emeliiiiiie skrev 2020-04-10 10:58:18 följande:
Hej. Min son på 9 år saknar helt självinsikt och självbehärskning. Jag och min sambo har väntat på att denna ?fas? ska gå över- men vi får så lov att inse att det kommer ej att ske. Vid konflikter (främst med sina två syskon) har han inte förmågan att se sin egen del- skyller allt på andra och förstår inte vad han har gjort fel. Ligger på golvet och kryper och skriker. Vid tillsägelse då han gör något opassande kan han inte kontrollera sig själv och gör det igen...och igen. Vilket ofta leder till bråk. Orkar snart inte längre. Till saken hör även att på skolan funkar allt bra-hemma är det kaos. Någon som känner igen sitt barn i dessa beteenden? Vad kan man göra?
Vi har också ett barn som fungerar bra/ok i skolan men bråkar hemma. Vi har valt att använda LAB och då hanterar vi situationen bättre, men visst är det jobbigt och svårt. Min fru som är psykoterapeut har svårare att hantera situationen än jag eftersom hon inte kan behärska sig och vara lugn lika mycket som jag (men hon är som ditt barn också lugn på jobbet, haha). Hennes problem är att hon tycker att barnet "borde" kunna behärska sig, men jag tycker att man ska förhålla sig till den situation som är. Det finns inga "borde".
Har några tankar kring din situation.
1. Min tanke som tröstar mig lite är att barn som älskar sina föräldrar och känner trygghet hos dem, väljer att bli utagerande hemma i tryggheten. Det är där barnet känner sig trygg att slappna av och sluta kontrollera sig själv. Det i sig är en framgång i ens föräldraskap!
2. Själva faktumet att barnet kan reglera sina känslor på skolan är också en positiv sak enligt mig. (Finns många som tycker annorlunda, att barnets självreglering av känslor är destruktivt i längden). Det visar att barnet har en förmåga att fungera adekvat i en miljö och har en viss förmåga att anpassa sig till omgivningen.
3. Det är mycket möjligt att barnets stökighet beror på förtvivlan och oro kring er separation och dess konsekvenser för barnet. Kanske det skulle vara givande att försöka prata med barnet om dess känslor kring separationen och hur han upplever situationen. Jag tror att det kan vara skönt att få höra saker som att: "Vi är fortfarande en familj", "Vi har tappat kärleken till varandra, men vi kommer inte att tappa kärleken till dig" och andra liknande saker som barn lätt kan missuppfatta när de tolkar situationen på egen hand.
4. Jag vill också framhålla vikten av att försöka hitta vägar att visa kärlek och omsorg till barnet i vardagen. Med ett barn i kris blir det ofta bråk och det är lätt att barnet känner sig oönskat och oälskat. Att visa extra mycket kärlek och omtanke blir därför både en åtgärd för att försöka minska konfliktnivån men också att trygga barnet i att det fortfarande är älskat, även om det är inblandat i många bråk och konflikter.
5. Det är ni föräldrar som behöver ändra situationen, inte barnet. Jag menar då att ni får ta på er allt ansvar för att lösa situationerna och inte lägga ansvaret på barnet. Det finns lösningar som gör att konfliktnivån minskar, men den kommer antagligen inte omedelbart försvinna, vilka åtgärder ni än gör. Men om ni hittar vägar att minska konfliktnivån får barnet möjlighet att utveckla mer kognitiva funktioner och blir bättre på att reglera sig, och ni kommer in i en mer positiv spiral.
För att lyckas med förändringarna behöver ni förstås själva vara lugna och fungerande i krissituationerna. Sedan behöver ni hitta de åtgärder som på det effektivaste sätt lugnar ner just ert barn. Det kan t.ex. handla om att avleda, förebygga konfliktsituationer, tala med mjuk röst, använda kroppskontakt, eller inte använda kroppskontakt, undvika ögonkontakt, undvika att göra vissa saker som triggar barnet negativt, anpassa aktiviteter till barnets förutsättningar och sinnesstämning, etc. Det finns åtgärder ni kan göra på lång sikt och på kort sikt. Under själva utbrottet handlar det inte om att resonera utan att förhindra att känslorna accelereras och vänta på att de kognitiva funktionerna återvänder. Men strax innan ett utbrott kan ibland en snabb avledning, förhindra att utbrottet uppstår. Det krävs en stor skicklighet, kunskap om barnet och en förmåga att läsa barnet för att kunna upptäcka och förebygga ett utbrott, men när man lärt sig det, så har man mycket vunnet. Man klarar det inte jämnt ändå, men vardagen blir mer hanterbar.
6. Det handlar inte om att få vardagen att bli perfekt, utan att få en vardag som fungerar och är så pass lugn att barnen kan utvecklas och att föräldrarna kan pusta ut då och då. Det innebär att man får köpa att barnet ibland skriker och härjar, och ev. ändra sin syn på vad som är acceptabelt och inte.
Eftersom ni är separerade får ni förstås svårare att hålla en gemensam hållning, så ni behöver lägga gammalt groll åt sidan och börja kommunicera och komma överens om hur ni ska lösa problemen. Ni kanske också kan träffas och göra saker tillsammans med barnet lite då och då för att visa det att även om ni inte är tillsammans så kan det ändå ibland bli som förut. Det tror jag skulle kunna verka helande för barnet om det tycker att separationen är jobbig (och om ni vuxna klarar av det utan att gå i konflikt med varandra).