Sonen äter färre och färre saker. Hur behålla en bra vardag?

Från Inlägg 7: Om barn äter - jättebra, då är det roligt att han/hon tyckte det var gott.
Om barn inte äter - helt okej, han/hon är visst inte hungrig just nu.
Om du börjar laga specialmat gör du problemet ännu värre på sikt. 

Från inlägg 9: Om/när sonen går i bitar - låt honom göra det då. Om han skriker och gapar, ligger på golvet och vrider sig i synbara kramper, låt honom göra det. 

Från inlägg 24: För om det är selektiv ätstörning, ens om det är i början av den, så blir den gärna värre av att man lagar helt egen middag. Min syster gjorde precis detta, och hon har tre ungar varav en har börjat äta normalt nu - de andra två är fortfarande extremt petiga.

Från inlägg 35: Men jag tror också att TS har hamnat i en ond cirkel av att laga specialmat, och det är lätt hänt, det har ingenting med vett eller lämplighet att göra - man vill ju att ungen ska äta, och då är det busenkelt att börja erbjuda alternativ.
Och om det är så enkelt som jag får för mig att det kan vara, då kan man gott försöka bryta den där cirkeln till att börja med.

Från inlägg 43: Jag förstår hur du menar med att servera egen mat till 11-åringen, men jag ser ett problem med det också; 11-åringen kan bli ännu mer utanför, och man riskerar att förstärka känslan av att "Ja, jag är annorlunda, jag är inte som andra. Jag får inte ens äta samma saker som min familj".

Sedan finns det ju saker man har jättesvårt för, smaker och/eller konsistenser, men det brukar vara en eller två saker per person och det är inte svårt att undvika.

Om man aldrig haft ett barn med matproblematik så är det enkelt att tro att det är så enkelt som du vill ha fram. Du skriver ju rätt tydligt att din syster skämt bort barnen med att laga specialkost och därmed så är det systers fel att barnen inte äter. Du tror seriöst att det blir värre av att laga specialkost än att se till att barnet faktiskt äter! Du tror på allvar att en 11-åring skriker och bråkar för att få sin vilja igenom när det kommer till maten. 

Det enda TS möjligen gjort fel är att hela familjen fått begränsa sig efter 11-åringens matpreferenser istället för att redan från start se till att 11-åringen får sina behov tillfredsställda och även övriga familjen som faktiskt kan äta varierat. 

Idag är vi så vansinnigt besatta av att man ska ha en fastställd diagnos för att det ska vara ok att inte passa in i hur man "borde" vara när det kommer till typ allt. Passar man inte in i mallen så måste det bero på en diagnos av något slag och har man inte det så är det bara att man anpassar sig och tvingas in i fyrkanten. "Barn äter när de blir hungriga". "Du dör inte av att smaka". "Nu är du bara fånig".  

En 11-åring är stor nog att redan veta att man inte alltid får som man vill. 

Ja, jag blir väldigt engagerad när jag läser om barn med matproblematik där människor tycker att "barn äter när de blir hungriga" och tycker att om det inte finns någon fastställd orsak så är det bara att vänta ut barnet för "förr eller senare så äter det". 

Det enda jag håller med dig om är att man inte ska göra någon stor affär av det hela. Man serverar två rätter, alla får ta det som passar dem. 

Men, jag har en känsla av att vi pratar förbi varandra lite Skulle vi prata IRL så skulle det visa sig att vi i mångt och mycket tycker lika men det är ibland svårt att få fram i text. Även om jag inte håller med om allt du skrivit ovan Plus att jag tycker du är lite för inställd på att om det inte finns en fastställd diagnos så ska barnet fungera som alla barn gör.

Eller så fungerar det inte på alla barn? Jättebra att det fungerar för er, men det behöver ju inte betyda att det fungerar för alla.
Om man hållit på i 3 år, varit konsekvent och gjort enligt alla dessa (värdelösa) tips, men ungen äter ändå inte. Någonstans måste man släppa sina poänglösa principer och se till barnets (och hela familjens!) bästa. 

Bråken uppstår ju inte kring matsituationen, vår unge accepterar snällt att inte äta något, han bråkar inte ett dugg kring mat (om vi inte verkligen tvingar honom att äta, då bråkas det), utan efter, resten av kvällen, för att ungen är hungrig... 

Ok vilket engagemang! Så otroligt tacksam för alla era svar. Det ger så mycket att få lite olika perspektiv. Märker att jag behöver förtydliga mig i några saker. Han är idag ?diagnostiserad? med marginell intellektuell funktionsnedsättning med autismdragningar och blandad inlärningsstörning. Vi och skolan har misstänkt autism mycket länge. Vi sedan innan han ens var ett år. Han utreddes efter lång tid i kö på en privatklinik som senare visat sig vara mycket oseriös. BUP har haft ett par möten med oss och sonen och håller med oss och skola. Och kommer alltså utredas igen.

Jag påverkar säkerligen måltiderna med min stress. Lite därför jag önskar en plan jag känner mig trygg i.

Vi har inte anpassat oss helt efter 11-åring utan mer sett till att det alltid finns något han kan äta på matbordet. Han styr naturligtvis inte vad vi andra äter mer än att vi kanske undviker saker som luktar väldigt starkt för då kan han inte sitta med oss vid bordet. Men han har plockat bort mer och mer från kosten vilket gjort det svårare och svårare. Förr åt han rena proteiner och rena kolhydrater så länge man inte blandade ihop det. Då var det ändå lätt att anpassa. Gjorde vi exempelvis ris och någon currygryta med kyckling i så fick han kyckling och ris o.sv. men nu har plockat bort mer och mer. Kycklingen var konstigt kryddad kan det till exempel heta trots att vi ätit precis samma kyckling massor av gånger. Precis som många av er nämnt så är det snabba kolhydrater han dras till. Han är i princip aldrig mätt vad han än äter och börjar bli på gränsen till överviktig. I skolan äter han i princip bara knäckebröd utan något på. Anledningen till att jag känner mig elak när jag lagar olika är just det som någon av er redan nämt att han mår redan så dåligt av att vara annorlunda i skolan och jag vill inte att det ska förstärkas mer än nödvändigt. Hoppas att jag lyckats räta ut några frågetecken och återigen stort tack till er alla!