Min son är inte hanterbar längre.

Hej vännen!

Har precis samma sak hemma, min son som är 6 är precis likadan. Ibland lämnar jag hemmet till frugan å bara åker runt i min bil i stan, när jag kommit tillbaka till familjen då känns det mycket bättre.

Han är en ängel i skolan, eller när han är med andra i Leos Lekland tex, men hemma är han nästan helt annan människa.

Jag tror inte att det finns mycket man kan göra åt det, jag brukar använda en enda teknik när han skriker å bråkar med sina syskon, tekniken är att inte prata med honom i ett tag, det kan vara minuter, sällan timmar. Detta är hans mardröm, för att jag vet att han älskar mig enormt mycket, det för jag också givetvis.

Jag har lärt mig en sak genom tiden jag har levt på jorden, och det är att skaffa barn är absolut den STÖRSTA ansvaret som finns, det finns absolut inget annat större ansvar. Det är mycket jobb med barn men samtidigt enormt glädje.

Försök att komma ihåg hans roliga saker eller hans positiva sida, då kommer det att kännas bättre.

Silent treatment är en form av misshandel. Man behöver inte ge massa uppmärksamhet till dåligt betende hela tiden men att bara vända ryggen till ett litet barn kan vara förödande och skapa massor av problem med det egna jaget och i relationer för all framtid. Ta istället reda på varför barnet beter sig som den gör. Alla människor är olika och behöver olika hjälp. Det där att hålla ut under dagen och sedan få utbrott i hemmet kan ha och göra med ett lättare autismspektra eller att barnet bara är lite känsligare och behöver återhämta sig efter en dag med mkt intryck och stimuli efter att behövt spela med i samhällets regler om man ska vara. Det låter som att ni TS kanske skulle behöva hjälp av någon slags barnpsykolog för att få hjälp och verktyg både till er själva och till barnet hur ni ska förhålla er till ett helhetsbegrepp om livet. Hur ni ska göra för att dagarna ska vara hållbara och minimera att barnet krashar med sina utbrott. Det är en bra börja att ni försöker nå ut och söka hjälp.

Läs lite om lågaffektivt bemötande, LAB. Det kan ge er massor av tips.

Jag håller just på att läsa boken Hur man talar med barn så att dom lyssnar och lyssnar på barn så att dom talar, och den ger många verktyg för hur man som vuxen kan nå fram till barn och lösa konflikter. Jag har redan löst några konflikter här hemma mellan syskon och även fått min äldsta son att plocka undan efter sig utan bråk och tjat Kanske inte funkar på alla barn men den är värt att tipsa om, tycker jag.

Jag är själv utbildad lärare (åk 7-9) så möter barn/ungdomar varje dag. Men mitt eget är svårast.

Har så ofta fastnat i att det kan handla om en diagnos, men jag får inte ihop det. Barn med dignas håller sällan (eller aldrig, iaf inte pojkar) ihop under skolan och sen brister hemma. Problematiken borde synas även där. Har provat alla metoder och läst olika böcker för att få hjälp. Känner dock att vilken metod vi än använder så fungerar det inte på ett positivt sätt. Min önskan är att barnet ska lyssna utan att man ska behöva bli arg, dock får jag sällan någon respons då. Så efter flertal tillsägelser blir man tillslut arg. Hot är inget vi vill använda oss av heller. Vi har även väldigt tydlig struktur i vårt hem. Det enda jag kan se som ett problem för vår son är att jag och hans pappa är separerad. Att det inte passar honom. Om än vi har en god relation och pratar om hur vi fostrar och försöker ha liknande struktur. Han säger ibland saker som antyder att han känner sig som ?mindre värd? för att han inte alltid är hos oss. Så är det verkligen inte och vi särbehandlar såklart inte på något vis men vet att barn med separerade föräldrar kan känna sig o exkluderade hur man än gör. Att inte ?känna sig hemma?. Jag överväger att ringa barnpsykolog för att få mer konkreta tips och input i hur vi kan hjälp honom på allra bästa sätt.

Har läst en del om det men det var ett tag sedan så ska absolut lösa igen och uppdatera mitt minne. Tack.

Jag känner igen detta såå väl.
Vår son är också 9 år och vi har fått kämpa med hans beteende i flera år nu.
I skolan är han hur skötsam som helst, duktig och lätt för att lära sig, funkar bra med kompisar osv..Men så fort vi kommer hem så blir minsta lilla motgång ett stort vredesutbrott. 
Mina sambo är ganska hård och använder straff osv, medan jag är mer lugn och tycker att det inte är någon idé att straffa honom när han får ett utbrott utan bättre att han lugnar ner sig och man pratar efteråt. Att vi är så olika tror jag vår son känner av och det blir en konflikt mellan oss alla. Hela familjen mår dåligt av allt bråkande. Senaste tiden har han blivit mer våldsam och kan ibland slåss.
Jag har funderat på att ta hjälp snart då vi känner att det påverkar hela familjen ( även hans storasyster som får stå ut med allt bråk)
Hur tänker ni med att ev ta hjälp? Blev tipsad av Elevhälsan att det finns förälldrarstöd via kommunen, kanske detta kan vara något? Vi misstänker inte heller att han har en diagnos utan mer vi som förälldrar har behov av stöd hur vi ska hantera dessa jobbiga situationerna då inget verkar hjälpa.

Är han utredd? ADHD eller något? 

Jag jobbar på lågstadiet och har flera gånger hört liknande berättelser från föräldrar, så det är inte ovanligt att barn "är duktiga" i skolan men hamnar i konflikter och trots hemma. Så just det är inte så ovanligt! (iaf inte på lågstadiet)
Min erfarenhet är att vissa barn kan behöva extremt tydliga förklaringar på varför saker händer, hur man ska agera i olika situationer, vad man ska säga, osv. Prata igenom saker som hänt med sonen, och förklara orsaker och konsekvenser. Man kan också rita serier med vad som hänt.
Vi förutsätter ofta att barn förstår mer än de gör. Några saker jag ofta upplevt är att de tex. inte vill säga förlåt, för att det inte var med vilje, att de alltid vill säga sanningen till någon, fastän det är något elakt och inte konstruktivt. (tex säga till någon att den är dum, i hopp att den då ska sluta vara dum)
Så mitt råd är att se det som ett projekt att tillsammans med sonen lära honom hur man agerar. Säg att det _är_ svårt att veta hur man ska göra, och att det känns jobbigt när det blir fel.
En liten tanke - har han halvsyskon hos dig? Ser ni i så fall till att han har ensamtid med dig?
Ross Greenes korgar kan vara bra att ha i tanken - det _är_ ok att "släppa" vissa saker och välja sina strider.

Han är inte utredd. Tror inte det rör sig om en diagnos heller, mötet elever varje dag med olika diagnoser och det känns inte troligt att han har en..men har tänkt väldigt mycket i den banan. Däremot tror jag det handlar om hur vi bemöter honom. Vi är separerade, han har nya syskon hos både oss och pappan. Vi har en väldigt god relation, har inga problem att umgås privat och ringer alltid varandra om det är något. Upplever dock att han har svårt att känna tillhörighet (hur mycket vi än försöker). Om än vi försöker hålla ?jämt? jag och hans pappa, så är det inte lätt att byta miljö och leva var o varannan- vecka liv. Försöker alltid göra minst en sak bara med honom varje vecka, antingen med mig eller med min sambo.

Han är inte utredd. Tror inte det rör sig om en diagnos heller, mötet elever varje dag med olika diagnoser och det känns inte troligt att han har en..men har tänkt väldigt mycket i den banan. Däremot tror jag det handlar om hur vi bemöter honom. Vi är separerade, han har nya syskon hos både oss och pappan. Vi har en väldigt god relation, har inga problem att umgås privat och ringer alltid varandra om det är något. Upplever dock att han har svårt att känna tillhörighet (hur mycket vi än försöker). Om än vi försöker hålla ?jämt? jag och hans pappa, så är det inte lätt att byta miljö och leva var o varannan- vecka liv. Försöker alltid göra minst en sak bara med honom varje vecka, antingen med mig eller med min sambo.

Har ni läst ?Barn som bråkar?? Håller absolut inte med om allt som står i den och anser inte man alltid kan använda sig av lågaffektivt bemötande, men med vår son funkar det INte att straffa. Det trappar bara upp hans beteende och han blir svårare att hantera. Brukar ist låta honom lugna ner sig och därefter prata.

Vissa barn trivs inte med växelvist boende, kanske är han en av dem. Sätt er ned med honom du och pappan och fråga om han vill testa att gå över till varannan helg en period, visa att ni tar honom på allvar

Men även om det inte skulle handla sig om någon NPF, så kan ni ju gå till BUP och få stöd och råd där. 

Jag skulle ha gissat på ADHD eftersom du skrev att han inte ser sin egen del i konflikter och skyller på andra. Det är ju väldigt typiskt för ADHD, eller för NPF generellt.Jag menar, det är en sak att ett barn utan speciella svårigheter inte trivs med saker och ting och är arg. Men att inte FÖRSTÅ brukar ju inte uppstå genom konflikter eller genom att man inte trivs.

Jag håller med om att det är bättre att han får lugna sig och prata efter. Problemet är att min sambo inte tycker så. Han tycker att det är bättre att straffa och han får lära sig att ta konsekvenserna. Jag håller med om att vi måste vara tydliga med regler och att man får ta konsekvenserna om man bråkar och slåss, det gäller bara att hitta rätt sätt. Alla barn är ju olika och fungerar på olika sätt. Därför tror jag kanske att det är vi förälldrar som behöver stöd? hur vi ska hantera olika situationer så det inte blir vredesutbrott ????

[quote=80463664][quote-nick]Heloa skrev 2020-06-13 10:42:11 följande:[/quote-nick]Jag håller med om att det är bättre att han får lugna sig och prata efter. Problemet är att min sambo inte tycker så. Han tycker att det är bättre att straffa och han får lära sig att ta konsekvenserna. Jag håller med om att vi måste vara tydliga med regler och att man får ta konsekvenserna om man bråkar och slåss, det gäller bara att hitta rätt sätt. Alla barn är ju olika och fungerar på olika sätt. Därför tror jag kanske att det är vi förälldrar som behöver stöd? hur vi ska hantera olika situationer så det inte blir vredesutbrott

Vi tar honom på allvar.

Håller helt med. Ibland kan föräldrars tillvägagångssätt i konflikter snarare trigga än hjälpa. Gäller att hitta rätt metod för att nå sitt barn.

Har ni pratat om att sluta med växelvis boende på detta sättet?

Vi har också ett barn som fungerar bra/ok i skolan men bråkar hemma. Vi har valt att använda LAB och då hanterar vi situationen bättre, men visst är det jobbigt och svårt. Min fru som är psykoterapeut har svårare att hantera situationen än jag eftersom hon inte kan behärska sig och vara lugn lika mycket som jag (men hon är som ditt barn också lugn på jobbet, haha). Hennes problem är att hon tycker att barnet "borde" kunna behärska sig, men jag tycker att man ska förhålla sig till den situation som är. Det finns inga "borde".

Har några tankar kring din situation.
1. Min tanke som tröstar mig lite är att barn som älskar sina föräldrar och känner trygghet hos dem, väljer att bli utagerande hemma i tryggheten. Det är där barnet känner sig trygg att slappna av och sluta kontrollera sig själv. Det i sig är en framgång i ens föräldraskap!

2. Själva faktumet att barnet kan reglera sina känslor på skolan är också en positiv sak enligt mig. (Finns många som tycker annorlunda, att barnets självreglering av känslor är destruktivt i längden). Det visar att barnet har en förmåga att fungera adekvat i en miljö och har en viss förmåga att anpassa sig till omgivningen.

3. Det är mycket möjligt att barnets stökighet beror på förtvivlan och oro kring er separation och dess konsekvenser för barnet. Kanske det skulle vara givande att försöka prata med barnet om dess känslor kring separationen och hur han upplever situationen. Jag tror att det kan vara skönt att få höra saker som att: "Vi är fortfarande en familj", "Vi har tappat kärleken till varandra, men vi kommer inte att tappa kärleken till dig" och andra liknande saker som barn lätt kan missuppfatta när de tolkar situationen på egen hand.

4. Jag vill också framhålla vikten av att försöka hitta vägar att visa kärlek och omsorg till barnet i vardagen. Med ett barn i kris blir det ofta bråk och det är lätt att barnet känner sig oönskat och oälskat. Att visa extra mycket kärlek och omtanke blir därför både en åtgärd för att försöka minska konfliktnivån men också att trygga barnet i att det fortfarande är älskat, även om det är inblandat i många bråk och konflikter.

5. Det är ni föräldrar som behöver ändra situationen, inte barnet. Jag menar då att ni får ta på er allt ansvar för att lösa situationerna och inte lägga ansvaret på barnet. Det finns lösningar som gör att konfliktnivån minskar, men den kommer antagligen inte omedelbart försvinna, vilka åtgärder ni än gör. Men om ni hittar vägar att minska konfliktnivån får barnet möjlighet att utveckla mer kognitiva funktioner och blir bättre på att reglera sig, och ni kommer in i en mer positiv spiral.

För att lyckas med förändringarna behöver ni förstås själva vara lugna och fungerande i krissituationerna. Sedan behöver ni hitta de åtgärder som på det effektivaste sätt lugnar ner just ert barn. Det kan t.ex. handla om att avleda, förebygga konfliktsituationer, tala med mjuk röst, använda kroppskontakt, eller inte använda kroppskontakt, undvika ögonkontakt, undvika att göra vissa saker som triggar barnet negativt, anpassa aktiviteter till barnets förutsättningar och sinnesstämning, etc. Det finns åtgärder ni kan göra på lång sikt och på kort sikt. Under själva utbrottet handlar det inte om att resonera utan att förhindra att känslorna accelereras och vänta på att de kognitiva funktionerna återvänder. Men strax innan ett utbrott kan ibland en snabb avledning, förhindra att utbrottet uppstår. Det krävs en stor skicklighet, kunskap om barnet och en förmåga att läsa barnet för att kunna upptäcka och förebygga ett utbrott, men när man lärt sig det, så har man mycket vunnet. Man klarar det inte jämnt ändå, men vardagen blir mer hanterbar.

6. Det handlar inte om att få vardagen att bli perfekt, utan att få en vardag som fungerar och är så pass lugn att barnen kan utvecklas och att föräldrarna kan pusta ut då och då. Det innebär att man får köpa att barnet ibland skriker och härjar, och ev. ändra sin syn på vad som är acceptabelt och inte.

Eftersom ni är separerade får ni förstås svårare att hålla en gemensam hållning, så ni behöver lägga gammalt groll åt sidan och börja kommunicera och komma överens om hur ni ska lösa problemen. Ni kanske också kan träffas och göra saker tillsammans med barnet lite då och då för att visa det att även om ni inte är tillsammans så kan det ändå ibland bli som förut. Det tror jag skulle kunna verka helande för barnet om det tycker att separationen är jobbig (och om ni vuxna klarar av det utan att gå i konflikt med varandra).