälp och stöttning än andra. Det är föräldrarnas uppgift, att se till att man klarar sig själva på alla sätt är målet med all uppfostran. Kanske dina föräldrar tycker om att vara behövda så att de håller tillbaka ditt syskons eventuella frigörelseförsök.

Oavsett så kanske du kan ta upp det med dem när ni är ensamma. Något om deras tankar om syskonets framtid, de blir äldre och kommer inte alltid att finnas till hands.

Jag tror att orsaken till initiativlöshet är ångest. Dvs inte bortskämdhet. Dina föräldrar försöker nog hjälpa mer när de ser att ditt syskon inte klarar sitt liv på egen hand.

Det finns många vuxna som lever ensamma och ändå inte klarar av livet

Jag har prata med dem, och jag känner mitt syskon bättre än dem och ingen diagnos finns.

Men dom förstår inte att dom gör en björntjänst som skjutsar och donar åt sitt vuxna barn, för det enda som händer är att det stärker hens uppfattning om att texkörkort inte "behövs", för hen kommer ju överallt den vill ändå på ett smidigt sätt, gratis.

Och ja, jag åker också på semester med mina föräldrar. Men nu vet jag att mitt syskon gör det i brist på att ha andra att resa med.

På ett sätt kan jag känna att jag borde prata mer med dem, samtidigt som de alla är vuxna människor som måste få ta sina egna beslut...

Min svägerska är lite så. Hon har ett deltidsjobb med små möjligheter till karriär och en egen liten lägenhet, men hon sover över en eller två nätter i veckan hos sina föräldrar. Hon har en nära relation till sina föräldrar och tillbringar mycket av sin fritid tillsammans med dem - shoppar, reser, går i kyrkan etc. Absolut inget fel i det, men hon har liksom fortfarande rollen av dotter och tonåring även om hon snart fyller 40. Hon drömmer om att gifta sig (har dock ingen pojkvän) och hennes lägenhet känns inte som en vuxen kvinnas hem. Hon är mer hemma hos sina föräldrar än där.

Allt det här hade varit mer än ok om det inte var så att hon verkar drömma och önska sig annat och mer. Det känns som om hon bara väntar på att hennes liv ska börja och det är lite sorgligt. 

Hon står inte supernära sin lillebror (min man då) eller mig, men älskar sina brorsbarn och kommer gärna hit på middagar och fester och högtider. Under alla år har hon aldrig bjudit hem oss till sig eller tagit initiativ till att träffas någon annanstans än hemma hos oss eller föräldrarna.

Föräldrarna är lite gammeldags och dominanta, men väldigt kärleksfulla. Min man kan även han ibland åka in i gamla hjulspår och låta som en tonåring i deras sällskap.