Kommer aldrig få Föda barn, känslan av misslyckande...

Du har all rätt att känna som du gör och det är inte ovanligt heller. Men om du känner att du inte kan komma över dessa tankar kanske du ska gå och prata med någon om det. Hur länge sedan är det du födde ditt senaste barn? Mvc borde kunna förmedla kontakt med en kurator eller psykolog.

Jag har fött vaginalt en gång och jag önskar så att det istället hade blivit kejsarsnitt. Jag gick sönder väldigt mycket och det tog ett halvår innan jag mådde rätt ok igen. Rent krasst var mitt första halvår med mitt barn inte någon höjdare. Och det blev inga mer barn efter det. Delvis på grund av min vaginala födsel och måendet efter den.

Det är kanske inte någon tröst men en vaginal födsel kan vara allt annat än trevligt.

Men det är oftast väldigt trevligt och en stor händelse i ens liv så förstår att ts är ledsen. Definitivt inte överskattat.

Därmed inte sagt att du ska känna dig misslyckad ts. Du har fyra fina barn och hur de kom till världen har i det stora hela en väldigt liten betydelse, eller hur?

Jag känner precis likadant. Första påtvingat snitt utan orsak (framkom vid andra graviditeten att den läkaren ljugit!) och andra barnet fick jag prova föda vaginalt, men det blev katastrofsnitt eftersom livmodern sprack. Jag är så avundsjuk på de som fått föda barn vaginalt!! Nåt jag önskat hela mitt vuxna liv och nu får jag aldrig göra det.  Jag hade behövt det för att känna mig som en kvinna. Jag alltså! Jag lägger absolut NOLL värderingar hur andra fått barn! Är de nöjda med sina snitt är det ju jättebra. Jag struntar i hur folk fått barn. Men just jag kommer hela livet undra hur det hade känts att få föda barn " på riktigt". Nu känns det inte som jag gjort det. Ovanpå att inte kunna bli gravid spontant eller ens med egna ägg så känner jag mig helt enkelt värdelös som kvinna.

Och bara så ni vet- att prata skulle inte hjälpa ett dugg. Gjort är gjort, det blir inga fler barn och aldrig en vaginal förlossning. Prat skulle alltså inte leda nåt vart. Det som inte går ändra på är ingen mening prata om- det skulle bara bli en sorglig påminnelse. Att andra tyckt deras vaginala förlossningar varit hemska hjälper inte heller mig.

Allt jag kommer säga.

Varför kan inte ett kejsarsnitt vara en nog så stor händelse? Mamman har fortfarande varit gravid och låtit barnet växa i sin kropp. Utan det hade det ju inte funnits något barn. Det är ju stort bara att veta att ett barn blir fött, oavsett hur det barnet föds. 

Fast ni har ju fött barn med allt vad det innebär. Varför är det så viktigt att få pressa ut barnet genom vaginan och riskera att bli söndertrasad med men för livet? Varför skulle det vara bättre?

Nej, vill man inte må bra, utan fortsätta tycka att man inte duger, så ska man inte prata med någon, det har du helt rätt i.

Känner ett större misslyckande över att aldrig hitta någon att skaffa barn med.

Du har fått barn.Tänk om ditt underliv blev skadad av vaginal förlossning?Vad är det du längtar efter,att föda barn i smärta 12-24 timmar?

Du anar inte hur glad du ska vara över att du inte kommer att behöva kissa ner dig så snart du skrattar, hostar eller nyser.

Tycker kommentarerna om att du bara ska släppa detta och att du gör en höna av en fjäder är oerhört förminskande!

Du har självklart rätt att Känna som du gör. Och det finns många som känner precis likadant. Jag är dock inte en av dem och kan inte hjälpa dig på annat sätt än att jag absolut tror att det kan vara värt för dig att prata med någon.

Då tänker jag samtalshjälp från någon på kvinnomottagning eller liknande och inte bara en allmän psykolog. Alltså någon som är van vid din typ av problematik.

Hoppas att du kan få hjälp att bearbeta detta! Du är minst lika mycket kvinna som alla andra!

Nu har jag hitintills bara fått ett barn, men även jag blev snuvad på den vaginala födseln jag laddat för. Blev akut kejsarsnitt då ungen reagera negativt på sammandragningar (som jag knappt kände). Jag är väldigt tacksam över att vi fattade beslut om kejsarsnitt istället för att fortsätta försöka få igång den vaginalt. Jag öppnade mig inte ett dugg, trots massiva försök vid igångsättning, samt att barnet mådde inte bra när vi plockade ut henne. Men är rädd för att nästa förlossning ska bli en liknande historia.

Har själv fått göra kejsarsnitt och är oändligt tacksam för att den möjligheten finns. Mina tankar går till alla er kvinnor som till varje pris fick föda fram ett barn under en långdragen förlossning som slutade med att barnet fick syrebrist och svåra hjärnskador som följd. Tänker också med stor sorg på den unga kvinna som förra året som kämpade för att få ett kejsarsnitt eftersom hon hade tidigare haft en traumatisk förlossning. Det slutade med att hon dog efter förlossningen....

Med första så blev det ett akutsnitt och jag var i väldigt risigt skick under och efter snittet. Fick komplikationer för jag knappt kunde röra på mig den första veckan efter snittet. Så hade smärtor och käka morfin de 3 första månaderna av bebisens liv.

Och jäklar vad jag fick höra grejer från folk. Bland annat: Ja men du har ju inte haft en riktig förlossning. Ååh men det är så fantastiskt att föda varginalt, du har verkligen missat nått. Man är ju inte en riktigt mamma. Men det bästa är ju att föda varginalt. Det är en genväg och mycket lättare att bli snittad. En nära vän tryckte det i ansiktet varenda gång vi sågs; ja jag har ju fött på riktigt.

Jag var superledsen. Hade en jobbig riskgraviditet, sen ville inte kroppen hur mycket de än försökte pressa den, gå igenom en läskig operation och sen få problem efter. Och sen får man höra massa sånt här.

Så med nr 2 tänkte jag nu ska jag ha revansch. Nu ska jag få föda varginalt. Och det blev av vissa anledningar ett halvakutsnitt iallafall. Och hade faktiskt en jättefin fast jobbigt snitt.

Och när min man och jag kommit hem så tittar han på mig med kärlek och säger jäklar vilken kvinna du är! Går igenom allt detta smärtsamma, en läskig operation för att ge mig 2 underbara vackra barn!

Kan ändå ibland fundera på lite hur det känns att krysta fram sitt barn men att min man är så imponerad av det jag gjort gjorde att jag nu känner mer frid med att aldrig få den upplevelsen.

Så nu säger jag faktiskt till folk när de har åsikter om snitt, varginalt, ammning, flaskmatning etc att jag inte är intresserad av vad de tycker. Och det har gjort att jag inte tänker på det speciellt mycket längre.

Förstår att ni bär på en sorg över detta och vill inte förminska det. Men det verkar som ni har hängt upp er väldigt mycket på det här med att föda vaginalt. Låter som att ni behöver hjälp att ta er ur dessa tankegångar och acceptera verkligheten som den är, och då kan det behövas att prata med någon professionell. Det finns ju många kvinnor som förblir barnlösa och därmed varken föder vaginalt eller genom snitt, oavsett det är frivillig eller ofrivillig barnlöshet/ barnfrihet så är man de ju inte mindre kvinna för det. Ens kvinnlighet sitter inte i hur många barn man får eller hur de föds. Jag har ett barn som föddes vaginalt och för mig var det bara en jobbig upplevelse själva förlossningen även om allt gick som det ska.

Att bli mamma handlar inte om hur barnet föds. Utan att man visar kärlek, tar hand om, skyddar, är med sitt barn och allt det där.

TS, jag måste bara säga att jag häpnar över de många okänsliga kommentarer du fått som svar. Hoppas verkligen att admin rensar tråden.

Jag kan förstå känslan av att ha blivit snuvad på upplevelsen av en vaginal förlossning. Jag har bara fått ett barn och vi fick kämpa flera år innan jag blev gravid. Jag hade sett mycket sett fram emot förlossningen. Alla tänkbara åtgärder vidtogs för att starta den men det slutade med kejsarsnitt. Även om jag var tacksam för att allt gått bra och att vårt barn föddes friskt, kände jag en besvikelse över att inte få uppleva en förlossning med vattenavgång, värkar och att få använda min kropps resurser till att föda fram mitt barn.

Flera har tipsat dej om att gå och prata med någon för att bearbeta detta och det tycker jag är ett klokt tips. Kanske Bvc/bhv kan hjälpa dej att komma i kontakt med en kurator eller en psykolog.