Inlägg från: emeliiiiiie |Visa alla inlägg
  • emeliiiiiie

    Min son är inte hanterbar längre.

    Hej. Min son på 9 år saknar helt självinsikt och självbehärskning. Jag och min sambo har väntat på att denna ?fas? ska gå över- men vi får så lov att inse att det kommer ej att ske. Vid konflikter (främst med sina två syskon) har han inte förmågan att se sin egen del- skyller allt på andra och förstår inte vad han har gjort fel. Ligger på golvet och kryper och skriker. Vid tillsägelse då han gör något opassande kan han inte kontrollera sig själv och gör det igen...och igen. Vilket ofta leder till bråk. Orkar snart inte längre. Till saken hör även att på skolan funkar allt bra-hemma är det kaos. Någon som känner igen sitt barn i dessa beteenden? Vad kan man göra?

  • Svar på tråden Min son är inte hanterbar längre.
  • emeliiiiiie

    Jag är själv utbildad lärare (åk 7-9) så möter barn/ungdomar varje dag. Men mitt eget är svårast.

    Har så ofta fastnat i att det kan handla om en diagnos, men jag får inte ihop det. Barn med dignas håller sällan (eller aldrig, iaf inte pojkar) ihop under skolan och sen brister hemma. Problematiken borde synas även där. Har provat alla metoder och läst olika böcker för att få hjälp. Känner dock att vilken metod vi än använder så fungerar det inte på ett positivt sätt. Min önskan är att barnet ska lyssna utan att man ska behöva bli arg, dock får jag sällan någon respons då. Så efter flertal tillsägelser blir man tillslut arg. Hot är inget vi vill använda oss av heller. Vi har även väldigt tydlig struktur i vårt hem. Det enda jag kan se som ett problem för vår son är att jag och hans pappa är separerad. Att det inte passar honom. Om än vi har en god relation och pratar om hur vi fostrar och försöker ha liknande struktur. Han säger ibland saker som antyder att han känner sig som ?mindre värd? för att han inte alltid är hos oss. Så är det verkligen inte och vi särbehandlar såklart inte på något vis men vet att barn med separerade föräldrar kan känna sig o exkluderade hur man än gör. Att inte ?känna sig hemma?. Jag överväger att ringa barnpsykolog för att få mer konkreta tips och input i hur vi kan hjälp honom på allra bästa sätt.

  • emeliiiiiie
    legomum skrev 2020-04-10 12:29:22 följande:

    Läs lite om lågaffektivt bemötande, LAB. Det kan ge er massor av tips.


    Har läst en del om det men det var ett tag sedan så ska absolut lösa igen och uppdatera mitt minne. Tack.
  • emeliiiiiie

    Han är inte utredd. Tror inte det rör sig om en diagnos heller, mötet elever varje dag med olika diagnoser och det känns inte troligt att han har en..men har tänkt väldigt mycket i den banan. Däremot tror jag det handlar om hur vi bemöter honom. Vi är separerade, han har nya syskon hos både oss och pappan. Vi har en väldigt god relation, har inga problem att umgås privat och ringer alltid varandra om det är något. Upplever dock att han har svårt att känna tillhörighet (hur mycket vi än försöker). Om än vi försöker hålla ?jämt? jag och hans pappa, så är det inte lätt att byta miljö och leva var o varannan- vecka liv. Försöker alltid göra minst en sak bara med honom varje vecka, antingen med mig eller med min sambo.

  • emeliiiiiie

    Han är inte utredd. Tror inte det rör sig om en diagnos heller, mötet elever varje dag med olika diagnoser och det känns inte troligt att han har en..men har tänkt väldigt mycket i den banan. Däremot tror jag det handlar om hur vi bemöter honom. Vi är separerade, han har nya syskon hos både oss och pappan. Vi har en väldigt god relation, har inga problem att umgås privat och ringer alltid varandra om det är något. Upplever dock att han har svårt att känna tillhörighet (hur mycket vi än försöker). Om än vi försöker hålla ?jämt? jag och hans pappa, så är det inte lätt att byta miljö och leva var o varannan- vecka liv. Försöker alltid göra minst en sak bara med honom varje vecka, antingen med mig eller med min sambo.

  • emeliiiiiie
    Heloa skrev 2020-06-10 18:51:15 följande:

    Jag känner igen detta såå väl.

    Vår son är också 9 år och vi har fått kämpa med hans beteende i flera år nu.

    I skolan är han hur skötsam som helst, duktig och lätt för att lära sig, funkar bra med kompisar osv..Men så fort vi kommer hem så blir minsta lilla motgång ett stort vredesutbrott. 

    Mina sambo är ganska hård och använder straff osv, medan jag är mer lugn och tycker att det inte är någon idé att straffa honom när han får ett utbrott utan bättre att han lugnar ner sig och man pratar efteråt. Att vi är så olika tror jag vår son känner av och det blir en konflikt mellan oss alla. Hela familjen mår dåligt av allt bråkande. Senaste tiden har han blivit mer våldsam och kan ibland slåss.

    Jag har funderat på att ta hjälp snart då vi känner att det påverkar hela familjen ( även hans storasyster som får stå ut med allt bråk)

    Hur tänker ni med att ev ta hjälp? Blev tipsad av Elevhälsan att det finns förälldrarstöd via kommunen, kanske detta kan vara något? Vi misstänker inte heller att han har en diagnos utan mer vi som förälldrar har behov av stöd hur vi ska hantera dessa jobbiga situationerna då inget verkar hjälpa.


    Har ni läst ?Barn som bråkar?? Håller absolut inte med om allt som står i den och anser inte man alltid kan använda sig av lågaffektivt bemötande, men med vår son funkar det INte att straffa. Det trappar bara upp hans beteende och han blir svårare att hantera. Brukar ist låta honom lugna ner sig och därefter prata.
  • emeliiiiiie
    möjligt skrev 2020-06-11 20:35:16 följande:

    Vissa barn trivs inte med växelvist boende, kanske är han en av dem. Sätt er ned med honom du och pappan och fråga om han vill testa att gå över till varannan helg en period, visa att ni tar honom på allvar


    Vi tar honom på allvar.
  • emeliiiiiie
    Heloa skrev 2020-06-13 10:42:11 följande:

    Jag håller med om att det är bättre att han får lugna sig och prata efter. Problemet är att min sambo inte tycker så. Han tycker att det är bättre att straffa och han får lära sig att ta konsekvenserna. Jag håller med om att vi måste vara tydliga med regler och att man får ta konsekvenserna om man bråkar och slåss, det gäller bara att hitta rätt sätt. Alla barn är ju olika och fungerar på olika sätt. Därför tror jag kanske att det är vi förälldrar som behöver stöd? hur vi ska hantera olika situationer så det inte blir vredesutbrott ????


    Håller helt med. Ibland kan föräldrars tillvägagångssätt i konflikter snarare trigga än hjälpa. Gäller att hitta rätt metod för att nå sitt barn.
Svar på tråden Min son är inte hanterbar längre.