Hur undvika dras in i medberoende?

Jag förstår att TS bror inte har det lätt, med ett sådant ex. Men ärligt talat, vilket daddande. Jag känner en man som i praktiken har försörjt OCH uppfostrat TRE barn själv, med lite hjälp från sina föräldrar, vilket är jättebra. Men inte har de ställt sitt liv på stand by för att han ska kunna resa i jobbet eller gå ut och roa sig. Kanske någon gång ibland, men inte ofta. Ts bror får shapa up, växa upp, be a man. Och mamman får sluta dadda med sin son. Inte ts ansvar, men hon måste sätta gränser. Min bekanta hade precis samma problem med sitt ex som ts bror har. Missbruksproblem, in och ut på psyket, när barnen var 12, 10 och 7 år gamla fick han hela vårdnaden. Självklart fick han anpassa jobb och fritid efter detta, som ensamstående mammor får göra. De har inte växt upp i misär för det. Idag är alla hans barn välfungerande vuxna och han har ganska nyligen blivit morfar. Jag har även en manlig släkting som blev helt ensamstående när sonen var 5 år pga att mamman tyvärr dog i cancer. Både mor- och farföräldrar har hjälpt till men bor ganska långt bort. Det mesta ansvar får han ta själv. Han jobbar heltid. Pojken är idag 9 år.

Detta låter som en klassisk kvinnofälla och i andra kulturer är det ju vanligt att när mamman dör, eller brister på andra sätt, förväntas andra kvinnliga släktingar träda in och ta hand om barnen. Pappor ställs det inte samma krav på, förutom att dra in pengar. Detta synsätt krockar med moderna värderingar i Sverige och liknande länder, där könsrollerna inte längre är desamma och där kollektivet inte går före individen, som i mer traditionella samhällen. Alla vill barnens bästa. Poängen är att barnens bästa inte är ts eller mammans ansvar att se till, det är pappans ansvar. Sen kan andra hjälpa till, men det är en annan sak.