Hur undvika dras in i medberoende?

Tack till alla som svarat och alla bra råd!

Ni har alla sammanfattat situationen perfekt.

När det gäller min brors jobb heter det alltid att det vore synd om han inte skulle kunna ha kvar det med tanke på vad bra han tjänar...

Själv känner jag ibland att han inte tar sitt föräldraansvar fullt ut, men minsta antydan om det möts av kommentarer som: "Han älskar ju sina barn över allt annat!"  Men jag ser en skillnad mellan att älska sina barn och faktiskt göra en del uppoffringar för deras skull, och det sistnämnda tycker jag inte alltid att min bror gör. Han vill jobba heltid och resa i tjänsten, han vill kunna träffa kompisar på helgerna och ha samma frihet han hade som ungkarl.

Hans f d sambos föräldrar tar inte alls samma ansvar. De har gått anhörigutbildningar och kanske fått lära sig där hur man ska förhålla sig till missbrukare...deras inställning är att dottern är vuxen och måste ta ansvar för sitt eget liv. Min mamma ser det bara som att det handlar om barnens bästa...och det argumentet är som sagt oerhört svårt att ifrågasätta för då låter det lätt som om jag inte bryr mig om dem.

Men som ni så riktigt påpekat - visst kan man ställa upp, men man har också rätt till sitt eget liv och rätt att prioritera sina egna behov.

Tack till alla som svarat och gett värdefulla råd och tips!
Min mamma blir irriterad eller rentav arg när jag säger att jag inte är beredd att ta över föräldraansvaret (för det är i praktiken vad hon gör när mamman inte tar sitt ansvar).
Min mammas ständiga argument är: "Jag tänker bara på barnen, jag struntar i X" (barnens mamma).
Problemet är mer mångfacetterat som jag ser det.
Min bror är t.ex. livrädd för att stöta sig med barnens mamma som är minst sagt labil. Därför vill han inte ställa krav på henne, utan backar så fort hon bråkar. Hon har t.ex. trots löfte till socialen om att ordna backup under sina veckor inte talat med sina föräldrar (barnens morföräldrar). Min bror tror att det är för att hon skäms över att socialen genomfört två utredningar på mindre än ett år, och hon vill inte att någon ska få veta det. Så hon säger till soc att hon har ordnat backup fast hon inte har det...varpå min bror får ta på sig det också vilket i sin tur 80% av tiden innebär att ansvaret bollas över på min mamma...
Barnens mamma har både pensionerade föräldrar och syskon på nära håll som skulle kunna fungera som backup, men hon vill uppenbarligen inte dra in dem då hon skäms över situationen. Så hon väljer att inte göra någonting, trots att hon gång efter annan trillar dit och börjar dricka igen när hon har barnen. 
Jag föreslog att min bror skulle kontakta hennes föräldrar och informera dem om situationen, också för att ge dem en chans att bestämma hur pass involverade de vill vara. De kanske skulle ställa upp om de insåg vidden av det hela...
Min mamma sa direkt att det vill han inte av rädsla för ex-sambons reaktion. Jag invände då att i så fall handlar det ju inte bara om barnen, utan ytterst om att vi ska rätta oss efter hans ex, dvs missbrukaren. Allt sker m a o på hennes villkor, och hon vet dessutom att hon inte behöver ta ansvar för andra är hela tiden beredda att rycka in och täcka upp för henne. Därför kan hon hoppa av behandling efter behandling utan konsekvenser. Vilket jag har svårt att acceptera.
Som jag ser det handlar det alltså inte bara om barnens bästa i alla lägen, utan om två separata problem där det ena är att mamman inte tar tag i sitt missbruk trots alla möjligheter till hjälp och behandling. Och så länge det inte ställs några krav på henne och hon kan styra vem som får veta vad känner hon heller ingen press på sig att styra upp situationen.
Jag ser det som att min bror följer minsta motståndets lag för att undvika bråk, vilket inte ligger i barnens intresse även om han intalar sig det. Tvärtom tror jag att det vore bra att involvera även morföräldrarna så att barnen får ett mer omfattande nätverk.

Anonym(C),

En kommentar till det du sa om stereotypa könsroller: din beskrivning är mitt i prick. Min mamma verkar se modern som den centrala gestalten i barns liv, medan pappan i första hand ska dra in pengar till försörjningen. Så visst är det så att det anses vara synd om barnen som har en mor som inte klarar av att ta hand om dem, och det är synd om min bror som måste ta hand om dem och samtidigt jobba...jag tror inte heller att en kvinna skulle ha fått samma sympati eller avlastning. Trots allt är det många ensamstående mammor som jobbar heltid, men det verkar ses som helt naturligt och något de förväntas klara av när de nu satt barn till världen...
Jag tror snarare att min bror är bekväm av sig och inte vill försaka något, och det behöver han ju inte heller så länge det alltid finns någon som ställer upp och avlastar honom...först måste han få hjälp med barnen för att kunna sköta sitt jobb, och sedan måste han ju få ha en fritid också, stackaren...det är ju viktigt att han hinner gå på gymmet för att hålla sig i trim, det är viktigt att han får träffa kompisar och gå på krogen osv...

Tack till alla som svarat och gett värdefulla råd och input!
Jag tror att grundproblemet är att vi ser olika på saker och ting min mamma och jag - jag vill träffa barnen ibland och ställa upp när jag kan och har möjlighet, medan min mamma inrättar sitt liv efter min bror och hans barn. Deras behov är helt överordnade hennes, och hon kan inte ens planera en weekendresa utan att dubbelkolla att de inte behöver hennes tjänster just då. Sedan tenderar hon att bli arg på mig när jag inte ser saker och ting på samma sätt. Argumentet "det handlar ju om barnens bästa" är svårt att ifrågasätta, för då låter man lätt egoistisk. Men i själva verket ska ingen människa få skuldbelägga någon annan för att vederbörande har en annan åsikt. Det är ju inte JAG som smitit från mitt föräldraansvar.
Jag tror att även om min bror älskar sina barn, är han inte beredd att offra något av sin bekvämlighet eller sitt vuxenliv för att få vardagen att gå ihop. Hittills har han inte heller behövt det. I och med att han har backup på heltid har det inte funnits något behov av det.
Dock hände något intressant nyligen. En kväll efter några glas vin kom det här på tal, och då sa min mamma plötsligt (med en för henne ovanlig aggressivitet): "Hur tror det att det känns för mig då, som sitter fast i skiten?" Detta tolkar jag dels som att hon känner sig utnyttjad av och till, men upplever en väldigt stark skyldighet att ställa upp så att min bror kan behålla jobbet. Men också som att hon blir arg på mig om jag inte vill "hamna i skiten" (medberoende) tillsammans med henne. 
Jag har t.ex. föreslagit att min bror tar kontakt med exet:s föräldrar då exet inte berättat för dem om soc utredning och beslutet att båda ska ha backup när barnen vistas hos dem. Detta har exet själv erkänt för min bror. Jag föreslog då att han ska kontakta hennes föräldrar själv då de alltid haft bra kontakt och förklara för dem hur situationen ser ut. Jag har bara träffat hennes föräldrar några få gånger, men mitt intryck är att de är anständiga personer som säkert skulle ställa upp och nog inte vill att mina föräldrar ska vara ensamt ansvariga för deras gemensamma barnbarn. Men min bror vill inte göra det då han är rädd för exet:s reaktion (hon avskyr när andra går bakom ryggen på henne och reaktionen kan enligt min bror bli allt från återfall till självmordsförsök). Så för "husfridens" skull väljer min bror att hålla tyst. När jag ifrågasatte detta sa min mamma: "Det måste ju han få avgöra själv". Men jag tycker inte det, då beslutet direkt påverkar oss. 
Med andra ord förväntas jag ställa upp, men får inte ha en åsikt. 
Mitt intryck är att min brors ex kommit lindrigt undan många gånger genom årens lopp genom att ljuga för omgivningen, undanhålla information och få andra att tassa på tå runt henne för att inte göra henne upprörd. Allt har gått ut på att hon inte skulle frestas att dricka igen. Men trots allt detta hänsynstagande har hon haft återfall på återfall. Nu är soc inkopplat igen och det ska bli en ny utredning (den förra var i somras) efter tre nya orosanmälningar. Så strategin att stryka henne medhårs för att hålla henne nykter har misslyckats. Ändå verkar ingen mer än jag förorda en ändring. Jag tycker att det känns fel att hon ska få bestämma att hennes föräldrar ska hållas utanför, och därmed övergår hela ansvaret på mina föräldrar då min bror jobbar heltid och barnen mest bor hos honom. 
Tack för tipset om AL-NON, det låter intressant och jag ska kolla upp det! 

Tack än en gång för all input, råd och tips! Det känns skönt att veta att man inte är ensam om att befinna sig i denna situation.

Det är tyvärr så att så fort det är barn inblandade är det svårt att vilja sätta gränser för "man förväntas ju sätta barnens bästa i främsta rummet"...men det är som sagt inte mina barn.

Mitt intryck är att socialen gärna följer minsta motståndets lag och väljer att tro på missbrukarens försäkringar om att "det här var sista gången", trots att läkarjournaler som går 20 år tillbaka i tiden talar sitt tydliga språk. 

Sedan är det tyvärr så att all vård utom tvångsvård är frivillig, så vill missbrukaren hoppa av all behandling kan ingen göra något. Av någon för mig outgrundlig anledning tror barnens mamma fortfarande att hon ska klara av att bli nykter på egen hand. Och min bror köper det för att inte behöva bråka med henne. Själv tror jag att hon väljer "självbehandling" för att det gör det möjligt för henne att dricka utan kontroll när hon själv vill, men min bror tenderar att tro att hon faktiskt menar allvar och att hon är för självständig för att trivas med de ständiga kontroller det innebär att gå på VC och ta antabus (vilket hon börjat med och hoppat av ett oräkneligt antal gånger och VC har inte rätt att informera någon om det). Så antingen är han mer än lovligt naiv eller också väljer han att tro henne för att inte behöva ta strid. Han har alltid varit snäll och undfallande.

Ex-sambon har sedan 20-årsåldern en borderlinediagnos som hon slutat medicinera för med motiveringen att hon inte vill bli beroende av tabletter...men alkohol går tydligen bra.

Jag tror faktiskt som många av er påpekat är att det enda jag kan göra är att begränsa det enda jag kan påverka själv - dvs min egen inblandning.

Tvillingmamma,
Du har absolut rätt! Min mamma pratar ofta om hur viktigt det är att min bror får avlastning så att han ska orka jobba heltid (och, som du säger, dra in pengar). Min bror är en riktig mjukispappa - lärarna sa i socialens utredning att han kanske är lite för mkt kompis med sina barn. Ingen tvivlar på att han älskar dem över allt på jorden. Men som jag ser det är det två olika saker att älska sina barn och att ta ansvar för dem - det sistnämnda är inte kravlöst, utan innebär oftast att man måste göra uppoffringar under några år när umgänget med kompisar och kärlekslivet får stå tillbaka för barnens behov. Men min bror verkar ovillig att kompromissa - kanske delvis för att han aldrig behövt det. 
Intressant nog sa min mamma nyligen om barnens mamma: "Ja, hon skulle aldrig kunna gå hemma i tio år som jag gjorde när ni var små!". Däremot har hon aldrig sagt - och skulle aldrig säga - att min bror inte skulle kunna gå hemma med barnen i tio år...för den tanken skulle inte falla henne in. Så ur den synvinkeln sitter min mamma fast i konventionellt könsrollstänkande där mamman har ansvaret för barnen i alla avseenden utom det rent ekonomiska, och ska någon göra uppoffringar genom att gå ned i arbetstid/byta jobb, ge avkall på umgänget med kompisar eller avstå från hobbies är det mamman och inte pappan. Pappan är duktig som jobbar och drar in pengar, och då kan man inte kräva att han samtidigt ska göra uppoffringar för barnens skull. 

Tvillingmamma,
Du har absolut rätt! Min mamma pratar ofta om hur viktigt det är att min bror får avlastning så att han ska orka jobba heltid (och, som du säger, dra in pengar). Min bror är en riktig mjukispappa - lärarna sa i socialens utredning att han kanske är lite för mkt kompis med sina barn. Ingen tvivlar på att han älskar dem över allt på jorden. Men som jag ser det är det två olika saker att älska sina barn och att ta ansvar för dem - det sistnämnda är inte kravlöst, utan innebär oftast att man måste göra uppoffringar under några år när umgänget med kompisar och kärlekslivet får stå tillbaka för barnens behov. Men min bror verkar ovillig att kompromissa - kanske delvis för att han aldrig behövt det. 
Intressant nog sa min mamma nyligen om barnens mamma: "Ja, hon skulle aldrig kunna gå hemma i tio år som jag gjorde när ni var små!". Däremot har hon aldrig sagt - och skulle aldrig säga - att min bror inte skulle kunna gå hemma med barnen i tio år...för den tanken skulle inte falla henne in. Så ur den synvinkeln sitter min mamma fast i konventionellt könsrollstänkande där mamman har ansvaret för barnen i alla avseenden utom det rent ekonomiska, och ska någon göra uppoffringar genom att gå ned i arbetstid/byta jobb, ge avkall på umgänget med kompisar eller avstå från hobbies är det mamman och inte pappan. Pappan är duktig som jobbar och drar in pengar, och då kan man inte kräva att han samtidigt ska göra uppoffringar för barnens skull. 

Tvillingmamma,
Du har absolut rätt! Min mamma pratar ofta om hur viktigt det är att min bror får avlastning så att han ska orka jobba heltid (och, som du säger, dra in pengar). Min bror är en riktig mjukispappa - lärarna sa i socialens utredning att han kanske är lite för mkt kompis med sina barn. Ingen tvivlar på att han älskar dem över allt på jorden. Men som jag ser det är det två olika saker att älska sina barn och att ta ansvar för dem - det sistnämnda är inte kravlöst, utan innebär oftast att man måste göra uppoffringar under några år när umgänget med kompisar och kärlekslivet får stå tillbaka för barnens behov. Men min bror verkar ovillig att kompromissa - kanske delvis för att han aldrig behövt det. 
Intressant nog sa min mamma nyligen om barnens mamma: "Ja, hon skulle aldrig kunna gå hemma i tio år som jag gjorde när ni var små!". Däremot har hon aldrig sagt - och skulle aldrig säga - att min bror inte skulle kunna gå hemma med barnen i tio år...för den tanken skulle inte falla henne in. Så ur den synvinkeln sitter min mamma fast i konventionellt könsrollstänkande där mamman har ansvaret för barnen i alla avseenden utom det rent ekonomiska, och ska någon göra uppoffringar genom att gå ned i arbetstid/byta jobb, ge avkall på umgänget med kompisar eller avstå från hobbies är det mamman och inte pappan. Pappan är duktig som jobbar och drar in pengar, och då kan man inte kräva att han samtidigt ska göra uppoffringar för barnens skull.