För gammal för separation?
Klart det inte är för sent och klart du ska skilja dig om det är det du vill. Men jag kan undra hur mycket kraft ni lagt/lägger på förhållandet? Om du älskar henne, är det inte värt att kämpa för att få det bättre? Nu har jag ingen aning om hur era liv eller förhållandet ser ut. Men får ni någonsin tid själva tillsammans? Hittar ni på saker ihop? Tar ni båda initiativ till att hitta på saker ihop? Överraska den andre? Visar ni uppskattning - på andra sätt än att ha sex? Hur ser det ut med romantiska gester osv? Lägger ni ner tid på relationen i övrigt? Umgås ni? Är det någon obalans i vem som gör mest emotionellt arbete?
Undrar då jag brukar se ett mönster i dessa trådar, män som är extremt oromantiska och initiativlösa, låter frun rodda det mesta hemma + med barnen och ägnar henne ingen större uppmärksamhet åt henne annat än sexuell sådan. Anstränger sig inte alls själv för att bidra till glöd och passion och sen undrar varför frun inte vill ligga...
Hur bidrar du med passion i förhållandet? Ser du henne? Ska inte dra dig över en kam, och vill vara tydlig med att jag säger inte ALLS att det behöver vara så hos er! Men vill bara ge en alternativ ingång då jag sett det så sjukt många ggr. Tänker att ditt svar på dessa frågor även kan ge en tydligare helhet om ert förhållande vilket kan bidra till strid får bättre råd här.
Är ofta kvinnor som kämpar för att få det mysigt med sin partner, planerar utflykter och dejter, gör små romantiska gester, bakar, köper en present apropå ingenting, kliar på ryggen m.m. Men när man ger och ger och ger och... aldrig får något tillbaka, år efter år så nog tröttnar man själv tillslut på att anstränga sig. Och nej, kåt är man definitivt inte. Inte på sin partner iallafall. Men fantasier om andra däremot....
Precis så är min upplevelse. Jag är 50+ och är på väg att separera. Dock så är det min sambo som tycker det är dött mellan oss. Men om man kollar texten jag citerat så kan jag säga att det stämmer helt. Min sambo har helt tagit sin hand från ansvar från hem och barn (vi har inga gemensamma barn, men varsin tonåring), han kör sitt race och ägnar i princip all ledig tid åt sin hobby. Han har i princip aldrig sagt att han kommit på nåt vi ska göra tillsammans, utom de ganska få gånger jag har följt med honom ut på sjön.Ska vi göra nåt med tonåringarna våra barnhelger är det jag som måste komma på vad vi ska göra, men han följer kanske inte med, om det inte är nåt han gillar att göra.
Jag har känslor kvar för honom, men har ändå ledsnat, för jag känner mig ensam, osynlig och ohörd. Har jag fört fram nåt önskemål blir han bara irriterad, och sitter i soffhörnet med sin mobil, om han inte fiskar då. Inte blir man kåt på en mansbebis som sitter i soffan när man själv sliter med 99% av hushållsarbetet, jag kan dammsuga runt fötterna på honom utan att han ser mig. Hade han dragit sitt strå till stacken hade jag nog varit mer villig, om jag känt att vi drog åt samma håll. Nej, även om det är jobbigt nu så tror jag att det blir bra i slutändan. Vi bråkar inte, som tur är, utan är hyfsat överens. Nu letar vi "bara" lägenhet så att en av oss kan flytta och den andra byta vår stora lgh till nåt mindre.
Jag separerade från min dotters pappa när jag var 45, det funkade hur bra som helst, vi var båda färdiga med varandra och det var ett vänskapligt uppbrott.
För dig och din fru skulle jag föreslå parterapi. Jag försökte få med min sambo på det, men han vägrar. Även om det är slut och man ska flytta isär kan det vara värt det anser jag. Det kan även vara ett sätt att hitta tillbaka till varann.