Graviditet i Coronatider...

Jag är 43, KUB är inställt för alla där jag bor. Riktigt jobbigt, oroar mig hela tiden över hur bebisen mår, är den frisk, lever den ens? så jag har svårt att våga känna lycka över bebisen.

Här är alla tidiga ultraljud inställda. Men när jag i flera veckor känt att ngt var fel fick jag tid för ultraljud ändå i torsdags. Där upptäckte barnmorskan en tom säck med fostervatten, ofostrig graviditet, och jag skickades till läkare på akutgyn.

På vägen dit mötte jag en höggravid som skällde ut mig då jag klev in i samma hiss som hon (huvudet tänkte fortfarande "en till gravid, då ska vi båda till samma våningsplan") men hon såg det som att jag inte gav en smittkänslig gravid företräde. Blev ett wake up call att jag förlorat barnet, inte räknas till hennes grupp mer.

På akutgyn var de flesta barnmorskor mycket stressade över att varva rutinbesöken med inhopp på intensiven. Även alla sjukgymnaster är omplacerade till att hjälpa till med covidpatienter. Kände stor tacksamhet att jag trots allt fått ultraljudet så att jag inte bar omkring ännu längre på den ofostriga graviditeten och hunnnit planera ännu mer. Tänker på alla som får gå mycket länge utan att veta om de bär tvillingar, om fostret mår bra, sitter rätt osv.

Är gravid och bor i mellanöstern .. jag är inte rädd inför förlossningen då sjukvården här är grym och resurser finns. Men är ledsen att min man numera inte får följa med på ultraljuden. Samt att man här ska gå på en förlossnings-tour och välja vilket typ av rum man vill boka, detta är inställt vilket är tråkigt

Jag har ca nio veckor kvar till bf och eftersom jag går hos en ny mvc med fokus på förlossningsrädsla och fokus på att ta fram en förlossningsplan som passar mig så är det jobbigt att inte ha min partner med mig. Jag orkar inte återberätta allt som sagts vid varje möte och jag hade behövt hans stöd vid samtalen både för min egen del men även för hans för att han ska få vara med och planera hur vi vill att förlossningen ska gå till (utifrån det som man kan planera) och få känna sig något som när förberedd i alla fall. 

Min största misstankte kom från att jag var sugen på kaffe! I tidigare graviditeter har kaffedrickandet varit det första jag uteslöt, kroppen ställde helt om från det vanliga suget. Tyckte också mina symptom var för svaga och försvann snabbt efter att de känts. Men det som känslomässigt fick mig att ana var att jag skarpt en dag gick från "moderskänslor" till en jättenegativ känsla av att inte alls vilja ha ett nytt barn, som att kroppen själv ville ställa in mig på att inte bli så besviken senare. Märkligt det där.