För gammal för separation?

Precis så är min upplevelse. Jag är 50+ och är på väg att separera. Dock så är det min sambo som tycker det är dött mellan oss. Men om man kollar texten jag citerat så kan jag säga att det stämmer helt. Min sambo har helt tagit sin hand från ansvar från hem och barn (vi har inga gemensamma barn, men varsin tonåring), han kör sitt race och ägnar i princip all ledig tid åt sin hobby. Han har i princip aldrig sagt att han kommit på nåt vi ska göra tillsammans, utom de ganska få gånger jag har följt med honom ut på sjön.Ska vi göra nåt med tonåringarna våra barnhelger är det jag som måste komma på vad vi ska göra, men han följer kanske inte med, om det inte är nåt han gillar att göra.

Jag har känslor kvar för honom, men har ändå ledsnat, för jag känner mig ensam, osynlig och ohörd. Har jag fört fram nåt önskemål blir han bara irriterad, och sitter i soffhörnet med sin mobil, om han inte fiskar då. Inte blir man kåt på en mansbebis som sitter i soffan när man själv sliter med 99% av hushållsarbetet, jag kan dammsuga runt fötterna på honom utan att han ser mig. Hade han dragit sitt strå till stacken hade jag nog varit mer villig, om jag känt att vi drog åt samma håll. Nej, även om det är jobbigt nu så tror jag att det blir bra i slutändan. Vi bråkar inte, som tur är, utan är hyfsat överens. Nu letar vi "bara" lägenhet så att en av oss kan flytta och den andra byta vår stora lgh till nåt mindre.

Jag separerade från min dotters pappa när jag var 45, det funkade hur bra som helst, vi var båda färdiga med varandra och det var ett vänskapligt uppbrott.

För dig och din fru skulle jag föreslå parterapi. Jag försökte få med min sambo på det, men han vägrar. Även om det är slut och man ska flytta isär kan det vara värt det anser jag. Det kan även vara ett sätt att hitta tillbaka till varann.

Absolut finns det det! Separera snällt bara och samarbeta med exet.

Jättesvårt. Jag skiljde mig och fann passionen i ett annat förhållande. Men hon var inte alls så rolig att umgås med som mina barns mor.

Det gick ett par år men vi var för olika. Jag provade dejtingappar men det är sjukt svårt att hitta rätt. Det finns många knäppgökar och man får nog sila väldigt mycket vatten innan man träffar rätt.

Med det sagt, trivs ni och har roligt ihop i övrigt så värdesätt det. Det är viktigt och svårt att hitta.

Det finns mycket annat än sex som gör livet värt att leva.

Jag lever själv idag, det är ett aktivt val. Jag är lyckligare så här än innan jag separerade.

Mina barn upplever mig som en bättre pappa och jag har tid till dem, mitt arbete och intressen.

Tänk noga. Sex är inte svårt att hitta men en relation med en kvinna som passar ju dig med dina kriterier kan ta lång tid.

6 och 4. Jag upplevde att de tog det bra. Men man är alltid uppmärksam på olika saker som de tycker är jobbiga. Då är det lätt att tänka att "hade vi inte separerat så hade det där aldrig varit ett problem".

Det är ju en sak man kan drabbas av. Skuldkänslor, att man förstört barnen med sitt egoistiska val.

Samtidigt finns det ju dysfunktionella och trassliga familjer där barnen drabbas av att man inte väljer att separera eller få hjälp.

Jag är av den uppfattningen att mår man så dåligt av sin relation att livskvalitén blir försämrad och/eller barnen drabbas, då ska man separera. Barnen mår bra av lyckliga föräldrar oavsett konstellation.

Jag stannade. Och nu står jag inte längre ut under samma tak. Håller på att bli galen. Tror att en separation blir bättre tidigare i processen.

Måste inte. Men rädslan att bryta barnens vardag gör att jag skjuter på det. Och de fakto att det öht inte går att prata eller planera med pappan