Han lämnade mig...

Vad jag förstår stöttar ts mans föräldrar ts. Vad jag förstår vill de ha barnbarn och kanske kommer vara mer delatiga i barnets liv än vad pappan kommer vara. Jag antar att en man i 30 års åldern har en god inkomst så han kan gott betala underhållstöd för ett barn. Jag hade haft lite mer förståelse för ditt resonemang om ts man var någonstans mellan 15-22.

Jag tycker fortfarande att killar ska fatta hur man gör barn och ta sitt ansvar. Men denna man är i 30 års åldern och har säkert hittat en annan och fått kalla fötter. Tycker du otrohet är okej också?

Vad jag förstår stöttar ts mans föräldrar ts. Vad jag förstår vill de ha barnbarn och kanske kommer vara mer delatiga i barnets liv än vad pappan kommer vara. Jag antar att en man i 30 års åldern har en god inkomst så han kan gott betala underhållstöd för ett barn. Jag hade haft lite mer förståelse för ditt resonemang om ts man var någonstans mellan 15-22.

Jag tycker fortfarande att killar ska fatta hur man gör barn och ta sitt ansvar. Men denna man är i 30 års åldern och har säkert hittat en annan och fått kalla fötter. Tycker du otrohet är okej också?

Jag förstår inte varför man vill fortsätta en graviditet med en opassande man. I ren självbevarelsedrift så gör man abort och går vidare i livet i ts och liknande situationer.

Varför ska vi kvinnor alltid vara så heliga och behålla barn till varje pris? Varför tänker så många kvinnor så otroligt opraktiskt när det kommer till förökning? 

Vill man inte ha barn med en opassande man så skaffar man inga barn med en opassande man. 

Jag kanske låter hård. Men verkligheten är hård och man tar själv ansvar för sin egen framtid och lycka. Man kan aldrig räkna med att andra människor ska reagera som man själv vill och önskar. Det spelar ingen roll hur skar och ting borde fungera för det stämmer sällan i slutändan. 

Man får som vuxen ta sina beslut utefter hur verkligheten ser ut och vilka konsekvenser den verkligheten erbjuder. Man kan aldrig lägga sin lycka i någon annan händer. 

Han visste förutsättningarna men det hindrade inte honom från att reagera som han gjorde. Det är så verkligheten fungerar. Det är verkligheten man måste navigera i hur man än ser på saken.  

Nä, det kan hon inte veta. Vad vet man i förväg egentligen?  

Själv skulle jag aldrig anta att en man vill skaffa barn med mig om vi inte aktivt satt oss ner och planerat att nu försöker vi skaffa barn. Att man sagt att nu ska vi sluta med avbrutet samlag och satsa på att bli gravida. Barnet ska vara ett gemensamt och tydligt mål. Att man tillsammans håller koll på ägglossning, renovering av barnrummet, ev köp av större bil eller hem osv. 

Även när allt är väl planerat så kan det så klart skita sig i alla fall, även om risken minskar avsevärt. Men som vanligt måste man förhålla sig till verkligheten och dess hinder och förutsättningar oavsett. 

Okej.

Jag hoppas att det inte är så.

Jag blev så provocerad av den där kvinnan som tycker att män inte bör ta ansvar och dessutom ska kunna kräva en abort när de "ångrat" sig.

Hoppas du har stöd från hans och din familj.

Du måste förstå att om man skriver en tråd på fl så kommer folk med åsikter som inte passar en själv också att kommentera.

Hade juridisk abort varit tillåtet så hade detta problem, som många gånger är fruktansvärt svårt för en man, att bli en  så mycket enklare fråga. Visst, ungen existerar, men du är 100% utan ansvar på alla sätt.

Jag kommer att skriva en tråd om detta ämne, troligtvis i helgen när jag har tid.

Återkom gärna då.

Jag och min sambo hade överenskommelsen att "händer det så händer det". Vi hade inget skydd och vi försökte inte och han "prickade" nästan aldrig rätt. Jag blev gravid. Han trodde jag var "skengravid", han trodde mig liksom inte. Jag kände mig ganska orolig under första tiden på graviditeten. Jag kände mig lite ensam i det hela och var inte säker på vad han vill. Sen gjorde vi kuben och då blev det på riktigt för honom. Vi fick då ett tråkigt besked om att det inte fanns någon lillhjärna på fostret. Vi var båda överens om att inte behålla om ett sådant läge skulle dyka upp. Så beslutet var för oss självklart. Vi blev också rekommenderade att göra abort. Det var en sorg och det blev mest bara att genomföra aborten för att sen kunna gå vidare. Eftersom aborten skedde i sent läge så var det ju som en förlossning. Men det som var bra för mig ändå i alltihop var att jag var mer förberedd när jag blev gravid på nytt. Vi försökte nu istället och var överens om att vi ville ha barn ihop. Jag visste ju lite mer om en förlossning och var mer förberedd på hur min kropp skulle kunna reagera. Så jag krävde att få dropp när jag skulle förlösa vilket jag kanske inte hade gjort om jag inte genomfört aborten. Jag var dessutom lugnare under nästa graviditet, konstigt nog. Så även om det var tråkigt och inget jag inte gör om om jag inte "måste".

Så jag kan förstå att mannen kan få kalla fötter när han inser att det blir på riktigt. Men det ger honom ingen rätt till att inte ta något ansvar. Kanske du ta kan erbjuda honom att vara med under ultraljudet kanske han inser att han vill ha barnet ändå, men det kanske inte du vill. Det är ju något speciellt med att gå på det där första ultraljudet.

Vad ledsen jag blir när jag läser hur din sambo reagerat på det som hänt. Han liksom du var ju fullt medvetna om att detta skulle kunna hända trots att ni körde med avbrutet samlag. Du tar ditt ansvar men inte han. Tråkigt att du ska ta hans elakheter. Men det har inget med dig att göra utan visar bara vem han är. Tänk på vad du vill i detta och handla efter det! Jag önskar dig all lycka till!

Har ni pratat något mer?

Jag tycker du verkar stark. Och jag hoppas att han kommer att ändra sig och ta sitt ansvar. För barnets skull.

Jag förstår det. Men det kommer att bli bra i slutänden.

Det är jag övertygad om.

Men jag förstår att detta kom som en chock för dig.