Hur undvika dras in i medberoende?

Har senaste årtiondet i mitt vuxna liv fått ta hand om många och vet en del om det svåra du är med om. Läs på. Jag önskar att jag läst på för länge sedan.

För att vara stark måste du ta han om dig själv och dina gränser för att må bra själv. Du behöver blixtsnabbt kunna sortera vems ansvar olika saker är (massor av ansvar hamnar på dig och de med problem kan nästan inte ta något ansvar för något vilket de ofta utnyttjar för att få mer tid till sitt missbruk. De är också fulla med skuldkänslor och försvar, deras problem är egentligen din skuld t o m...)

https://www.medberoendepodden.se/arjagmedberoende

https://www.humanova.com/utbildningar/anhorigkurs/?utm_source=bing&utm_medium=cpc&utm_campaign=%5BGS%5D%20%5B2%5D%20%5BS%5D%20%5BANH%C3%96RIG%5D%20%5BSthlm%5D%20Medberoende&utm_term=%2Bmedberoende&utm_content=%5BGS%5D%20%5B2%5D%20%5BS%5D%20%5BANH%C3%96RIG%5D%20%5BSthlm%5D%20Medberoende

http://anhorighandboken.se/olika-anhoriga/anhorig-och-medberoende/

Usch vad jobbigt det låter! Du har all rätt att sätta ner foten och säga ifrån. Jag levde som medberoende till en alkoholist i 6 år och kan säga att det inte är till barnens bästa heller att de vuxna hela tiden dansar efter alkoholistens pipa.

Förstår jag det rätt om umgänget sker på helgerna och att mamman då ensam får träffa barnen? Rent krasst; kan din bror inte lita på mamman kan han heller inte boka upp sig under dessa helger. Han och ingen annan behöver sedan sätta ner foten gentemot mamman.

Om man nu bortser lite från alla känslor som blir inblandade och bara tittar lite utifrån och på det praktiska och jag försöker skapa mig en bild av hur det är. Så verkar det vara såhär: Din bror är förälder och har vårdnaden om sina barn på heltid. Han har valt ett jobb där han inte klarar av vårdnaden själv. Din mamma har själv valt att då ställa upp och detta upplever du är påfrestande för hennes del. Barnens mormor och morfar har inställningen att de ställer upp i mån av tid och kanske resonerar att det är barnens far som är föräldern här inte de. Du kan kan se också ställa upp någon gång då och då som barnvakt men vill inte heller vara förälder till barnen. Först och främst tycker jag att barnens får behöver se över sitt föräldraskap. Sen känns det lite som att hade det varit du som varit förälder med ett jobb där du reser mycket då hade du nog sett över din arbetssituation. Han borde ju fatta att det här jobb han har inte passar en ensamstående förälder. Men det är säkert för att han är man som alla runt omkring accepterar det hade han varit mamman jade det nog inte setts som lika okej bland omgivningen. Du kan nog bara göra klart vilken roll du tänker ta på dig och att det kanske är dax att han tar ett ordentligt ansvar för sina barn. Det borde finnas annat stöd för honom att få från soc eller så. Din mamma kan ju behöva lite hjälp om inte annat men tror det behöver vara vårdnadshavaren som stödet går igenom. Prata med din mamma om hur hon mår i det hela. Din bror kanske inte vill höra på att hans mamma inte orkar utan kanske menar att det blir upp till henne att säga stopp. Är ändå bra att barnen har trygghet hos sin farmor.

Din bror får såklart byta jobb och sluta göra upp en massa planer, han är pappa på heltid och nu får han förhålla sig till den situationen.

Varför ska du eller din mamma ta ett större ansvar än vad han gör? För det är ju det ni får göra, eller din mamma då, eftersom hon får planera sitt liv efter sin sons arbete/planer.

Jag tycker du gör rätt, såklart kan man ställa upp på sin familj ibland, men inte låta sitt liv kretsa kring dem.

Jag förstår att det är en jobbig situation för er alla. Det jag inte riktigt förstår är din brors situation.

Om man i praktiken är ensamståemde förälder låger det märkligt att välja att ha ett jobb som kräver mycket resor.

Sen beror det ju ockdå på hur dialogen mellan din bror och er mamma ser ut. Har han frågat henne om hon kan tänka sig att ställa upp för att passa hans barn under en period (tex ett år) i viss utsträckning tills han hittar ett nytt jobb så har hon ju också ett eget ansvar att säga ja eller nej. Är det däremot så att din bror inte planerar för rådande situation utan förväntar sig att er mamma ska rycka ut och släcka bränder utan förvaening i hans ställe måste brorsan ta sig en funderare på hur han organiserar sitt liv.

Tack till alla som svarat och alla bra råd!

Ni har alla sammanfattat situationen perfekt.

När det gäller min brors jobb heter det alltid att det vore synd om han inte skulle kunna ha kvar det med tanke på vad bra han tjänar...

Själv känner jag ibland att han inte tar sitt föräldraansvar fullt ut, men minsta antydan om det möts av kommentarer som: "Han älskar ju sina barn över allt annat!"  Men jag ser en skillnad mellan att älska sina barn och faktiskt göra en del uppoffringar för deras skull, och det sistnämnda tycker jag inte alltid att min bror gör. Han vill jobba heltid och resa i tjänsten, han vill kunna träffa kompisar på helgerna och ha samma frihet han hade som ungkarl.

Hans f d sambos föräldrar tar inte alls samma ansvar. De har gått anhörigutbildningar och kanske fått lära sig där hur man ska förhålla sig till missbrukare...deras inställning är att dottern är vuxen och måste ta ansvar för sitt eget liv. Min mamma ser det bara som att det handlar om barnens bästa...och det argumentet är som sagt oerhört svårt att ifrågasätta för då låter det lätt som om jag inte bryr mig om dem.

Men som ni så riktigt påpekat - visst kan man ställa upp, men man har också rätt till sitt eget liv och rätt att prioritera sina egna behov.

Vad jag förstår av situationen blir det lätt bråk om vem som gör rätt och att du inte vill ställa upp på det som din bror och din mor förväntar sig av dig. Du behöver absolut inte ställa upp på det som de vill. Du behöver rå om ditt eget hus, som det kallas.

Är synd tycker jag att din bror låter jobbet gå före sina barn speciellt när de bara har en trygg förälder. De kommer svara att det var deras farmor som tog hand om dem när de var små för att pappa var borta så mycket på grund av sitt arbete och deras mamma inte kunde ta hand om dem för att hon var alkolist. Jag har haft en bekant som vuxit upp i avsaknad av sina föräldrar och hon visste inte riktigt hur det vara att ha en närvarande förälder. Synd att din bror inte tar sitt ansvar att vara en närvarande förälder och det är hans förlust. Han är en förälder som tar sitt föräldraansvar. Du och din mamma ska inte behöva ta det i första hand.

Vilken kompesation får du av att han kan dra in mycket pengar och du ska ta hand om hans ungar? Du är väl trött efter ditt arbete? Det verkar som det handlar mycket om att tillrätta lägga hans vardag så den passar honom hela tiden på bekostnad av din och din mammas fritid.

Skulle han ställa upp på dig om du var i samma sits?

Det verkar som de traditionella sterytopa könstraditionerna sitter ganska djupt rotade i er familj. "Stackars barn som inte har en mor som kan ta hand om dem". "Hur ska han ensam kunna ta hand om sina barn och jobba heltid, han har ju sin karriär att tänka på dessutom". Hade det varit tvärt om hade det väl låtit ungefär "tur för barnen att de har en mor som kan ta hand om dem". "Visst är det tufft att vara ensamstående men hon jobbar heltid för att få det att gå runt, vilket hon lyckas bra med". "Aldrig ledig och massa slit, vila gör man i graven".

Om du skaffar barn själv så hoppas jag verkligen att den personen är en man som stöttar dig. För tyvärr tror jag inte du kommer få samma uppbackning som din bror har fått. Du får nog räkna med att hans barn alltid kommer vara mer prioriterade eftersom det är så synd om dem som inte har någon mor.

Det verkar vara offerkoftan på på din bror och din mamma verkar köpa det med hull och hår och inte ifrågasätta det ett dugg.

Du ska inte behöva vara förälder åt hans ungar du ska vara en faster.

Det är synd om det ska vara så påfrestande hela situationen att du behöver bryta ett tag för att det blir så konfliktfyllt. Du behöver sätta upp dina gränser. Ibland när man säger nej och drar gränser kan andra bli väldigt frustrerade och arga eftersom det inte hjälper dem utan de måste hitta en annan lösning. Deras aggressivitet kan också göra att de får andra att ställa upp på dem eftersom andra ryggar tillbaka. Du vill ju din mammas bästa, vad jag förstår, men hon måste inse själv att detta är ohållbart för henne och att det är din bror som måste ta ansvar inte du. Men din mor verkar ha svårt att säga ifrån till din bror eftersom hon styrs av att inte få dåligt samvete. Hon skulle behöva prata med någon.

Jag tänker givet situationen ör nog det enda du kan göra att ta ett snack med brorsan om hans prioriteringar. I övrigt får du släppa det så länge jnte barnen far illa.

Din mamma måste ju nånstans göra sitt val, oavsett vad du och andra tycker om det.

Däremot finns ju ingen anledning att du ska ställa upp på samma sätt. Finns där som en vanlig faster och som en vanlig syster om det totalt skulle krisa.

Klagar din mamma på dig i samband med att du har lyft hur du ser på situationen eller går hon på dig på "eget bevåg"? Om hon tex blir arg på dig för att du säger nej till att vara barnvakt vid ett tillfälle tycker jag att du ska säga ifrån.

Tack till alla som svarat och gett värdefulla råd och tips!
Min mamma blir irriterad eller rentav arg när jag säger att jag inte är beredd att ta över föräldraansvaret (för det är i praktiken vad hon gör när mamman inte tar sitt ansvar).
Min mammas ständiga argument är: "Jag tänker bara på barnen, jag struntar i X" (barnens mamma).
Problemet är mer mångfacetterat som jag ser det.
Min bror är t.ex. livrädd för att stöta sig med barnens mamma som är minst sagt labil. Därför vill han inte ställa krav på henne, utan backar så fort hon bråkar. Hon har t.ex. trots löfte till socialen om att ordna backup under sina veckor inte talat med sina föräldrar (barnens morföräldrar). Min bror tror att det är för att hon skäms över att socialen genomfört två utredningar på mindre än ett år, och hon vill inte att någon ska få veta det. Så hon säger till soc att hon har ordnat backup fast hon inte har det...varpå min bror får ta på sig det också vilket i sin tur 80% av tiden innebär att ansvaret bollas över på min mamma...
Barnens mamma har både pensionerade föräldrar och syskon på nära håll som skulle kunna fungera som backup, men hon vill uppenbarligen inte dra in dem då hon skäms över situationen. Så hon väljer att inte göra någonting, trots att hon gång efter annan trillar dit och börjar dricka igen när hon har barnen. 
Jag föreslog att min bror skulle kontakta hennes föräldrar och informera dem om situationen, också för att ge dem en chans att bestämma hur pass involverade de vill vara. De kanske skulle ställa upp om de insåg vidden av det hela...
Min mamma sa direkt att det vill han inte av rädsla för ex-sambons reaktion. Jag invände då att i så fall handlar det ju inte bara om barnen, utan ytterst om att vi ska rätta oss efter hans ex, dvs missbrukaren. Allt sker m a o på hennes villkor, och hon vet dessutom att hon inte behöver ta ansvar för andra är hela tiden beredda att rycka in och täcka upp för henne. Därför kan hon hoppa av behandling efter behandling utan konsekvenser. Vilket jag har svårt att acceptera.
Som jag ser det handlar det alltså inte bara om barnens bästa i alla lägen, utan om två separata problem där det ena är att mamman inte tar tag i sitt missbruk trots alla möjligheter till hjälp och behandling. Och så länge det inte ställs några krav på henne och hon kan styra vem som får veta vad känner hon heller ingen press på sig att styra upp situationen.
Jag ser det som att min bror följer minsta motståndets lag för att undvika bråk, vilket inte ligger i barnens intresse även om han intalar sig det. Tvärtom tror jag att det vore bra att involvera även morföräldrarna så att barnen får ett mer omfattande nätverk.

Anonym(C),

En kommentar till det du sa om stereotypa könsroller: din beskrivning är mitt i prick. Min mamma verkar se modern som den centrala gestalten i barns liv, medan pappan i första hand ska dra in pengar till försörjningen. Så visst är det så att det anses vara synd om barnen som har en mor som inte klarar av att ta hand om dem, och det är synd om min bror som måste ta hand om dem och samtidigt jobba...jag tror inte heller att en kvinna skulle ha fått samma sympati eller avlastning. Trots allt är det många ensamstående mammor som jobbar heltid, men det verkar ses som helt naturligt och något de förväntas klara av när de nu satt barn till världen...
Jag tror snarare att min bror är bekväm av sig och inte vill försaka något, och det behöver han ju inte heller så länge det alltid finns någon som ställer upp och avlastar honom...först måste han få hjälp med barnen för att kunna sköta sitt jobb, och sedan måste han ju få ha en fritid också, stackaren...det är ju viktigt att han hinner gå på gymmet för att hålla sig i trim, det är viktigt att han får träffa kompisar och gå på krogen osv...